söndag 27 mars 2011

Marie bebådelse

Om Mariebebådelsefest läser i Dagen (25 mars): ”En var för gammal och en var för ung. Tänk, vad det ska har pratats och skvallrats om dem!” Och jag blir bedrövad.

Det största som har hänt i skapelsen och i människans historia, det löfte som gavs åt den första människan om en frälsare (se 1 Mos 3:15). Det som har förberetts ända från Abraham och genom hela Israels historia fram till Maria: Messias ankomst, blir reducerat till skvaller, en rubrik för kvällstidningar!

Nej, det har inte skvallrats! Maria är tyst. Josef är tyst. Sakarias är tyst, Elisabeth drar sig undan i fem månader. Jesu födelse sker i det tysta. ”Dold för denna världens furste var Marias jungfrulighet och hennes barnsbörd liksom Herren död – tre starkt ljudande mysterier som ägde rum i Guds stillhet” skriver Ignatios av Antiochia till Efesierna när han är på väg till sitt martyrium i Rom på 100-talet. Justinus Martyr skriver vid samma tid: Marias jungfrulighet var som dold bakom Josefs närvaro vid hennes sida.

Det finns inget underlag för skvaller i Nya Testamentet. Lukas skriver: ”Han var, menade man, son till Josef” (3:23) och Johannes: ”Är det inte Jesus, Josefs son?” (6:42) Nya Testamentet är inte en biografi över Jesu liv. Det är en teologisk berättelse som börjar med hans död för våra synder och hans uppståndelse. Den som har dött för oss är Guds son. Detta blir uppenbart först vid korset. ”Den mannen måste ha varit Guds son!” utropar en romersk officer i Markus evangeliet (15:39).
Så småningom berikas berättelsen och evangelisterna lär oss mer om Jesus, vår frälsare, det han har gjort och undervisat.
Markus, det äldsta evangeliet ignorerar Jesu födelse. Han börjar med Jesu dop. Vid dopet hörs Faderns röst: ”Du är min älskade son”. Matteus och Lukas går längre tillbaka och berättar om Jesu födelse - inte som en intressant information - utan för att bekräfta vår tro: Jesus är Guds Son från begynnelsen. Han har inte blivit det vid dopet, som om Gud hade adopterat honom. Johannes leder oss in i den Treenige Gudens liv. Han betraktar i Jesus ordet som från all evighet är vänt mot Fadern och som har blivit kött, inte född av blod, inte av kroppens vilja (Joh 1:13).

Skvallret kom sen när den kristna tron började sprida sig och möte motstånd. Hedningarna gjorde sig narr av de kristna som trodde på märkvärdiga sagor! En jungfru som blivit havande!

Jesu födelse och Marias jungfrulighet hör till vår tros mysterium. Ett mysterium som är liv och ljus för den som tror!

torsdag 24 mars 2011

ormen

Ormen, denna mysteriösa figur, som vi möter i Bibelns andra skapelseberättelsen, tycks vara ett ofarligt litet djur. När han injicerat sitt gift i människans hjärta och fått henne att misstänka Gud försvinner han. I första Testamentet talas det knappast om djävulen. Men efter Jesu dop kommer han fram igen och hans identitet är avslöjad. Han är djävulen. Jesus befriar gång på gång människor som kommit under hans välde. Han för ett krig mot honom och besegrar honom definitivt på korset. I uppenbarelseboken visar sig ormen som den han verkligen är, draken som vill sluka det barn som kvinnan föder och som för strid mot hennes andra barn när detta barn rycks upp till himlen.
När han visar sig som farligast är han redan besegrad, men han kan fortfarande vålla mycket lidande.

Jesus, den nye Adam, går människans väg. Han tar upp kampen där människan hade blivit besegrad och fången i ormens garn. Han förs av Anden till öknen. Han öppnar en väg där det inte fanns någon väg.

Ormen föreslår den första människan att bli gud utan gud. Att få guds makt genom kunskapen om allting. Han får henne att tro att hon är självförsörjande, självtillräcklig, självförverkligande... Hon behöver inte ta emot, inte vara beroende av den som ger henne livet. Hon kan ta själv. Och människan lyssnar och blir lurad. Hon tar av frukten och upptäcker att hon är nacken, liten, sårbar, försvarslös inför en Gud som hon nu ser genom ormens ögon: en farlig Gud, en snål Gud, en avundsjuk Gud som vill att hon ska förbli liten! Hon kan inte längre känna igen kärlekens ansikte och gömmer sig för Gud.

Djävulen möter Jesus i öknen, när han har fastat i fyrtio dagar och är försvagad. Han föreslår honom att vara son utan att behöva bli beroende av Fadern. ”Om du är Guds son”, använd din makt för att förvandla dessa stenar till bröd, tillfredsställ dina behov själv. ”Om du är Guds son kasta dig ner från templet…” och utmana Gud. Han kommer ju att rädda dig…
Jesus avslöjar djävulens lögn - hans sätt att föreställa sig Guds son. Jesus är Son alltid vänd mot fadern. Sonen som har hela sin identitet hos Fadern som tar emot sitt väsen från Fadern. Sonen som inte gör någonting av sig själv utan gör det han ser Fadern göra. Sonen som har sin glädje i att vara Son vänd mot Fadern i den Helige Ande.

Jesus dör på korset som Guds Son.”Fader i dina händer lämnar jag min ande” (Luk 23:46). Men på korset blir också hans identitet ifråga satt. Lukas hade skrivit efter frestelsen i öknen att ”djävulen lämnade honom för en tid” (Luk 4:13). Vid korset är han där igen, frestaren, och talar genom människor: ”Rådsmedlemmarna hånade honom och sade: ”Andra har han hjälpt, nu får han hjälpa sig själv, om han är Guds Messias, den utvalde.” Också soldaterna gjorde narr av honom. De gick fram och räckte honom surt vin och sade: ”Om du är judarnas kung, så hjälp dig själv.”…Den ene av förbrytarna som hängde där smädade honom och sade: ”Är inte du Messias? Hjälp då dig själv och oss”( Luk 23:35-39).

Ja, Jesus är verkligen Messias. Han frälser oss genom sin död på korset. Han segrar i sin svaghet, i sin absoluta utblottelse i sin totala överlåtelse i Faderns händer.
Vem kan få oss att tro på detta? Endast Anden som ledde Jesus till öknen för att bli frestad kan göra det. Utan den helige Adens hjälp kan vi inte komma till tro. Anden uppenbarar Korsets mysterium för oss och öppnar för oss vägen till Livets Träd.

fredag 18 mars 2011

Guds ord

Skriften är Guds ord, vittnesbördet om den dialog som Gud för med sitt folk, om det förbund Gud vill upprätta med människan. Guds ord skapar, kallar till livet, inte bara ”i begynnelsen”, utan i varje nu. Guds ord öppnar en väg i öknen. Guds ord undervisar, tillrättavisar. Det är skarpare än ett svärd .

Guds ord är inte en uppslagsbok som står till förfogande och som vi kan slå upp för att få svar på våra frågor.
Guds ord är inte kunskapens träd på gott och ont där vi kan plocka argument för att försvara våra teser!

Guds ord är Guds tilltal som kallar oss, manar oss till tillbedjan och omvändelse. Vi måste ta av oss skorna, gå in i ordet, in i förbundet, låta oss renas av det.
Vi måste ödmjukt be: ”Herre, skapa i mig ett rent hjärta”, ”Herre öppna mina öron så att jag hör din röst, det du idag vill säga till din kyrka”.

Källan till Guds ord, såsom det är förmedlat till oss i den mänskliga historien, är dialogen som förs mellan de tre personerna i den heliga Treenigheten från all evighet. Ordets ursprung är gemenskap och Ordet skapar gemenskap. Skriften är Guds tilltal till kyrkan i alla tider och överallt på jorden. Jag kan inte förstå den utanför detta stora sammanhang. Guds ord talar till mig personligen och manar mig till omvändelse, men det är inte individualistiskt! Jag kan varken förstå eller tolka det utanför kyrkans levande tradition.
”Och framför allt skall ni tänka på att man aldrig kan tyda en profetia i skriften på egen hand”, skriver Petrus (2 Pet 1:20).

måndag 7 mars 2011

Guds tankar är inte våra tankar

Guds tankar är inte våra tankar och hans vägar inte våra. Herren leder historien och förverkligar sin frälsningsplan på ett fördolt sätt. Endast tron kan ge oss att se det Gud gör. Det handlar inte att förverkliga våra egna planer utan att gå in med tron i hans planer. "Du allena är helig, du allena herre, du allena den högste!"

I Katolska Kyrkans katekes läser jag följande som får mig att tänka.
”Före Kristi ankomst kommer kyrkan att gå genom en sista prövning som ska få mångas tro att vackla. En falsk messianism kommer att erbjuda människor en skenbar lösning på deras problem till priset av avfall från sanningen. De kommer att förhärliga sig själva i stället för Gud och hans Messias som kommit i människogestalt”

”Kyrkan kommer först att gå in i Guds rikes härlighet genom denna sista påsk, då hon följer sin Herre i hans död och hans uppståndelse. Guds rike skall alltså inte komma i sin fulla verklighet genom en historisk triumf för kyrkan till följd av att utvecklingen ständigt går framåt utan genom att ondskans makt en sista gång släpps loss men blir besegrad av Gud. Då blir kyrkan i full mening Herrens brud som kommer ner ur himlen redo för sin man. I form av en yttersta dom triumferar Gud över det onda sedan den förgängliga världen genomgått en sista kosmisk kris”(se KKK672-675 - 677) .