måndag 27 februari 2012

Hen (3). När människorna blir utbytbara.

"Hela jorden hade samma språk och samma ord”, läser vi i berättelsen om Babelstorn (1 Mos 11). Är det inte underbart att alla har samma språk och förstår varandra? Varför skingrar Gud dem? Han tycks handla på ett fientligt sätt gentemot människorna! Denna berättelse är gåtfull, vi måste titta lite närmare på den.

”Hela jorden hade samma språk och samma ord”. På grundtexten står det: ”de hade samma läpp!” Det kan översättas med: de talar med en mun, eller: Ingen behöver tala till den andra eller lyssna på den andra, alla säger samma sak. De säger det som är politiskt korrekt. ”Nu skall vi slå tegel och bränna det”, säger de. De har en avancerad teknik: ”De använde tegel som byggsten, och som murbruk använde de beck”. Först kommer medlet: tegel, sen målet: staden.
Tekniken leder dem. ”Låt oss bygga en stad, med ett torn som når ända upp i himlen”. Ett torn? som ska stå för det gudomliga, ersätta det, kanske? Eller ett orienteringstorn? Ett kontrolltorn?

”Vårt namn blir känt, och vi slipper vara skingrade över hela jorden.” Det finns inga andra än dem, inga som kan berömma, beundra dem! Det blir ett uppblåst namn, ett självförhärligande, en självdyrkan. Det ser ut som en totalitär stat som förhärligar sig själv!

”Då steg Herren ner för att se staden och tornet som människorna byggde”. Berättaren blir ironisk! Gud behöver stiga ner för att se det höga tornet. Samma Gud som i kvällsvinden söker Adam i trädgården kommer ner till människorna. Gud är alltid den som kommer ner. Han dömer inte ovanifrån. Han kommer nära! Han kan bara konstatera: ”De är ett enda folk och har alla samma språk. Detta är bara början. Nu är ingenting omöjligt för dem, vad de än föresätter sig.” De har bara ett språk och det är inget mänskligt språk, det är teknikens språk, högmodets språk.

Ingen lyssnar eller talar till sin broder. De är alla likadana, de har en enda läpp! De har reducerat sig själva till att vara utbytbara tegelstenar!

Inga kommentarer: