Syster Veronica OP

Är det bara de döpta som blir frälsta?

2012-01-28T19:57:00.000+01:00

Dennafråga ställdes mig nyligen av Catherine.
Hon var upprörd och bekymrad.Vid ett katemumenatsmötet, hade en diskussion om dopet uppstått och någon hadeciterat något ur Evangeliet: ”Den som tror och blir döpt skall räddas, men den som inte troroch inte blir döpt skall bli dömd.” Alla tyckte att det var en hård text.

- Catherine, är du säker på att ni läste textenrätt? Titta i Bibeln, det står i slutet på Markus.

Honhittade texten och läste:
-”Den som tror och blir döpt skall räddas, men den som inte trorskall bli dömd.”
-Ja, så står det i Markus 16:16. Ni har själva lagt till ”och inte blir döpt”.

”Densom tror och blir döpt”. Den alltså som har hört Evangeliet, det glada budkapetom Jesus Kristus, om hans död, hans uppståndelse och hans upptagning i Fadernshärlighet, den som tror på det och blir döpt ska ha del i den räddning somJesus vunnit åt oss. Men dopet är ingen magisk rit. Det räcker inte med att blidöpt, man måste tro.

”Densom inte tror”, säger Jesus. Han säger inte ”tror på mig”, utanbara ”tror”. Vad innebär det?

Atttro i bibeln är inte någonting abstrakt som att tro på en teori eller en idé.

Atttro på Gud handlar om något konkret. Man litar på Gud, man räknar med Gud. ”Densom tror” lever inte sitt liv instängd i sig själv och för sig själv, utan i enöppenhet mot Någon Annan, Någon större, Någon okänd vars närvaro kanske känns mersom en saknad? Någon vars ansikte vi ibland flyktigt kan skönja i någon vimöter. Någon som vi tjänar i våra medmänniskor.

Densom tror ska bli räddad. Är det inte det Matteus berättar i sitt 25:e kapitelnär han beskriver Människosonens dom över alla folk?

Därsker en urskiljning, fåren ska ställas till höger om honom och getterna tillvänster. Till fåren säger han:
’Kom, ni som har fått min faders välsignelse,
ochöverta det rike som har väntat er sedan världens skapelse.”
Jagvar hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka,jag
varhemlös och ni tog hand om mig…
Dåkommer de rättfärdiga att fråga: ’Herre, när såg vi dig hungrig och gav digmat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog handom dig…?’
Kungen skall svara dem: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon
avdessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’ (Matt 25:31-46)

Jesusidentifierar sig med sina minsta bröder. Den ”den som tror” är den vars hjärta är öppet, den somlåter sig nås av sin broders rop, den som är barmhärtig, som Gud själv, är det.

Densom däremot är döv och blind för sin nästa kan inte känna Gud och kommer intein i Guds härlighet.

Någonkanske frågar: räcker det alltså med goda gärningar för att komma in i Gudsrike?

Nej,vi blir inte frälsta på grund av våra gärningar. Det är tron som räddar. Detsom hindrar oss från att tro är vår självtillräcklighet: Vi tror på oss själva.Vi räknar bara med oss själva. Vi tror att vi kan ”fixa” vårt liv själva!

Räddningenkommer från en Annan, från Kristus, vi tar emot den utan några förtjänster, som en gåva . Den människa som ser och hör sin broder, sin syster har ett öppethjärta. Hon låter den andra komma in i sitt liv, hon låter sig störas. Hon ärberedd att känna igen sin frälsare och ta emot honom när han uppenbarar sigför henne, kanske vid hennes sista andetag.

Vi har sett hans stjärna

2012-01-08T17:14:00.000+01:00

”Det fanns ingen stjärna! Jag hörde det igår på radion. Forskarna harkommit fram till det! ” Viskade min granne häromdagen i mitt öra, precis när barnen i vårförsamling skulle börja med sitt julspel och någon höll på att hänga en storstjärna ovanför krubban!

Nej, det fanns ingen stjärna! Det var på tiden att Sveriges radioupplyste sina åhörare om detta! Om det inte fanns någon stjärna, så är det helabara en saga … och de som tror på det är lite naiva!

Jag tycker att forskarnager sig mycket möda, men min tro håller och faller inte med en stjärna. Den som läser Bibeln förstår ju att denna stjärnakanske inte lyste i himlen utan var den som Bileam talar om i 4:e Moseboken: ”En stjärna stiger fram ur Jakob, en spira höjs i Israel” (24:17). Hos profeten Jesaja kan man också läsa om kameler som kommer i mängd, lastademed folkens rikedomar (Jes 60), vilket har inspirerat Matteus i hansbeskrivning av stjärntydare som kommer med sina gåvor till krubban.

Min tro håller och faller inte med en stjärna, den är förankrad iJesu Kristi uppståndelse. ”Honom som ni har dömt och dödat, har Gud uppväcktfrån de döda” säger Petrus på pingstdagen. Jag vet ingenting om stjärnan, menjag vet att Jesus har uppstått, han har inte återvänt till ett jordiskt livutan han gått in i Faderns härlighet. Lärjungarna kunde bara konstatera attgraven var tom. Den uppståndne kom dem till mötes, när de trodde att de skullemöta en död! Den uppståndne är samma människa som det lilla barnet som föddes iBetlehem. Han har delat vårt liv, han möter oss idag i vårt liv, han kommer osstill mötes, han öppnar framtiden för oss. ”Vi har sett hans stjärna”, och dethar blivit vårt ljus.

Den gud vi tror på!

2012-01-02T14:24:00.000+01:00

En text av Maurice Zundel, schweizisk präst, filosofidoktor och föreläsare. Han dog 1975

Jesus leder oss tillbaka till människan. Han befriar ossfrån alla våra idoler, dem som vi helt omedvetet och utan att vilja detständigt skapar åt oss, för att vi under namnet Gud stoppar alla våraokunnigheter, begränsningar, och partiskheter .

Vad är det som i dag utgör det verkliga hindret för så mångatänkare att erkänna Gud? Det är att vi har gjort av Gud – och mänskligheten haralltid gjort det – en förklaring av världen sådan den är, vi antar att dennavärld har velats av Gud, att den är ledd av Gud och att Gud således bär helaansvaret för den. Om Gud är förklaringen för en värld av tårar och blod, avtortyr och orättvisa är han medskyldig till alla dessa hemskheter ochorättfärdigheter.

Tvärtemot detta är den Gud som uppenbarar sig i JesusKristus fullständigt oskyldig till det onda . Han våndas över det, han är dessförsta offer. Han är en Gud som kallar oss att skapa en annan värld än denna.En värld som ännu inte finns, en värld som blir mänsklig, som kan bli det om viuppfyller vår mänskliga kallelse, en värld där Anden kan höras, där kärleken kanråda, där varje skapad varelses värdighet är okränkbar.

Så enkelt det är!

2011-12-30T09:56:00.000+01:00

Så enkelt och stilla det är! Maria, Josef och herden är här, de betraktar det lilla barnet, de är helt inbegripna i Guds stora tystnad, upptagna av det som sker i det fördolda. De ser med sina inre ögon. De går in i det stora mysteriet, de låter det växa i sina hjärtan. Barnet mitt ibland dem undervisar dem, lär de vem Gud är.

betrakta barnets ansikte

2011-12-24T15:55:00.002+01:00

Den kristna berättelsen börjar inte med Jul, den börjar med Påsk. Det första Petrus förkunnar är Jesu död och hans uppståndelse.
Han talar till dem som är samlade denna Pingstdagen: "Den som ni har låtit spika fast på ett kors, honom har Gud uppväckt från de döda", säger han till sina åhörare, det som har hänt angår dem. "Ordet träffade dem i hjärtat och de frågade: Bröder, vad skall vi göra?" Omvänd er, svarar Petrus, löftet gäller för er och för era barn.

Jesu uppståndelse är inte ett återvändande till ett mänskligt liv utan ett inträde i Faderns härlighet. Jesu liv får en ny dimension. Han är inte längre begränsad till de jordiksa villkoren: tiden och rummet. Allt det han har sagt och gjort under sitt jordiska liv är till för alla människor i alla tider. Han är närvarande för oss idag. Hans död och hans uppståndelse öppnar en väg i vår stängda värld. Vi är inte längre inlåsta i meningslösheten, hopplösheten, i vårt lilla trånga Jag.
Den uppståndne kommer oss till mötes där vi är idag. Han kommer framifrån i våra liv, från framtiden. Han öppnar en ny framtid för oss. En framtid som vi inte kunde föreställa oss. Han gör allting nytt, men har gör det inte utan vår medgivande. Vi måste säga vårt JA, tillåta honom att komma in i vårt gamla liv, och hela, förnya det!

I Jesu uppståndelses ljus har evangelisterna skrivit sina berättelser. Markus går tillbaka till hans dop i Jordan. Matteus och Lukas går ända till hans födelse i Betlehem. Johannes betraktar honom i hans evighet, som Ordet hos Gud.
Förkunnelsen börjar med slutet: Han är uppstånden och han drar oss in i sin uppståndelse! Det glada budskapet angår oss. Sen utforskar den troendes blick Jesu mysterium. Vem är han? Och man berättar hans liv, man betraktar honom i Betlehem, och i Nasaret, i Jerusalem och på korset.

Under Jultiden får vi betrakta honom i hans födelses mysterium. "Idag har en frälsare fötts åt er," säger ängeln till herdarna. De greps av stor förfäran när de såg Herrens ängel och Herrens härlighet lysa omkring dem. Kontasten är stor mellan denna stora syn och det som är sagt till dem: "Detta är tecknet för er. Ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba!"
Det som är tecknet, är ett litet barn som på inget sätt skiljer sig från andra nyfödda! Den enda skillnaden är kanske den stora fattigdomen i vilken han föds. Frälsaren kommer inte till oss såsom vi väntade honom. Han kommer obemärkt, på ett vardagligt sätt in i vår vardag. Vi behöver höra det som änglarna säger om honom för att känna igen honom. Endast med tronsögon kan vi känna igen vår frälsare.

Han kommer som ett barn och han lever ett helt mänskligt liv för att hans frälsning sträcker sig till hela vårt liv. Han har kommit för att hela oss, för att vårt liv, ända från den stund vi blev till i vår moderssköte, ska bli helad. Hans uppsåndelses ljus har kraft att så småningom skingra vårt mörker, öppna det som är låst, befria oss från allt det som hindrar oss från att låta oss älskas och att älska.

Under dessa Juldagar ska vi betrakta det lilla barnet. Gud med oss, Emanuel och låta oss undervisas av honom. Den fattige, helt överlämnad i människornas händer. Den för vilken det inte fanns plats i härbärget. Han vill komma in i våra hjärtan om vi vill det.
Gud är inte som vi föreställer oss. Gud är en Annan, Han är större, hans kärlek är oändligt mycket större!

Lucia

2011-12-12T15:01:00.001+01:00

För många år sen blev jag bjuden på Luciafirandet i svenska kyrkan i Paris. Ett magnifik firande: Lucia tåget med tärnorna, tjärngossarna, de underbara sångerna. Det kändes magiskt. Och sen tillbaka med tunnelbanan till vår kyrka, St Leu, i en beryktad stadsdel mitt i Paris, med prostitution, uteliggare och pornografi, en annan värld. Två världar som finns bredvid varandra och som inte möts.
Behöver man alltså fly från sin vardag för att under en stund uppleva det magiska, drömmen och orka vidare med livet?

Kanske är det så en del av våra gäster här på Berget upplever det? När de åker hem efter en retreat eller en kurs kan de säga att de ska tillbaka till verkligheten!
Vi som lever här vet att det inte är en dröm eller en flykt. Men visst är det en annorlunda miljö med mässan och bön i centrum. Fyra gånger om dagen är vi i kapellet och det gör någonting med oss, det gör någonting med vår miljö. Det är svårt att förklara! Det är inte vi som skapar miljön, Herren är med oss, han är mitt ibland oss, vi lever i en Närvaro och jag tror att det är det som gör miljön så annorlunda.
"Mitt ibland er finns en som ni inte känner," säger Johannes döparen. Det är kanske det som är hemligheten. Han är med både på Berget och i vardagen!

Den som hör skall säga: "Kom!"

2011-11-27T16:54:00.001+01:00

Anden och bruden säger: " Kom!"
och den som hör det skall säga :" Kom!"
Och den som törstar skall komma.
Och den som vill skall fritt få dricka av livets vatten.
Upp 22:17

Den som hör!
Den vars öron är öppna och förnimmer detta stora rop
som kyrkan ropar nu under denna adventstid: Kom!
Den som törstar efter livets vatten.
Den som längtar efter Någon
Den ska också ropa: Kom!
och själv komma fram, ta ett steg framåt,
låta sig bäras av detta stora rop, brudens rop och bön.

Anden stödjer oss i vår svaghet så att vi vågar komma fram,
vi vågar vilja och dricker fritt av livets vatten!

ett nytt kyrkoår

2011-11-23T12:06:00.001+01:00

Nu på söndag går vi in i ett nytt kyrkoår. Adventstiden börjar.
Advent, det kommer från latinet: ad-venire, ankomst.
Vi väntar på den som kommer.
Vem är han som kommer?
Han är den som var, som är och som kommer.
Ordet i vilket allting blev - och är - skapat,
Jesus Kristus som föddes av Jungfru Maria för 2000 år sen
som dog på korset för våra synder,
Herren som uppstod och sitter på Faderns högra sida.
Han är den som kommer i sin härlighet för att döma levande och döda.

Den som kommer är vår gode Herde,
han kommer för att söka var och en av oss.
Han kommer in i vår vardag,
Han kommer och öppnar en ny framtid för oss,
när vi tar emot honom i våra liv kan allting bli förnyat,
vi är inte längre fångna i det gamla,
"Se jag gör allting nytt!"
Den som var och som är
kommer till oss från framtiden
Någon vill komma in i våra liv
och vi kan be med hela Kyrkan:
"Herre Jesus kom!"

P1 kl.11.00

2011-11-19T19:57:00.004+01:00

Det är länge sen jag skrev i bloggen och nu när jag försökte öppna och skriva ett nytt inlägg hade hela sidan på skrivbordet förändrats - tack vare de senaste uppdateringarna, antar jag! Om det är till det bättre,vet jag inte? Nu lyckades jag i alla fall öppna min sida!

I morgon firar vi kyrkoårets sista söndag: Domsöndagen heter det i svenska kyrkan, i katolska kyrkan ändrades namnet efter Konciliet och det heter : Kristus Konungen.

Den som dömer är den som frälsar. Kristus har befriat oss från det som håller oss fångna, det som hindrar oss att resa oss, att ta ansvar för våra liv, att vara fria. Han har utgjutit sitt blod för oss. Han har "frälst" oss! ett ord som kanske låter ganska abstrakt i våra öron? vi är frälsta! från vad? Från meningslösheten. Vårt liv har ett mål. Det vi gör eller inte gör är viktigt. Morgondagens firande påminner oss om det.

Nu tog det så lång tid att öppna denna sida att jag inte hinner skriva längre. Synd!

I stället för att läsa det jag inte har skrivit kan man i morgon lyssna på det jag och två till säger till en journalist från P1 kl.11.00

Alla helgons fest

2011-11-02T16:26:00.002+01:00

Alla Helgon! Vi firar våra syskon i himlen. Vilken underbar fest. Helgonen är så nåra oss, människor som vi. Människor som har blivit funna av den gode Herden som sökt dem, som gett sitt liv för dem.
Sköra människor som har blivit helade, helgade, som har låtit sig förvandlas helas, helgas steg för steg av Guds helige Ande. Det har inte alltid varit lätt. Ibland har det varit mycket svårt! Deras väg har gått genom ljus och mörker. De har varit nära att ge upp mer än en gång. De har segrat för att Herren bar dem, för att andra bad för dem, för att de inte lätt sig hindras av sin litenhet, av sin svaghet. De har trott på den som gav dem kraft, på den frälsning han vunnit åt dem på korset.

Nu är de framme vid målet. De ser på oss med oändligt stor kärlek. De är beredda att hjälpa oss om vi bara ber dem om det.

Vi är också kallade, sökta, efterlängtade. Guds kraft har makt att förvandla oss, våra tankar, våra handlingar. Vår svaghet är inget hinder, untan tvärtom en nåd. Den får oss att ropa:
"Gud kom till min räddning! Herre, skynda till min hjälp!"

Jag tror, kom min otro till hjälp!

2011-10-12T21:29:00.002+02:00

Folkens gudar är silver och guld
Verk av människohänder
Mun har de men kan inte tala,
ögon men kan inte se.
Öron har de men ingen hörsel,
ingen andedräkt finns i deras mun..." Ps 135

Men vi tror på den levande Guden, en Gud som ser och hör! Han bär oss fast vi inte ser honom,
han hör oss när vi ropar. Han vill torka alla tårar från våra ögon. Han är med oss när vi inte orkar bära oss själva. Vi vet det med vår tro, inte alltid med våra känslor. Vi kan ropa till honom: "Jag tor, kom min otro till hjälp!" (Luk 9:24)

"Om ni har tro som ett senapskorn" säger Jesus. Ett senapskorn, det är mycket lite, det räcker med den lilla tro du har idag. Din Fader i himlen hör ditt rop.

Till dig som lever i livskaos och söker ledning och tröst

2011-10-02T09:24:00.003+02:00

Hos profeten Hesekiel finns ett underbart löfte: "Jag skall hämta er hos främmande folken, samla in er från alla länder och föra er till ert eget land. Sedan skall jag bestänka er med rent vatten och göra er rena. Ni har orenat er med alla era avgudabilder, men jag skall göra er rena. Jag skall ger er ett nytt hjärta och ta bort stenhjärtat ur kroppen på er och ge er ett hjärta av kött" (36:24-26)

Ja, vi irrar utanför oss själva, främmande för oss själva. Vi är sårade, vi har lämnat bitar av oss själva och delar av vårt hjärta lite varstans, i främmande länder. Vi vet inte längre vilka vi är.
Men Gud själv vill hämta oss ut ur vår splittring. Han vill bygga upp våra murar, ge oss en grund att stå på. Han kommer att göra i oss det som är omöjligt för oss.

Jesus är den gode Herde som söker dig. Han vill komma in i ditt hus, trösta dig och tillsammans med dig ordna kaoset. Vänd dig till honom, idag vill han gästa ditt hem. Be honom göra det du inte kan göra och gör det han säger till dig. Maria, vår Moder, kommer att hjälpa dig.

Påven i Erfurt

2011-09-27T11:54:00.002+02:00

I fredags bad påven med representanter för de evangliska kyrkorna i det klostret där Martin Luther blev augustinermunk och vigdes till präst. Där firade den enhet som vi redan har, vår gemensamma tro på Jesus Kristus, och den som vi väntar på av den enda som kan ge oss enhetens gåva.
Att gå till Erfurt, tillbaka till det ställe där splittringen började, vilken stark gest!Det som har skett en gång i tiden är inte fatalt. Vi behöver inte resignera. Det är aldrig för sent. Det är alltid möjligt för oss att öppna det förgångna för Gud och låta hans frälsning nå och verka i våra gamla sår, i kyrkans liv, i folkens liv i våra egna liv. Jesus Kristus har gett sitt liv och utgjutit sitt blod för att alla skulle bli frälsta. Hans frälsning sträcker sig även över det förgångna, men vi måste gå till Honom, våga öppna våra sår, erkänna vår synd. Vi måste som Benedikt gå till Erfurt.

Läste i dag i pressen att många är besvikna efter påvens besök. Han kom inte med en mirakulös lösning. Han har inte makt att hela såret, han kan bara erkänna och öppna det, be den helige Ande att hela Kristi kropp. Detta sker inte utan vår egen omvändelse, din och min!

I dag vill jag gästa ditt hem!

2011-09-24T14:29:00.003+02:00

I dag vill jag gästa ditt hem, Sackaios! Jesus säger inte, i morgon, om några dagar, när du har hunnit städa och göra allt i ordning. Han säger :"skynda dig ner Sackaios. Och Sackaios skyndade sig ner och tog emot honom med glädje"! Jesus har bråttom. Han vill komma in till dig, inte någon gång i framtiden utan nu! Han längtar efter att du ska öppna ditt hem, ditt liv för honom och ta emot hans kärlek.
Du kan läsa berättelsen om Sackaios i Lukasevangeliet kap.19, vers 1 till 10. Det handlar om dig.

Han som är ljuset vill komma in. Han som är kärleken vill älska dig. Utan mig kan du ingenting göra, säger Han. Hur skulle du kunna städa ditt hus så länge du är instängd i dina tårar, i ditt mörker? Öppna! ber Han. I mitt ljus kommer dina ögon att öppnas. I min kärlek ska du finna tröst. Hos mig kan du hämta kraft att ordna ditt liv.

jag löser dig från dina synder...

2011-09-11T14:04:00.002+02:00

"Gud, barmhärtighetens Fader, har genom sin Sons död och uppståndelse försonad världen med sig själv och utgjutit den helige Ande till syndarnas förlåtelse. Han give dig genom sin kyrkas förmedlig förlåtelse och frid. Och jag löser dig från dina synder", så säger faktiskt prästen, till den som bekänt sin synd. I morse hade jag för bråttom till mässan, jag hann aldrig läsa om det jag skrivit, nu måste jag rätta till det!

Vilka underbara ord! "Jag löser dig..." säger prästen, som han säger i mässan: detta är min kropp... detta är mitt blod". Prästen som blir helt identifierad med Jesus när han delar ut sakramenten.

Världsungdomsdag - Att gå miste om en fest!

2011-09-11T09:10:00.003+02:00

För knappt en månad sen samlades nästan 2 miljoner unga katoliker till Madrid. Detta har gått de svenska medierna nästan förbi! däremot har de några hundra som manifesterat mot detta möte fått sin plats i nyhetsrapporterna!
Det är lite synd. Man har gått misste om en fantastisk fest, en himmelsk fest! Kanske var det det gudomliga ljuset som gjorde att somliga blev förbländade och inte såg?

Det är inte för sent att få sin del av de frukter som utdelats så frikostigt under festen. De är till för alla som vill ta emot. I Kyrkan finns en stor hemlighet: ingen lever för sig själv och ingen dör för sig själv. Den lag som gäller i guds rike är "allt mitt är ditt!" och " Ingen betraktade något han ägde som sitt; de hade allt gemensamt" (Apg 4:12).

All den nåd som frikostigt utdelades i de 200 biktsotaltna i förlåtelsens park till 100 000 och åter 100 000 var alltså inte bara för dem utan även för oss. "Och jag säger dig: Dina synder är dig förlåtna, gå i frid", tänk, att höra detta. Veta att det som sägs sker!" Framtiden är nu öppen och man bär inte längre det gamla tunga med sig, vilken lättnad. Tänk vad en abort kan väga tungt i en ung människas liv!
Vi kan också, nu i vårt liv, bli fria från våra synder bikten finns överllat!

Glädjen över att så många unga människor överllat i världen har en levande tro, glädjen över att Gud genom dem stärker och förnyar tron i sin kyrka.

Glädjen över att Jesus är verkligen närvarande under brödets och vinets gestalt, att han vill komma till var och en av oss, att vi kan ta emot honom, tillbedja honom. Allt detta blev så påtagligt under dessa dagar!

Glädjen över Benedikt, vår påve, så ödmjuk och så kärleksfull!

Jesus gick upp på Berget

2011-09-06T11:06:00.002+02:00

Häromkvällen mediterade vi över Saligprisningarna, denna paradoxala Jesu tal. Det första han håller.
Matt 5:1"Hans lärjungar kom fram till honom. Han började undervisa dem". Detta är alltså Jesu mycket förbryllande programförklaring.

Vilka är de saliga? de fattiga, de som sörjer, de saktmodiga (= de ödmjuka), de som hungrar och törstar... Alltså de som står i obekvämma situationer, de vars behov inte är tillfredsställda, de som inte är mätta, de som längtar...
Vad är det som kan göra de saliga ? Är det ett löfte om att bli tröstade, att bli mättade ... i en osäker framtid? Betraktar Jesus det mänskliga lidandet som något man bara ska härda ut tills det blir bortglömt i himmelriket?
Detta passar inte med det vi läser i Uppenbarelseboken: "Gud skall torka alla tårar från deras ögon" (7:17). Vår fader i himlen ser de tårar vi gråter här på jorden. Han samlar dem i sin lägel, ingen av dem är förspilld! Han är "all trösts Gud" (2 Kor 1:3).

Trösten finns inte först i himmelriket. Trösten finns här och nu. "De tillhör himmelriket". Detta är ett faktum, det inramar hela talet. Det står i vers 3 och i vers 10.
Himmelriket är inte ett vagt löte, himmelriket är en person, Jesus Kristus.
De fattiga är saliga, inte för att fattigdomen i sig är en välsignelse, utan för att de är bjudna att gå in i Sonens mysterium, han som "inget ställe har där han kan vila sitt huvud"(Matt 8:20). Han som inte äger någonting, utan är Sonen som tar emot hela sitt väsen ur Faderns händer och ger det tillbaka till honom i en evig tacksägelse och i lovsång.
De som sörjer har del i frälsarens mysterium, han den gode herde som går sig blodigt i sökandet efter sina förlorade får.
De saktmodiga blir likgestaltade med honom som har ett milt och ödmjukt hjärta (Matt 11:29)

Saligprisningarna är egentligen det enda porträtt av Jesus som vi har. När vi ser hans sårade ansikte på korset och det hemlighetsfulla ljus som strömmar mot oss börjar saligprisningarnas hemlighet öppna sig för oss. "Saliga är ni när man skymfar och förföljer er och på alla sätt förtalar er för min skull. Gläd er och jubla, er lön blir stor i himlen".

Vi är saliga för att vi inte är ensamma, för att vi har blivit hittade av den gode Herden. Han är med oss i alla livets prövningar. När han helt härskar över våra liv, våra tankar, våra planer... har himmelriket kommit in i oss. Vi kan jubla och glädja oss mitt i prövningen, mitt i frustrationen, mitt i lidandet.

Detta är en hemlighet som den Helige Ande vill lära oss. Det är en väg som öppnar sig när vi under Andens ledning börjar gå den!

50 år som dominikansyster!

2011-08-29T11:08:00.004+02:00

I lördags hade jag den stora gjädjen att förnya de löften jag avgett för 50 år sen. Då var jag 22.
Gud har varit trofast i alla dessa år och burit mig i sin hand, därför har jag varit trofast! Hur annars!

Dessa år har varit en vandring i tron. Ibland i ljuset, oftast i trons mörker, "i ett kargt och uttorkat land" som det står i psalm 63 (en psalm vi sjunger till söndagens morgonbön). När jag var ung syster läste vi det på latin: "in terra deserta et invia et inaquosa": i ett ökenland utan väg och utan vatten!
Utan väg. Ja, så är det. Hur kan vi veta vägen till ett okänt land? Herren säger till Abraham: "gå till det land jag ska visa dig!" Det gäller att lita på den som kallar, att tro att Han kommer att dag efter dag visa vägen och ge kraft att gå den.
Det har Herren gjort och mitt hjärta flödar över av tacksamhet när jag ser tillbaka på alla dessa år.

Tillbaka till Berget

2011-08-22T12:25:00.003+02:00

Kom hem igår kväll efter en lång semester i Frankrike.
I Paris var det 33 grader igår och 19 i Stockholm, nästan skönare!
Det var fint att vara i mitt hemland, att träffa så många vänner och släktingar och lära känna en del nya. Det känns så lätt att tala sitt eget språk, fast ibland hade jag lite svårt att hitta det franska sättet att uttrycka saker som jag bara tänkt på på svenska!

Jag tycker att det är spännande att tillhöra två så olika kulturer. jag upplever varje gång hur instängda vi är i vår kultur och det kan inte vara på ett annat sätt. Man är inne i ett sätt att tänka, i en kultur som omger oss på alla sidor, som är självklar för oss och som man tror, helt naturligt, är universell.
Visst kan man upptäcka, när man reser, att andra tänker och handlar på ett annat sätt. Kanske tycker man att de är konstiga . Det är svårt att tränga in i en annan kultur, att öppna sig för den. Det kräver en öppenhet som kommer från hjärtat. En respekt för den andra medmänniskan. Man måste accepetera att inte förstå, att inte kunna tolka andras reaktioner! Att inte döma efter våra egna självklara värderingar!

Ja, det är svårt, det tar lång tid ,egentligen blir man aldrig färdig med att förstå den andra, men det är mödans värt. Man blir mindre och samtidigt växer man som människa.

Jag har gett dig ditt namn, du är min.

2011-07-22T15:00:00.003+02:00

Den 30 augusti 1961 avlade jag mina löften i ett kloster några mil norr om Paris och vigde mitt liv helt åt Herren som hade kallat mig. Jag var 22 år gammal.

När jag som 16-åring läste dessa ord hos profeten Jesaja:
"Var inte rädd, jag har friköpt dig,
jag har gett dig ditt namn, du är min.
När du går genom vatten är jag med dig,
vattenmassorna skall inte dränka dig.
När du går genom eld skall du inte bli svedd,
lågorna skall inte bränna dig.
Jag är Herren, din Gud,
Israels Helige är den som räddar dig...
Du är dyrbar för mig,
jag ärar och älskar dig "(Jes 43:1-4),
fick mitt liv och min kallelse, som varit klar för mig redan i barndomen, ett nytt ljus. Jag förstod att det handlade om en kärlek, att Gud älskade mig och då vågade jag svara JA, på en kallelse som hittills skrämt mig.

Jag kan säga att jag har gått genom vatten och genom eld. Det har inte alltid varit lätt, ibland har det t.o.m. varit mycket svårt, men Han har varit trofast Han som kallat mig. Han har gett sina änglar befallning att bevara mig på alla mina vägar, så att jag inte stöter min fot mot någon sten (Ps 91). Han har uppfyllt mina djupaste önskningar och fört mig på underliga vägar till den plats där jag nu befinner mig och gett mig en kommunitet där jag med glädje tjänar Honom och de han sänder på min väg.

När jag ser tillbaka på dessa år flödar mitt hjärta över av lovsång och tacksägelse. Jag vill tillsammans me alla mina vänner - kända och okända - tacka Gud för dessa år.

Nu gör jag en paus i bloggandet. Jag flyger till Frankrike och är borta en månad.
Jag hör av mig när jag kommer tillbaka!

att omvända sig till Jesus Kristus

2011-07-19T12:16:00.003+02:00

läste nyligen i Dagen att en del muslimer kommer till tro på Jesus Kristus, även judar gör det, messianska judar. Jag har träffat några. Tänk om vi skulle göra efter och alla kristna skulle omvända sig till Jesus Kristus! Världen och kyrkorna skulle se annorlunda ut!

Vänskap

2011-07-11T18:50:00.003+02:00

Tack alla kända och okända vänner som uppmuntrat mig till att fortsätta skriva blogg. Ibland är det lätt och ibland trögt!

Här på Berget har vi en underbar tid. Inte att sommarvädret är speciellt fint, ömsom varmt ömsom kallt med mycket regn, vilket gör att en del av oss är förskyllda. Men det kommer mycket folk och det finns en underbar stämning. Per Mases talade mycket om vänskap och det är det man känner här.

Hade fram till igår en retreat om förlåtelse, försoning, helande. Vad viktigt detta är. Många människor går och bär på så tunga bördor, länge. Det är underbart att upptäcka att frälsningen inte är ett abstrakt begrepp. Det är mycket konkret, det når mitt liv. Ingenting i mitt liv behöver jag sätta inom parentes, förtränga. Jesu kors har makt att hela mig, men jag måste få hjälp att förstå det, att ta emot den helande kraften som kommer från korset.
Gud älskar oss långt mer än vi kan föreställa oss. Ingenting finns i våra liv som kan skilja oss från hans kärlek. Jesus har gått så långt ner i människans elände och förnedring att ingenting kan falla utanför hans kärlek.

"Se, jag gör allting nytt," vilket underbart löfte!

Första söndagen i juli

2011-07-03T12:33:00.003+02:00

Första söndagen i juli. Grått och regnigt!
Undrar ibland om någon läser det jag skriver. Det känns som att kasta en flaska i havet. Kanske når det fram till någon som behöver det just nu? Kanske går det förlorat i det stora vattnet?

Mediterrar över den text vi (av misstag) läste igår i mässan. Ur Amos bok:" Den dagen skall jag resa upp Davids förfallna hydda, mura igen rämnorna och resa upp det som rasat. Bygga upp den som i forna dagar" (9:11).
För 15 år sen, när jag var i vårt lilla klostret i Senlis (några mil norr om Paris) brann hela övervåningen. I nedrevåningen var allt huller om buller. Vår provinsial kom för att se det som hänt. Hon plockade på golvet ett litet kort som ramlat där och läste just dessa ord! Vi kunde bara skratta och tacka för denna osannolika tröst!

Nattvardens fest

2011-06-26T10:19:00.003+02:00

I katolska kyrkan firar vi idag Kristi Kropps och blods fest. Nattvardens fest, Eukaristins fest.
Kyrkan firar eukaristín (mässan). Hon föds av det, hon närs av det.

Under brödets och vinets ödmjuka gestalt är Jesus närvarade bland oss. Hans närvaro är fördold och han är med oss intill världens slut. Vi är inte ensamma, övergivna. Vi är inga föräldralösa barn.

Någon är med oss. Någon som älskar oss, som har gett sitt liv för oss. Någon som ser på oss med oändlig stor kärlek. Han längtar efter att vi ska upptäcka hans dolda närvaro i våra liv, att vi ska vända oss till honom och ta emot hans kärlek. Han vill fylla oss med sin glädje.
Gud älskar oss och vi vet inte det!

Den tysta musiken

2011-06-22T13:48:00.002+02:00

idag kom jag lite sent till middagen. När jag klev in i matsalen satt gästerna redan vid sina platser och åt. Det var alldeles tyst. Jag undrade om de i köket kanske hade glömt att sätta på musiken, men när jag närmade mig tabordet började jag höra ett mycket svagt ljud. Ja, musiken var på, det var bara så att den inte hördes. Jag tryckte några gånger på ljudknappen och musiken blev hörbar.

Jag tänkte att så är det med Guds röst i våra liv.
"Om ni idag hör hans röst, förhärda inte era hjärtan", ber vi varje morgon i psalm 95 när vi sjunger Laudes. Jag har länge missförstått denna psalm och tänkt: Ifall Gud skulle tala idag, missa inte det! Men Gud talar inte bara då och då. Gud skapar oss genom sitt ord. Han säger till oss varje dag: Idag har jag fött dig. Idag håller jag dig i min hand. Idag vill jag vara din glädje, och ha min glädje i dig.

Heliga Trefaldighets fest

2011-06-19T14:32:00.002+02:00

Det låter kanske mycket abstrakt och avlägset för många.
Gud, ja kanske? Men Treenigheten!!!

Idag sa vår präst: Treenigheten är inte en myt, utan ett mysterium
En myt, kan man förstå, men den är inte verklig
Ett mysterium kan man inte förstå, men det är verkligt.

Man kan inte förstå ett mysterium, inte för att det är obegripligt, utan för att det övergår vårt förstånd. Det är större. Vi förstår inte allting och vi kan inte begränsa verkligheten till det vi kan förstå. Då skulle verkligheten vara mycket trång.

Påsk, Jesu uppståndelse, hans seger över det onda har sprängt gränser för den lilla värld vi var instängda i. Nu finns det en väg, vi kan växa och bli större, vi kan gå Gud till mötes, han som ständigt kommer till oss.
Pingst, den Helige Andes utjutelse. Hans kraft, ljus och kärlek är oss givna...
Allt detta har förberett oss till den fest vi firar idag.

Treenighetens fest är vår fest. I den finner vi vår djupaste identitet, vi som blev skapade till Guds avbild.

15%

2011-06-17T11:48:00.001+02:00

Enligt statistiken finns det 15% av alla medlemmar i Svenska Kyrkan som tror på Jesus Kristus. Man kan glädja sig åt dessa 15% och be för de andra!

Vad synd att tillhöra en kristen kyrka och missa det väsentligaste. Det är som att finnas intill en källa och törsta ihjäl! Det får mig att tänka på vad man kan läsa hos profeten Jeremias:

Häpna, himmel, över detta,
rys och bäva, säger Herren.
Ty mitt folk har begått en dubbel synd:
de har övergett mig,
källan med det friska vattnet,
och huggit ut cisterner,
cisterner som spricker
och inte håller vatten (Jer 2:12-13).

”Det viktigaste för kyrkan är att vara ett stöd för svaga i samhället, anser medlemmarna” Dagen 16 juni.
Men var ska vi hämta kraft för att stödja de svaga?
Risken är stor att vi organiserar vårt samhälle enligt våra mått och våra program! Vi bygger upp ett nytt Babelstorn. En värld utan transendans, ett demokratiskt samhälle där alla ”talar med en mun”. Alla säger samma sak och ve den som inte talar politiskt korrekt!

” Om inte Herren bygger huset
är byggarnas möda förgäves” Ps 127.

”Endast om Jesus har uppstått har någonting nytt hänt. Någonting som förändrar världen och människans villkor. Han, Jesus blir grundvalen på vilken vi kan stödja oss. För Gud har verkligen uppenbarat sig” skriver Påven Benedikt XVI i andra delen av sin bok: Jesus från Nasaret” (egen översättning).

En Kyrka som inte längre förkunnar Jesus Kristus och lever av det nya livet han har vunnit år oss är som saltet som mist sin sälta.

abortdebattens spelregler

2011-06-10T16:15:00.001+02:00

”Finns det några speciella spelregler i abortdebatten?” Frågan ställs av Svenska Evangeliska Alliansen. ”Vi planerar för ett Almedalsseminarium i just detta ämne - abortdebattens spelregler”.

Jag undrar om det överhuvudtaget går att debattera om abort och hitta spelregler såsom man kan göra för andra debatter i samhällsfrågor? Frågan är större än vad som ryms i debattformen.
Abort: ”man släcker ett liv, får ett hjärta att sluta slå och avbryter ett liv”, skriver Marcus Birro. Här gäller det liv och död, man är på en annan nivå än i andra debatter .
En abort är ett faktum, ett liv har släckt, men det är inte bara det. Det finns också många svåra känslor och det går inte att diskutera bort dem.

I abortfrågan talar man inte om ting, om problem att lösa utan om en verklighet som har med livets mysterium att göra. Man når en gräns och det tycks mig svårt att kunna säga någonting relevant innanför denna gräns. Debatten måste lyftas på en annan nivå annars blir det för trångt och hopplöst!

Vi kan tala om abort när vi erkänner att vi inte är herrar över livet, att livet är en gåva som kommer från en Annan. Att Den som har gett liv (alltså inte vi) har makt över liv och död.
I hans ljus kan vi inse att döden aldrig kan vara en lösning och inte heller kan ha det sista ordet.
Vi måste veta att Någon har tagit emot dessa små liv som inte fått födas på denna jord.
Vi måste veta att Någon kan trösta den kvinna som gått genom en abort och den man som aldrig blev far.
Den som är livets Herre öppnar ständigt en ny väg och ger en framtid åt den som känner sig instängd i det som har hänt. Bördan kan lyftas av. Det finns en förlåtelse, och en ny oväntad glädje blir möjlig!

I Guds ljus skulle vi kunna finna andra lösningar än döden för det spirande livet som man inte trodde sig kunna ta emot. I Kärlekens ljus kan vi bli uppfinningsrika och hitta goda lösningar som främjar livet på alla nivåer.

2011-06-04T05:54:00.001+02:00

I Apg berättas det att mellan Kristi himmelfärd och Pingst var lärjungarna samlade tillsammans med Maria i den övre salen i bön i väntan på den som Jesus hade lovat att sända dem, den Helige Ande. ”Be och ni ska få”, säger Jesus. Bönen förbereder våra hjärtan att emot det Gud vill ge oss. Här på Berget ber vi:

Herre, tillsammans med Maria och apostlarna ber vi,
utgjut över oss din Helige Ande:
Starkhetens Ande
Sanningens Ande
Bönens Ande
Tröstarens Ande
Frihetens Ande
Helighetens Ande
Kärlekens Ande

Stärk vår tro, öka vårt hopp, vår kärlek och vår vilja att tjäna dig.
Förnya våra hjärtan, öppna våra inre ögon och öron,
Gör oss lyhörda för din Andes ledning
och mottagliga för alla gåvor som du vill ge oss.
Vägled oss i formandet av vår kommunitet
och i vår strävan att bygga synlig enhet, synlig gemenskap och vänskap .
Ge oss all den andliga hjälpen vi behöver:
goda själasörjare och biktfäder.

Hela och förena din kyrka
samla alla dina skingrade barn på vår jord
förnya alla kristna i sitt dop så att alla tillsammans
kan vittna om den stora kärlek du har visat oss i din Son Jesus Kristus.

Amen

varför står ni och ser mot himlen?

2011-06-01T17:10:00.002+02:00

I kväll börjar vi fira Kristi himmelsfärd. Det vi firar i liturgin är inte bara någonting som hände då. Det är någonting som händer nu i våra liv. Någonting som är en näring för vårt andliga liv, vårt liv med Gud!

”När han hade sagt detta såg de hur han lyftes upp i höjden, och ett moln tog honom ur deras
åsyn. Medan de såg mot himlen dit han steg upp stod plötsligt två män i vita
kläder bredvid dem.”Galileer”, sade de, ”varför står ni och ser mot himlen?
Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen skall komma tillbaka
just så som ni har sett honom fara upp till himlen” (Apg1:9-11).

Kanske är vi som lärjungarna och lyfter blicken och väntar på att han ska komma tillbaka, samtidigt hoppas vi att det inte blir på vår tid för vi är lite rädda för hans ankomst på den yttersta tiden!
Men vad säger dessa två vitklädda män? Just så som ni har sett honom fara upp till himlen så skall han komma tillbaka. Vad har de sett? Att han lyftes upp i höjden, mer såg de inte, ett moln tog honom ur deras åsyn. De ser riktingen, målet: himlen och att han är upptagen i Guds härlighet. Det är allt. Molnet är i hela Första Testamentet ett tecken på Guds härlighet.

De ser alltså inte mycket men de får ett löfte: Han kommer tillbaka. På vilket sätt? På samma sätt som ni såg honom fara upp, dvs. på ett fördolt sätt. Jesus är den som kommer, den som ständigt kommer i våra liv. Han kommer till oss under brödets och vinets gestalt i eukaristin, han kommer till oss genom alla de vi möter i våra liv, han kommer genom det som händer i våra liv. Men detta är fördolt, endast tron kan öppna våra ögon så att vi kan känna igen honom och ta emot honom i våra liv, i våra hjärtan.

resan till Rom

2011-05-28T17:03:00.001+02:00

Nu har det varit ett långt uppehåll i bloggandet! Har varit i Rom tillsammans med den katolsk-pingst dialogen som pågått sedan 2003. Vi är tolv stycken, tolv, som apostlarna! Sex pingstvänner, sex katoliker. Under alla dessa år har vi hunnit bli goda vänner och få respekt för varandra. Vår tro på Jesus Kristus förenar oss. Vi godtar varandra och betraktar varandra som syskon. Vi är inte överens om allting men vi kan se och tacka för att Jesu Ande verkar i var och en av oss.

En ny tanke för mig var att Jesus själv har bett för enheten: ”att de alla ska vara ett”. Jesus bön har kraft, han kan bara bli bönhörd av sin Fader, men vi måste gå in i hans bön. Vi ska inte ”jobba” för enheten, utan vi ska ta emot det som redan finns i Guds hjärta. Ta emot varandra som bröder och systrar i Kristus, han själv kommer att föra oss samman, till den enhet han har bett för.

På onsdag morgon var vi med på en allmän audiens på Petersplatsen. Vi var några tusen samlade och lyssnade på påvens undervisning om bön. Han utgick från 1Mos 18;20-23. Abrahams bön för Sodom. ”Männen gick vidare mot Sodom. Men Abraham stod kvar inför Herren.” Han underströk hur viktigt det är att stå kvar inför Herren i bön för våra medmänniskor.

Dessa dagar i Rom har varit en stor nåd för mig och ingett ett nytt hopp: Herren är trofast, han handlar i vår tid med kraft, men hans handlande är fördolt, vi ser det inte.
Herre öppna mina ögon, så jag ser det Du gör i vår tid,
Herre öppna mina öron så att jag urskiljer din röst mitt i världens buller!

I dag saligförklaras påven Johannes Paulus II

2011-05-01T09:53:00.001+02:00

Idag gläds hela katolska kyrkan. Den älskade påven Johannes Paulus II blir saligförklarad i Rom. Det kan kanske vara bra med en liten förklaring för att andra kristna, våra syskon i den kristna familjen, ska kunna glädja sig med oss!
Saligförklaringen är en etapp mot helgonförklaringen. Varför ska kyrkan helgonförklara människor? Vilken makt har hon att göra detta?

När Johannes Paulus helgonförklaras får han inte en bättre plats i himlen. Kyrkan gör inte honom till helgon, hon bara konstaterar – efter att ha noggrann undersökt hans liv, det han har gjort, det han har skrivit och efter att ha hört de som känt honom - att han har tagit emot den frälsning som Jesus har vunnit åt oss. Han har varit trogen sitt dop i hela sitt liv och blivit helt igenom renat av det. Han har kämpat den goda kampen mot den gamla människan i sig själv. Det som Paulus skriver om i Romarbrevet ”De som är kvar i sin köttsliga natur kan inte behaga Gud. Ni däremot är inte kvar i den utan lever andligt, när nu Guds ande bor i er” (Rom 8:8-9). Hela hans liv har varit ”ett levande och heligt offer som behagar Gud..” (Rom12:12)

Han helgonförklaras inte för sin skull utan för vår skull. Genom att saligförklara honom vill kyrkan uppmuntra oss, väcka vårt hopp. Johannes Paulus har låtit kraften i det gudomliga livet som han fått i dopet förklara honom. Denna ”väldiga styrka som är för oss som tror – samma oerhörda kraft som han med sin makt lät verka i Kristus” (Ef 1:19-20) är oss given. Den är inte förbehållen några – helgonen – utan given åt alla döpta. Vi är alla kallade att leva i vårt dop och att med Andens kraft kämpa mot den gamla människan i oss (vår själviskhet, vår lättja, vårt högmod …) allt det som stänger in oss i oss själva, hindar oss från att ge våra liv och bli oss själva. Vi är alla kallade att bli nya människor.

Detta är ett spännande äventyr, detta är värt kampen! Johannes Paulus liv kan hjälpa oss, inspirera oss. Han har blivit ett helgon i det liv som var hans, vi kan bli det i det liv som är vårt, i vårt eget sammanhang. Han kan bli för oss en broder och en far, inspirera oss, be för oss, trösta oss när vi tycker att det blir för svårt och är nära att ge upp.

Helgonförklaringen är en lovsång och en tacksägelse till Gud som gör stora ting med oss. Med Maria kan vi sjunga.
”Min själ prisar Herrens storhet,
min ande jublar över Gud, min frälsare:
han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna.
Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig:
stora ting låter den Mäktige ske med mig,
hans namn är heligt”(Luk 1:46-49)

Uppståndelsen

2011-04-24T19:22:00.001+02:00

Jesu uppståndelse är en unik händelse i den mänskliga historien
Den gamla världens gränser sprängs genom Jesu uppståndelse. Någonting helt nytt, ofattbart, bortom föreställningarna inträffar. Det gudomliga möter det mänskliga, evigheten möter tiden. Texterna i Nya Testamentet vittnar om detta. Orden räcker inte till. Berättelserna blir motsägelsefulla, kronologin stämmer inte från den ena till den andra. Jesus blir igenkänd och samtidigt känner man inte igen honom. Han gör sig närvarande och drar sig tillbaka. Ibland ska man röra vid honom och ibland undandrar han sig beröringen. Han är inte begränsad i tid och rum. Två som var på väg till Emmaus möter honom och när de kommer tillbaka till de andra och vill berätta om det som hänt, får de först höra att ”Han har visat sig för Simon” (Luk 24:34). Han är närvarande bland dem fast de befinner sig bakom låsta dörrar. När de känner igen honom försvinner han för deras åsyn.

Den uppståndne visar sig för dem han vill med en gudomlig frihet. Han är den samme, den som åt och drack med dem, den som har blivit korsfäst och bär såren i sin kropp. Men de känner inte igen honom. Uppståndelsen är inte någonting man kan konstatera. Man kommer in i en helt ny relation med honom och det kräver tro. ”Min Herre och min Gud”, säger Tomas.

”Maria”, säger han till kvinnan, och hon vänder sig om – omvänder sig – och känner igen honom. Han kallar henne vid namn, han känner henne som Gud själv gör, inifrån, i hennes djupaste identitet som den kvinna Gud skapat och kallat.

”Tvivla inte, utan tro!” säger han till Tomas (Joh 20:27) och till Petrus: ”Simon, älskar du mig?” (Joh 21:16). Den uppståndne söker var och en av dem. Han talar till dem på ett personligt sätt. Han drar in dem i sitt gudomliga ljus, i sitt gudomliga liv och där blir de medvetna om hans ofattbara kärlek och samtidigt om sina tillkortakommanden, om sina synder. Är de beredda att omvända sig, att lämna det gamla, det instängda för att gå in i det nya? Petrus litade på sin egen kraft. ”Om jag så måste dö med dig, skall jag aldrig förneka dig” (Matt 26:35). Nu måste han öppna sig och ta emot frälsningen.

Uppståndelsen har skett i den mänskliga historien och samtidigt är det någonting mycket större än en historisk händelse. Jesus dog under Pontius Pilatus. Två dagar senare gick kvinnorna till graven och hans döda kropp fanns inte där. Så mycket kan historikerna berätta för oss. Ingen har varit vittne till Uppståndelsen. Det är inte ett faktum som man kan konstatera, lika lite då som nu. Man kan gå in i den tomma graven, man måste tro på uppståndelsen.

Uppståndelsen öppnar himlen. Jesus, Guds enfödde son, Ordet, i vilket allting blev skapat har stigit ner i människans mörker, i människans instängdhet. Genom sin död på korset har han övervunnit människans revolt mot Gud, hennes motstånd, hennes förhärdade hjärta. Människan är inte längre dömd att leva i sin synd, han har tagit på sig världens synd. ”Men nu, tack vare Kristus Jesus, har ni som en gång var långt borta kommit nära, genom Kristi blod” (Ef 2:13).

Den Uppståndne utgjuter sin Ande. Så länge han levde ett jordiskt liv bland sina lärjungar var han för dem en mästare, en modell, som de försökte efterlikna med sina mänskliga krafter, men det räckte inte till. Nu kommer Anden in i deras hjärtan. Det lilla instängda Jaget sprängs. De lär sig att leva ledda av Anden. De gömmer sig inte längre för Gud som den första människan gjorde (1 Mos 3:8). I den enfödde sonen har de blivit söner som ropar: ”Abba, Fader!” De lär känna Gud inifrån. De känner igen kärlekens ansikte. Ormens makt är bruten. Ormen, den som ville få dem att tro att Gud var deras fiende, en farlig konkurrent, som ville hindra dem från att blir stora. De förstår att de är skapade till hans avbild och att han är deras glädje.

Den uppståndne ska vi inte söka bland de döda. Han är den Levande.
Han möter oss idag och gör oss levande.

Ur en fornkyrklig homilia på den heliga och stora sabbaten

2011-04-23T10:06:00.001+02:00

”I dag råder stor tystnad på jorden, stor tystnad och också ödslighet. Konungen sover. Jorden greps av fruktan och blev stilla: Gud som blivit människa har somnat in och uppväckt dem som låg sovande sedan begynnelsen. Gud, som blivit människa har dött, och dödsriket bävade
Som man går för att söka ett förlorat får, så går han för att söka vår stamfader. Den som sitter i mörker och hans medfånge Eva vill han lösa från deras vånda, han som är Gud och Evas son…

Herren gick in till dem med korsets segerrika vapen. När vår stamfader Adeam såg honom, slog han sig för bröstet i häpnad och ropade till alla:”Min Herre är med er alla.” Och Kristus savarde Adam: ”Och med din ande.” Han tog honom vid handen, reste honom upp och sade:
”Vakna upp du som sover, stå upp från de döda, och Kristus ska lysa över dig. Jag är din Gud som för din skull blev din son… För din och din avkommas skull talar jag nu, och med kraft befaller jag de bundna: ’kom ut!’ och dem som är i mörkkret:’bli ljus!’ och de döda:’Stå upp!’

Dig befaller jag: ”Vakna, du som sover!, ty jag har inte gjort dig till att hållas bunden i dödsriket. Stå upp från de döda; jag är de dödas liv. Stå upp du min skapelse, stå upp du som jag har format till min avbild. Vakna, låt oss gå härifrån. Ty du är i mig och jag i dig, och vi är en enda oskiljbar person.

För din skull blev din Gud din son. För din skull antog jag, Herren, din tjänargestalt. För din skull kom jag, som är över himlarna, till jorden. För din, människans skull blev jag som en hjälplös människa, fri från de döda. För dig, som gick ut ur en trädgård, överlämnades jag åt judarna från en trädgård, och i en trädgård blev jag korsfäst.
Se spotten som jag fick ta emot på mitt ansikte för din skull för att återställa din forna andedräkt. Se märken efter slagen som jag fick ta emot på mina kinder för att återställa din vanställda gestalt efter min avbild.
Se gisselslagen som jag fick ta emot på min rygg. Se mina händer som spikades vid trädet till din salighet, du som till din olycka sträckte ut din hand mot trädet.
Jag föll i sömn på korset, och svärdet genomborrade min sida för dig som föll i sömn i paradiset och frambringade Eva ur din sida. Min smärta botar smärtan i din sida. Min sömn skall föra dig ut ur dödsrikets sömn. Mitt svärd stor emot det svärd som var riktat mot dig.
Vakna, låt oss gå härifrån.

Fienden förde dig ut ur paradisets land. Jag vill återställa dig, inte i paradiset utan på den himmelska tronen. Jag höll dig borta från det träd som var en livets förebild. Men se, jag som är livet har gjort mig till ett med dig. Jag satte keruberna till att vakta över dig som man vaktar efter en slav. Jag låter dem nu falla ned för dig som inför en gud.
Kerubtronen är beredd, uppvaktningen står redo, bröllopskammaren är inredd, rätterna är tillagade, de himmelska boningarna och hyddorna är beredda, skattkamrarna med goda ting har öppnats, och himmelrikets har ställts i ordning sedan begynnelsen.

Korsfäst för oss under Pontius Pilatus

2011-04-20T12:15:00.001+02:00

Vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap
för hedningarna, skriver Paulus (1 Kor 1:23). Han talar i Galaterbrevet om det anstötliga i korset (Gal 5:11). För Paulus samtida var talet om korset en dårskap. I vår upplysta tid är dårskapen inte mindre!

Den Gud många tror på, är en god, kärleksfull gud, en gud i himlen, som tronar högt över våra mänskliga omständigheter och petitesser. Alla är godkända, älskade, precis som de är, ingen behöver ändra på någonting, omvända sig! Att Jesus dog på ett kors tycks helt irrelevant, opassande. Att han dog för våra synder är obegripligt för att inte säga anstötligt!

Det är inte lättare för kristna än för andra att se på korset, att gå in i korsets mysterium. När vi läser Evangelierna kan vi konstatera att för Jesu lärjungar själva, var talet om korset obegripligt. De väntade en mänsklig triumf och de förstod inte när Jesus upprepade gånger talade om sin förestående död. ”Petrus drog honom då åt sidan och började förebrå honom” ( Mark 8:32). Deras egna föreställningar och planer gick stick i stäv med det han sade.Deras hjärtan var förstockade. När han arresterades och korsfästes flydde de. Först på Pingstdagen, när den Helige Ande fyllde deras hjärtan, och när deras förstånd blev upplyst av Andens ljus, började korsets mysterium öppna sig för dem. ”Talet om korset” (1 Kor 1:18) är för alla människor en stötesten, det kan inte förstås utan den Helige Andes hjälp.

Jesu har kommit för att ge sitt liv. Hans död ingår i hans mission. Han är medveten om den från början. Han ger sitt liv frivilligt.”Ingen har tagit det ifrån mig, jag ger det av fri vilja” (Joh 10:18). ”Jesu våldsamma död var inte resultatet av tillfälligheternas spel genom en rad olyckliga omständigheter” skriver Katolska kyrkans katekes (KKK 599).
Hans död är inte heller det pris som krävs för att blidka en vredgad Gud eller för att stilla gudomens kränkta heder. Gud har inte gjort döden (Salomos vishet 1:13 ). Fadern vill inte Sonens död. Hans vilja, den heliga Treenighetens vilja är människans räddning. Jesu död har en trinitarisk dimension.

Jesus har dött för våra synder, på grund av våra synder. Människorna har dödat Jesus, judarna och romarna på sin tid, var och en av oss syndare på vår tid. Synden, människans vägran att vara en skapad varelse, att ta emot sitt liv ur skaparens hand och vara beroende av den Gud som ständigt kallar henne till livet, har stängt in människan i döden. Hennes liv, som hon vill behållaför sig själv, leder ingenstans, det har inget ursprung och inget mål. Hon är instängd i meningslösheten (se 1Pet1:18), i döden.

Den som var Livet självt, Ordet i vilket allting blev skapat, har blivit kött för att söka människan där hon var instängd. Den odödlige har tagit en mänsklig natur för att dö. Jesus, den gode herden, söker sitt borttappade får. Han går in i döden för att besegra den och befria människan. Han, den syndfria, har överlämnats i syndarnas händer (Matt 26:45). Han som är kärleken har utsatts för människans motstånd, för hennes förakt och hån, för hennes grymhet, och hat och han har inte låtit sig besegras. Kärleken har triumferat. Han som är ljuset har trängt in i människans mörker ”och mörkret har inte övervunnit det” (Joh1:5). Han som är Vägen har öppnat en väg som leder människan tillbaka till Fadern och till hennes egen identitet som Guds barn.

Jesu död är inte en myt. Hans död har skett i den mänskliga historia, han blev korsfäst ”under Pontius Pilatus.”Denna händelse som ägt rum en gång i tiden, som kan dateras, överskuggar hela mänsklighetens historia. Den som dör på korset är Gud själv. Det som skett ”en gång för alla” (Heb 9:12) är aktuellt – idag, i varje tid, för varje generation. Vid sin sista måltid med sina lärjungar föregriper Jesus det som ska hända: ”Ta och ät detta är min kropp utgiven för er … Ta och drick, detta är mitt blod utgjutet för er”. Vid varje mässa aktualiseras detta stora mysterium.
”När jag blir upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig. Detta sade [Jesus] för att ange på vilket sätt han skulle dö.”( Joh 12:32-33). Korset har tecknats mellan himmel och jord från världens begynnelse säger kyrkofadern Ireneus. Korset är det stora mysteriet som reser sig över hela kosmos, hela mänskliga historien. Vid korset uppenbaras Guds ofattbara kärlek för sin skapade varelse. Inför Korset kan vi bara falla ner och tillbe, vi blir aldrig färdiga med att betrakta den korsfäste och låta oss undervisas av hans Ande.

Marie bebådelse

2011-03-27T17:06:00.002+02:00

Om Mariebebådelsefest läser i Dagen (25 mars): ”En var för gammal och en var för ung. Tänk, vad det ska har pratats och skvallrats om dem!” Och jag blir bedrövad.

Det största som har hänt i skapelsen och i människans historia, det löfte som gavs åt den första människan om en frälsare (se 1 Mos 3:15). Det som har förberetts ända från Abraham och genom hela Israels historia fram till Maria: Messias ankomst, blir reducerat till skvaller, en rubrik för kvällstidningar!

Nej, det har inte skvallrats! Maria är tyst. Josef är tyst. Sakarias är tyst, Elisabeth drar sig undan i fem månader. Jesu födelse sker i det tysta. ”Dold för denna världens furste var Marias jungfrulighet och hennes barnsbörd liksom Herren död – tre starkt ljudande mysterier som ägde rum i Guds stillhet” skriver Ignatios av Antiochia till Efesierna när han är på väg till sitt martyrium i Rom på 100-talet. Justinus Martyr skriver vid samma tid: Marias jungfrulighet var som dold bakom Josefs närvaro vid hennes sida.

Det finns inget underlag för skvaller i Nya Testamentet. Lukas skriver: ”Han var, menade man, son till Josef” (3:23) och Johannes: ”Är det inte Jesus, Josefs son?” (6:42) Nya Testamentet är inte en biografi över Jesu liv. Det är en teologisk berättelse som börjar med hans död för våra synder och hans uppståndelse. Den som har dött för oss är Guds son. Detta blir uppenbart först vid korset. ”Den mannen måste ha varit Guds son!” utropar en romersk officer i Markus evangeliet (15:39).
Så småningom berikas berättelsen och evangelisterna lär oss mer om Jesus, vår frälsare, det han har gjort och undervisat.
Markus, det äldsta evangeliet ignorerar Jesu födelse. Han börjar med Jesu dop. Vid dopet hörs Faderns röst: ”Du är min älskade son”. Matteus och Lukas går längre tillbaka och berättar om Jesu födelse - inte som en intressant information - utan för att bekräfta vår tro: Jesus är Guds Son från begynnelsen. Han har inte blivit det vid dopet, som om Gud hade adopterat honom. Johannes leder oss in i den Treenige Gudens liv. Han betraktar i Jesus ordet som från all evighet är vänt mot Fadern och som har blivit kött, inte född av blod, inte av kroppens vilja (Joh 1:13).

Skvallret kom sen när den kristna tron började sprida sig och möte motstånd. Hedningarna gjorde sig narr av de kristna som trodde på märkvärdiga sagor! En jungfru som blivit havande!

Jesu födelse och Marias jungfrulighet hör till vår tros mysterium. Ett mysterium som är liv och ljus för den som tror!

ormen

2011-03-24T16:37:00.001+01:00

Ormen, denna mysteriösa figur, som vi möter i Bibelns andra skapelseberättelsen, tycks vara ett ofarligt litet djur. När han injicerat sitt gift i människans hjärta och fått henne att misstänka Gud försvinner han. I första Testamentet talas det knappast om djävulen. Men efter Jesu dop kommer han fram igen och hans identitet är avslöjad. Han är djävulen. Jesus befriar gång på gång människor som kommit under hans välde. Han för ett krig mot honom och besegrar honom definitivt på korset. I uppenbarelseboken visar sig ormen som den han verkligen är, draken som vill sluka det barn som kvinnan föder och som för strid mot hennes andra barn när detta barn rycks upp till himlen.
När han visar sig som farligast är han redan besegrad, men han kan fortfarande vålla mycket lidande.

Jesus, den nye Adam, går människans väg. Han tar upp kampen där människan hade blivit besegrad och fången i ormens garn. Han förs av Anden till öknen. Han öppnar en väg där det inte fanns någon väg.

Ormen föreslår den första människan att bli gud utan gud. Att få guds makt genom kunskapen om allting. Han får henne att tro att hon är självförsörjande, självtillräcklig, självförverkligande... Hon behöver inte ta emot, inte vara beroende av den som ger henne livet. Hon kan ta själv. Och människan lyssnar och blir lurad. Hon tar av frukten och upptäcker att hon är nacken, liten, sårbar, försvarslös inför en Gud som hon nu ser genom ormens ögon: en farlig Gud, en snål Gud, en avundsjuk Gud som vill att hon ska förbli liten! Hon kan inte längre känna igen kärlekens ansikte och gömmer sig för Gud.

Djävulen möter Jesus i öknen, när han har fastat i fyrtio dagar och är försvagad. Han föreslår honom att vara son utan att behöva bli beroende av Fadern. ”Om du är Guds son”, använd din makt för att förvandla dessa stenar till bröd, tillfredsställ dina behov själv. ”Om du är Guds son kasta dig ner från templet…” och utmana Gud. Han kommer ju att rädda dig…
Jesus avslöjar djävulens lögn - hans sätt att föreställa sig Guds son. Jesus är Son alltid vänd mot fadern. Sonen som har hela sin identitet hos Fadern som tar emot sitt väsen från Fadern. Sonen som inte gör någonting av sig själv utan gör det han ser Fadern göra. Sonen som har sin glädje i att vara Son vänd mot Fadern i den Helige Ande.

Jesus dör på korset som Guds Son.”Fader i dina händer lämnar jag min ande” (Luk 23:46). Men på korset blir också hans identitet ifråga satt. Lukas hade skrivit efter frestelsen i öknen att ”djävulen lämnade honom för en tid” (Luk 4:13). Vid korset är han där igen, frestaren, och talar genom människor: ”Rådsmedlemmarna hånade honom och sade: ”Andra har han hjälpt, nu får han hjälpa sig själv, om han är Guds Messias, den utvalde.” Också soldaterna gjorde narr av honom. De gick fram och räckte honom surt vin och sade: ”Om du är judarnas kung, så hjälp dig själv.”…Den ene av förbrytarna som hängde där smädade honom och sade: ”Är inte du Messias? Hjälp då dig själv och oss”( Luk 23:35-39).

Ja, Jesus är verkligen Messias. Han frälser oss genom sin död på korset. Han segrar i sin svaghet, i sin absoluta utblottelse i sin totala överlåtelse i Faderns händer.
Vem kan få oss att tro på detta? Endast Anden som ledde Jesus till öknen för att bli frestad kan göra det. Utan den helige Adens hjälp kan vi inte komma till tro. Anden uppenbarar Korsets mysterium för oss och öppnar för oss vägen till Livets Träd.

Guds ord

2011-03-18T16:10:00.001+01:00

Skriften är Guds ord, vittnesbördet om den dialog som Gud för med sitt folk, om det förbund Gud vill upprätta med människan. Guds ord skapar, kallar till livet, inte bara ”i begynnelsen”, utan i varje nu. Guds ord öppnar en väg i öknen. Guds ord undervisar, tillrättavisar. Det är skarpare än ett svärd .

Guds ord är inte en uppslagsbok som står till förfogande och som vi kan slå upp för att få svar på våra frågor.
Guds ord är inte kunskapens träd på gott och ont där vi kan plocka argument för att försvara våra teser!

Guds ord är Guds tilltal som kallar oss, manar oss till tillbedjan och omvändelse. Vi måste ta av oss skorna, gå in i ordet, in i förbundet, låta oss renas av det.
Vi måste ödmjukt be: ”Herre, skapa i mig ett rent hjärta”, ”Herre öppna mina öron så att jag hör din röst, det du idag vill säga till din kyrka”.

Källan till Guds ord, såsom det är förmedlat till oss i den mänskliga historien, är dialogen som förs mellan de tre personerna i den heliga Treenigheten från all evighet. Ordets ursprung är gemenskap och Ordet skapar gemenskap. Skriften är Guds tilltal till kyrkan i alla tider och överallt på jorden. Jag kan inte förstå den utanför detta stora sammanhang. Guds ord talar till mig personligen och manar mig till omvändelse, men det är inte individualistiskt! Jag kan varken förstå eller tolka det utanför kyrkans levande tradition.
”Och framför allt skall ni tänka på att man aldrig kan tyda en profetia i skriften på egen hand”, skriver Petrus (2 Pet 1:20).

Guds tankar är inte våra tankar

2011-03-07T10:41:00.002+01:00

Guds tankar är inte våra tankar och hans vägar inte våra. Herren leder historien och förverkligar sin frälsningsplan på ett fördolt sätt. Endast tron kan ge oss att se det Gud gör. Det handlar inte att förverkliga våra egna planer utan att gå in med tron i hans planer. "Du allena är helig, du allena herre, du allena den högste!"

I Katolska Kyrkans katekes läser jag följande som får mig att tänka.
”Före Kristi ankomst kommer kyrkan att gå genom en sista prövning som ska få mångas tro att vackla. En falsk messianism kommer att erbjuda människor en skenbar lösning på deras problem till priset av avfall från sanningen. De kommer att förhärliga sig själva i stället för Gud och hans Messias som kommit i människogestalt”

”Kyrkan kommer först att gå in i Guds rikes härlighet genom denna sista påsk, då hon följer sin Herre i hans död och hans uppståndelse. Guds rike skall alltså inte komma i sin fulla verklighet genom en historisk triumf för kyrkan till följd av att utvecklingen ständigt går framåt utan genom att ondskans makt en sista gång släpps loss men blir besegrad av Gud. Då blir kyrkan i full mening Herrens brud som kommer ner ur himlen redo för sin man. I form av en yttersta dom triumferar Gud över det onda sedan den förgängliga världen genomgått en sista kosmisk kris”(se KKK672-675 - 677) .

För rikets skull

2011-02-22T17:15:00.002+01:00

”Ett något mer medeltida ideal är celibatet” läser jag i Dagen i en intervju . Det får mig att tänka, jag som avlagt en kyskhets löfte när jag var 22 år gammal! Är jag född på fel tid? Borde Gud inte ha låtit mig födas under medeltiden, då det var den rätta tiden för celibatet?
Man kan också fråga sig om Gud har ändrats sedan medeltiden eller om det är vi människor som inte längre kan förstå?

Vi lever i en extrem sexfixerad kultur och visst är det svårt för många att förstå att man kan leva utan att utöva sin sexualitet eller rättare sagt sin ”genitalitet”.
Det enda jag kan säga är att jag inte ångrar det löfte jag avgav för länge sen. Mitt liv har inte varit lätt. Det har till och med varit svårt många gånger, men Gud har aldrig svikit mig, även när hans närvaro varit fördold. Hans kärlek, som inte alltid ”känns” kan uppfylla en människas hjärta helt och fullt och ge mening åt ett liv.

Jag tror att Gud är Gud och han kallar än idag unga människor att helt leva för honom, att avstå från äktenskapet och sexuella relationer ”för rikets skull”. Han är brudgummen som Johannes Döparen säger och somliga är kallade att konkret i sitt liv leva detta stora mysterium och vittna om att kärlekens källa finns hos Gud. Jag tror att celibatet – kyskheten (vem vågar använda detta ord idag?) – är ett profetiskt tecken i vår tid. Ett tecken som är viktigt också för dem som är kallade att leva i äktenskapets sakrament.

Vem kan förstå detta? De som är öppna för Andens röst, som ser och hör med sina inre ögon och öron.

En hel vecka med sex

2011-02-16T19:40:00.001+01:00

"En hel vecka med sex…
Mycket har handlat om att avdramatisera detta med sex och göra det till något naturligt mellan människor”, står det att läsa i Falu kuriren 15 februari 2011.
Ett lovvärt försök! Men jag undrar om det överhuvudtaget går att ”avdramatisera detta med sex och göra det till något naturligt”. Jag kom till Sverige i början på 70-talet och debatten om sex och samlevnad var redan igång! Jag har kunnat följa i 40 år, detta långdragna försök att göra sex till något naturligt. Att avdramatisera, att bli av med tabu osv. Det öppna sättet att debattera och att ta itu med känsliga frågor har varit intressant. Men det känns som om man aldrig kommer fram till något som kan tillfredsställa människans djupa längtan. Människorna tycks inte bli lyckligare eller gladare idag än för 40 år sen fast de är mer upplysta!

Jag tror personligen att detta med sex inte kan lösas bara på en psykologisk och mänsklig nivå. Människan är större än sig själv. Sexualiteten hör till människans djupaste mysterium, den har med människans ursprung, med Gud att göra.
I 1:a Moseboken läser vi att människan skapas på 6:e dagen, samma dag som däggdjur. Om djuren står det: ” jorden skall frambringa olika arter av levande varelser: boskap, kräldjur och vilda djur…” Sen finns det ett avbrott i berättelsen. Gud samlar sig i sig själv och fattar ett nytt, högtidligt beslut: ”Låt oss göra människan till vår avbild, till att bli lika oss… Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem.”
Människan är skapad samma dag som däggdjuren, de har alltså en viss likhet, de är skapade av samma materia, men människan är inte skapad till en art bland andra djurarter, utan till Guds avbild. Om djuren står det inte att de är skapade till hane och hona, det hör till den naturliga ordningen, de ska fortplanta sig. Att människan skapas som man och kvinna har med likheten med Gud att göra.
Hon kan inte förstå sig själv genom att jämföra sig med djuren utan genom att bli lika Gud dvs. förverkliga sig själv.
Människan får order att härska över djuren. I första hand måste hon härska över det djuriska i sig själv, sina begär, sina impulser, sin sexualitet. Människan står på en gräns mellan djur och Gud. Om hon inte ser upp mot Gud och förstår att hon bär i sig Guds avbild och är kallad till att bli lika honom blir hon mindre än sig själv och försöker leva ut sin sexualitet på en djurisk nivå. Hon kan tillfredsställa sina begär och sina behov men hon förblir instängd i sig själv, hon kan inte ge sig till en annan människa och ta emot henne som en gåva från Gud.

Jag tänker på ett par som jag har haft det stora privilegiet att lära känna. De utstrålade i hela sitt väsen en djup glädje. Det fanns hos de en ömhet, en kärlek som talade om en harmonisk relation på alla nivåer. Hos dem hade sexualiteten blivit förandligad och kropparnas förening var ett uttryck för deras djupa kärlek. Detta var frukten av en lång väg, där de fått kämpa mycket för att tämja djuret i sig själv, sina egna behov och sin själviskhet för bli fri och kunna ge sig själv och ta emot den andra.

Gudar och människor

2011-02-08T16:18:00.002+01:00

I början på oktober såg jag ”Gudar och människor” på bio i Paris. Jag blev mycket gripen av den. En månad efter premiären hade redan en miljon fransmän sett denna film.

När munkarna drogs bort från sitt kloster och mördades, levde jag i en kommunitet nära Paris med Syster Marie Noel, född i Alger, vars morbror var munk från detta kloster ( han hade flyttat några år tidigare till moderklostret Aiguebelle i södra Frankrike). Som barn hade hon ofta varit där på besök. Hon kände Luc, läkaren och Amédée som överlevde sina bröder. Min andra medsyster Malika, var född muslim (hennes far var från Algeriet) och hon hade blivit döpt som vuxen.
På något speciellt sätt kände vi oss nära det som hänt och väntade med spänning på det som skulle ske. När deras död offentlig gjordes 21 maj 1996 släckte kardinal Lustiger de sju stora ljusen han tänt för dem i Notre Dame två månader tidigare.

I filmen följer man dem i vardagen och ser hur beslutet att stanna, som fattats nästan som en självklarhet av priorn Christian, mognar långsamt hos dem andra, de är inga hjältar, de behöver tid, de leds dit så småningom. Liturgin blir ett starkt uttryck för det de lever, den ger dem tröst, hopp och kraft.

Det man inte ser i filmen men kan läsa i de brev, dagböcker och anteckningar de lämnat (speciellt Christian och Christophe) är hur deras liv alltmer blev avskalat. Deras kloster hade varit en levande mötesplats, många sökte sig dit, kom till konferenser eller var där för stilla dagar. Men allteftersom våldet tilltog i deras trakt blev besökarna allt sällsyntare. Kvar var bara den nakna vardagen; att leva inför Gud de enkla vardagssysslorna blev deras väg. I filmen frågar Christian: Vad var det som hjälpt oss att stå ut och att leva vidare? Och han räknar upp: laga mat… städa… hugga ved. Klockan som ringer till gudstjänsterna och till måltiderna … Det var en enkel väg men den var inte lätt!
Avstå från sig själv, bejaka dag efter dag att det är som det är för att till sist vara beredd att säga ja och ge sitt liv.

Sista januari

2011-01-31T13:49:00.002+01:00

Sista januari, dags att skörda, att plocka frukterna som Herren gett mig denna månad och bära fram dem i tacksägelse, eukaristi.

10 januari, Pers begravning, en himmelsk fest. Alla förenade i Rättviks kyrka för att tacka för Pers liv, för den han har varit för det han förmedlat till oss av Guds ofattbara kärlek .

Böneveckan för kyrkans enhet. Tacka för att vi tillsammans är Kristi kropp, för att Herren vill hela sin kropp och föra oss samman som den gode Herden samlar sina får. Redan nu är vi kallade att tillsammans vittna om den frälsning han har vunnit åt oss. Tacka för att han uppenbarar Fadern för oss, för att han leder oss in i Guds mysterium i Treenighetens eget liv. För att han utgjuter över oss sin Ande som får oss att känna Gud inifrån, att ropa Abba, Fader.

Paulus omvändelses fest. Den stolte farisé som är på väg med fullmakt från översteprästerna och som blir omkullkastad av Guds bländande härlighet. Han blir blind, han som trodde sig se bättre än alla de han förföljde. Han måste bli ledd vid handen som ett barn. Han blir beroende och få höra genom en annan, Ananias, det han ska göra.
I år har denna fest öppnat sig för mig på ett alldeles speciellt sätt och varit en källa av nåd. Kanske för att jag fått förmånen att meditera över den med olika grupper.

Så många möten med olika människor som gett så mycket. Församlingen i Västerås. Kursen i vårdvetenskap med den djupa reflexionen över människans värdighet och kärlekens dynamik. Retreaten jag just ledd för THS. Glädjen över alla dessa unga människor som Herren kallar till sin tjänst.

Jag kunde räkna upp mycket mer och egentligen aldrig bli färdig med att tacka Gud för allt det han gör i mitt liv. Jag är blind så många gånger och ser inte. Herre, öppna mina ögon och mitt hjärta så att jag ser det Du gör i mitt liv, så att hela mitt liv blir eukaristi!

I dag, Herrens dag

2011-01-23T14:41:00.001+01:00

I dag, söndag, Herrens dag. Skulle jag åka till mässan? Köra 5 mil till Falun och 5 mil tillbaka alldeles själv? Det kändes lite motigt. För säkerhets skull kollade jag vädret på yr.no. Lite snöfall och under 0! Ett bra väder alltså. Jag tog mod till mig och åkte.

Du var där, Herre, och Du väntade på mig. Du var där och alla de trossyskon du gett mig. Kyrkan var samlad och vi firade tillsammans din påsk.
Du fyller mitt hjärta med glädje och tacksägelse. Tack, Herre för din trofasta kärlek.

När vi sjöng
”Ty du allena är helig,
du allena Herre,
Du allena den högste, Jesus Kristus.” (i Ära vare Gud)
kom det upp gamla minnen för mig. Det var när vi bodde i Karlstad. Livet kändes tungt och bönen var svår. Jag steg upp tidigt på mornarna, och cyklade till skogen. Där sjöng jag om och om igen dessa ord. De var hela min bön.
Ja, Herre, Du är Herre, den ende Herre över mitt liv.

Pers begravning - en himmelsk fest!

2011-01-11T16:08:00.001+01:00

Pers begravning igår! En uppståndelses fest, himlen var öppen! Visst saknar vi Per, han lämnar ett stort tomrum efter sig, som ingen kan fylla, gråten finns med. Men vilket hopp och vilken tröst i Kyrkans liturgi, vilken glädje i vår tro på den uppståndne Kristus! Underbart att se så många vänner runt Per. Hans närvaro i vårt mitt var påtaglig.

Han hade själv förberett detta firande. Vi sjöng hans psalmer!
”Hela vägen går han med mig. Vilken kärlek hög och rik! ” (Ps 252)
Sen ”Det spirar i Guds örtagård en blomma skär och blid”… den psalm som sjöngs för Pers och Elsas bröllop 1959 (ps 527)
Mässan avslutades med: ”Ge Jesus ära, frälsta mänsklighet!
Han är den som segrat i all evighet!” (Ps 17)

När prästen gick runt kistan och välsignade kroppen som varit den helige Andes Tempel sjöng Hanna Ave Maria och alla blev som insvepta i Marias mantel, i hennes ömhet .

Kistan bars ut, vi sjöng:
”Dina händer är fulla av blommor,
Vem var det du tänkte att ge dem till?
Mina blommor var tänkta för Kristi grav,
Men han fanns ej där och hans grav är tom.
Halleluja…”(Ps 154)

Vi följde Per ända in i kyrkogården och till graven:
”Din trofasta kärlek aldrig mig lämnar.
Din barmhärtighet den kan aldrig ta slut.
Den är ny varje morgon, ny varje morgon.
Stor är in trofasthet, och Gud. Stor är in trofasthet.”

”Herre, ge mig din kärlek i mitt hjärta!” Det var din bön, Per! Det är vår bön nu!

Gott nytt år!

2011-01-02T16:00:00.002+01:00

Hur ska vi våga säga detta när det nya året börjar med attentat, naturkatastrof, när hat och våld bara tycks växa?
I denna farliga och hotfulla tid kommer Gud till oss som ett litet, värnlöst barn, helt överlämnat i våra händer. Hur skulle han kunna frälsa oss i sin maktlöshet?
Är detta Guds svar på vårt rop om hjälp?
Hur kan den skymfade, blodige man som står på Pilatus gård vara Messias, undrar Petrus? ”Jag känner inte den här mannen”, säger han. Hur kan han som hänger på korset vara världens frälsare? ”Hjälp dig själv nu och stig ner från korset ” skriker de som går förbi.

”Guds svaghet är starkare än människorna” skriver Paulus (1 Kor 1:25). Men hur kan vi gå in i Guds maktlöshetens mysterium? Vem ska öppna det för oss?

Vi kan stanna utanför och ropa som lärjungarna:”Mästare, bryr du dig inte om att vi går under?” den natten de var nära att drunkna. (se Mark 4:37-38). Vi kan stänga in oss i hopplösheten och älta om världens och vårt eget elände. Det kan uppfylla våra tankar!

Vi kan se på barnet och låta våra hjärtan bli undervisade av honom. Guds tankar är inte våra tankar. Endast hans Ande kan lära oss Gud hemlighetsfulla vishet.
Men jag måste acceptera att stiga ner från min egen tron och sjunga med Maria i förundran:
"Han störtar härskare från deras troner,
och han upphöjer de ringa."

förra veckan

2010-12-31T14:26:00.002+01:00

Förra veckan var vi några stycken samlade här i S:t Dominicus kapell och bad för Per som höll på att dö.
Jag tittade på det lilla röda ljuset framför sakramentsskåpet och såg att det nästan hade brunnit ut. Lågan hade nått botten och skulle snart slockna och då lyste hela glaset.

Jag tänkte att så var det med Per, lågan hade nått botten han var helt igenomlyst.
När man tänder ett nytt ljus, lyser bara ytan.
Så är det när man döps.Ett ljus tänds i våra hjärtan och hela livet behövs för att hela människan ska bli ljus. Per har låtit trons ljus bränna bort allt mörker i honom. Det har varit en kamp, en hård kamp ibland. Med Den Helige Andes hjälp har han segrat!

Per, hjälp oss nu att låta ljuset segra i oss, att helt och hållet bli ljusets barn i vilka inget mörker finns!

Död i väntan på den sista dagen?

2010-12-28T15:30:00.001+01:00

”Är Per inte lika död som alla andra döda, i väntan på den sista dagen?” Frågar någon. Detta är en allvarlig fråga som jag gärna vill försöka reda ut.
Per har lämnat detta jordiska liv och visst ska nu föreståndaren med Guds hjälp ta över, leda och fatta de beslut som ska fattas. Så mycket kan vi säga.
Men hur är det med Per, vad säger oss vår tro, inte vår fantasi eller våra känslor? För oss som lever i tid och rum är det omöjligt att föreställa oss hur ett liv utanför tiden och rummet ser ut.

Gud har kallat var och en av oss till livet. Han ger oss vårt jordiska liv för att vi ska bli oss själva genom att förverkliga den kallelse som är vår enligt hans frälsningsplan. Livet här och nu är det ställe där vi hörsammar Guds kallelse och svarar på den. Vi förbereder oss för mötet med Honom, som är vårt mål. Då ska vi svara inför Gud för det ansvar vi fått.

När de dör har somliga tvättat sig rena i lammets blod. De har i sitt vardagliga liv - eller, i sista stunden som rövaren som dör bredvid Jesus - tagit emot den frälsning Jesus vunnit åt dem. I dem har den gamla människan med sin självgodhet och sitt högmod dött. De är helt igenom helgade genom Kristi blod, genomlysta av kärleken. De är beredda att möta Gud ansikte mot ansikte. Vi kallar dem för helgon.
Andra kan inte omedelbart se Gud, den del av mörker som fortfarande finns i dem hindrar dem från det. De måste låta sig renas. Så här skriver Paulus (1 Kor 3:13-14)
"det skall visa sig hur var och en har byggt. Den dagen skall avslöja det, ty den kommer med eld, och elden skall pröva vad vars och ens arbete är värt. Den vars byggnad består skall få lön. Den vars verk brinner ner skall bli utan. Själv skall han dock räddas, men som ur eld.”
(se 1 Pet 1:7)
Möjligheten finns även att människan helt och hållet och in i det sista avvisar Gud. Jesus har utgjutit sitt blod för alla människor, Gud dömer ingen till helvetet men det är den yttersta konsekvensen av människans frihet som kan vägra att låta sig älskas. (Guds vilja att frälsa alla är så stor att vi inte kan säga att någon människa finns där. Vad skedde i sista ögonblicket? Endast Gud vet det).

Detta sker omedelbart efter döden för var och en av oss:
Jesu ord till rövaren är mycket tydliga: ”Sannerligen, redan idag skall du vara med mig i paradiset.”
Det handlar här inte om att vänta på den yttersta tiden.

Vi tror alltså att våra avlidna är döda för detta jordiska liv, men levande hos Gud. Kärleken slocknar inte med döden. De fortsätter att älska oss. De älskar oss ännu mer nu, med en helt osjälvisk kärlek, de förlåter oss och vi kan förlåta dem! De ser på oss med kärlek och kan be för oss, inspirera oss...

Med det här har jag inte talat om den sista tiden och den yttersta domen.
När vi dör skiljs själen från kroppen. Vi är inga andliga varelser som bara har en ande som änglarna har. Själen, som redan är salig hos Gud, saknar sin kropp och väntar på den förandligade kropp som kommer att uppstå på den yttersta dagen. Hon väntar på den nya himlen och den nya jorden, den nya Jerusalem (Upp 21).
När den mänskliga historien nått sitt slut då sker den yttersta domen. Vi kommer att se hur Guds frälsningsplan fullbordats genom historien. Vi kommer att lovsjunga Gud för den frälsning han har berett åt oss. Vi kommer att se kärlekens seger. Vi kommer att se hur den har gått genom människans motstånd, hennes synd, hennes revolt. "De skall se på honom som de har genomborrat" (Joh 19:37). Vi kommer också att se vår egen plats och vårt ansvar i detta stora drama, hur vi blivit en levande sten som har sin egen plats i den himmelska Jerusalem.

Per Mases himmelska födelse

2010-12-26T10:18:00.001+01:00

Per somnade in i förrgår kväll kl.18, just när julhelgen ringdes in. Nu har vi, medarbetarna på Berget, åkt till Per och Elsa och varit med när Per bars bort. Per hade själv förberett denna stund och vi sjöng och bad som han hade önskat. Här på Berget är Pers närvaro påtaglig. Vi är omslutna av den frid och den kärlek han utstrålat under sitt jordiska liv. Han är nu mer levande än någonsin och kommer att vaka över oss och leda oss vidare.

Herre Jesus, kom!

2010-12-12T17:05:00.001+01:00

"Och Anden och bruden säger: "Kom!" Och den som hör skall säga: "Kom!" Och den som törstar skall komma. Och den som vill skall fritt dricka av livets vatten." Upp 22:17

Herren är den som kommer. Han kommer ständigt i våra liv, han kommer i världens liv och den som hör hans steg, den som har ett öppet hjärta, den som törstar ska säga "kom!"
Kom! Det är vår bön under Advent. Vi väntar på Den som kommer.
Ur djupet ropar vi: Kom!
Ur mörkret ropar vi: Kom!

2010-12-07T20:01:00.001+01:00

8 december: ”Marias utkorelse och fullkomliga renhet”, står det i den katolska almanackan. Det låter kanske konstigt i icke katolska öron! Vad är det vi ska fira i morgon egentligen?

Maria utkorelse, vad betyder det? Att Maria från början har varit utvald av Gud för att bli mor till Guds evige Son. Hon blev utvald såsom Abraham, Mose, David blev utvalda, som var och en av oss är utvalda för den uppgift som är vår i Guds frälsningsplan!

Hennes fullkomliga renhet består i att hennes JA är bara JA och inte både ja och nej. Hon säger ”Se jag är Herrens tjänarinna, må det ske med mig som du har sagt”. Mose däremot diskuterar med Gud i nästan två kapitel för att till sist säga: ”sänd bud med någon annan, vem du vill.”( 2 Mos 3-4 Se även Gideons diskussion med Gud i Dom 6).

Att Maria blir moder till Guds Son är ett stort mysterium. Vi kan gå in i det endast med vår tro. Vårt mänskliga förnuft räcker inte till!

Den helige Anselm av Canterbury skriver: ”Gud föder sin son och jämlike ur sitt hjärta och älskar honom som sig själv. Han ger honom åt Maria, och han låter honom framgå ur Maria, inte som en annan son, utan som en och densamme, för att denne i en och samma person skulle vara Guds och Marias gemensamme Son. Hela naturen är skapad av Gud och Gud är född av Maria. Gud har skapat allt och Maria har fött Gud. Gud som skapat allt ville själv framgå ur Maria. Så återskapade han allt som han hade skapat. Han som kunde skapa allt ur intet ville inte återskapa det utan Maria när det hade fördärvats.
Gud är alltså Fader till allt skapat, Maria är moder till allt återskapat. Gud är Fader till alltets tillblivelse, Maria är moder till alltets återställelse . Gud födde honom, genom vilken allt har blivit till; Maria födde honom, genom vilken allt har blivit frälst”.

Första Advent

2010-11-27T11:58:00.000+01:00

I morgon, första Advent. Vi börjar ett nytt kyrkoår. Nu, när det blir som mörkast, vakar vi och ber i väntan på den som kommer. Den som ständigt kommer i våra liv. Herre öppna våra inre öron så att vi hör ditt tysta steg i våra liv. Hela vårt hjärta så att vi vågar ta emot kärleken.

En tam gud

2010-11-17T09:19:00.001+01:00

Uppe på Berget talade Gud med Mose och Mose såg den levande Gudens härlighet, han tillbad honom. Han tog emot det ord som Gud uttalade, ord som öppnar livetsväg.

På slätten roade sig folket inför en gud som de själva hade tillverkat. De dyrkade honom, åt och drack inför honom. ”Detta är den gud som har fört dig ut ur Egypten”, sa Aron till dem och de märkte inte att de hade förväxlat den levande Guden med en tam gud, guldkalven!

I vår tid dyrkar vi också många gånger en tam Gud. En snäll, kärleksfull gud som tronar högt över våra mänskliga omständigheter och petitesser. För denne gud spelar det väl ingen roll vad vi gör eller hur vi lever, alla är godkända, älskade, precis som de är, ingen behöver ändra på någonting! Vi kanske dyrkar en sådan Gud, men vi tillber inte den levande Guden. Vi hör inte de ord han säger till oss, ord som leder till livet!

Det ljus som kommer från korset

2010-11-08T11:13:00.002+01:00

För några dagar sen dog ett 60-tal kristna i Bagdad. Nyss sprängdes en Moske i Afganistan och lika många muslimer dog. Man har en känsla av att våldet bara tilltar och kan slå var som helst. Inför det kan man känna sorg och vrede, men framförallt maktlöshet. Det blir bara våld, kaos, meningslöshet. Det mänskliga livet tycks inte ha något värde.

Inför detta sätts vår tro på prov. Vad gör Gud? frågar många och vänder ryggen.
Vår tid tycks vara som Noas tid. ”Jorden blev alltmer fördärvad och full av våld” (Mos 6:13). Jesus säger: ”Ty som det var i Noas dagar, så blir det vid Människosonens ankomst” (Matt 24: 37).
Jesus ankomst kommer inte att ske någon gång i en fruktad framtid. Hans ankomst börjar redan vid himmelsfärden. ”Han skall komma tillbaka just så som ni har sett honom fara upp till himlen,” säger de två männen i vita kläder till lärjungarna (Apg 1:11). Den grekiska tempus som används här innebär att hans ankomst redan har börjat men inte är fullbordad. Han kommer ständigt till oss fast på ett fördolt sätt: ”ett moln tog honom ur deras åsyn”. Han kommer och han är med oss. Vi vet med vår tro att Han är närvarande i vår värld, i vårt lidande, där människorna dör. Vi ska inte stå där och se upp på himlen, vi ska låta hans kärlek fylla våra hjärtan och tillsammans med honom gå och tjäna de som finns omkring oss, dem han ställer på vår väg, våra lidande systrar och bröder.

”Låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare.
För att vinna den glädje som väntade honom uthärdade han korset ”(Heb 12:2)

Du har kallat mig vid mitt namn

2010-11-04T10:58:00.000+01:00

Jag var blind och nu ser jag
Jag var döv och nu hör jag.
Jag hör din röst som kallar mig.
Jag är någon i dina ögon,
Kallad vid namn, sökt och efterlängtad.
Du, Gud är Du och Du älskar mig!
Ofattbart. Hur kommer det sig?
Jag är inte värdig!
Din kärlek helar mig
Du klär mig i din härlighet
Jag är vacker i dina ögon
Du längtar efter mig
Och jag ger mig till dig.

Glädjen

2010-10-31T09:21:00.001+01:00

Märkligt nog är det svårt för oss att ta emot glädjen, vi lever hellre i våra sorger och bekymmer. Kanske för att de är våra, för att de uppfyller våra tankar, ger oss ett slags berättigande?
Glädjen är en gåva. Vi tar emot den från en Annan. Den kallar oss ut ur oss själva, ut ur vårt mörker.
”I dag ska jag gästa ditt hem”, säger Jesus till Sackaios. ”Sackaios skyndade sig ner och tog emot honom med glädje” (Luk 19:5-6). Glädjen är ett möte med den som älskar oss, som söker oss, som vill gästa vårt hem. Glädjen är själens näring, utan den dör vårt andliga liv.

I berättelsen om Sackaios ser vi hur förargelsen, sorgen gör sig påmint. Ett mumlande hörs: ”Han har tagit in hos en syndare”. Denna röst kan mycket väl komma från Sackaios själv. Denna glädje är ju inte för honom, han är inte värdig… Men Sackaios vägrar att gå in i en diskussion med rösten, han vänder sig resolut till Jesus, till den som har blivit hans Herre: ”Men Sackaios ställde sig upp och sade till Herren: ”Hälften av vad jag har ska jag ge åt de fattiga…”

Den smärtsamma glädjen

2010-10-22T10:36:00.001+02:00

I onsdags blev Per upptagen i katolska kyrkans fulla gemenskap. Han kunde inte ta sig till församlingskyrkan, han är för svag för det. Upptagningen skedde här på hans älskade Berg, han var omgiven av sin fru, Elsa, och av oss hans andliga familj. Det blev en enkel och fin ceremoni. För Per var det en glädje att vi alla var med. Vi kände vördnad och respekt inför hans beslut. Han har känd länge kallelsen, hela livet kanske, men först nu, när han inte längre är föreståndare för Berget känner han sig fri att helt och fullt följa Andens kallelse.

Vi är tillsammans Kristi kropp och ingen av oss lever för sig själv eller dör för sig själv. I kroppen finns en osynlig och djup solidaritet. När någon har mod att gå in i en gudomlig lydnand och följa den väg Anden visar, blir det en nåd för många andra.

Så blir det nu för oss på Berget. Det steg Per har tagit är för oss alla en källa av nåd, en glädje och en smärta, en smärtsam glädje. Vi blir påminda om den plats som Gud har kallat oss att leva på här på Berget. Vår kallelse är att finnas här, att tillsammans vara Kristi kropp. Kroppen är inte delad, men den är sårad, splittrad och vi finns mitt i såret. Vi tror att endast Gud kan hela kroppen och ge oss enhetens gåva, vi ber om det och vi välsignar varandra.

Jesu födelse

2010-10-13T17:02:00.002+02:00

Hur kan Guds Son, Ordet som är till från all evighet, bli ett foster i Marias sköte? I trosbekännelsen säger vi:”Avlad av den Helige Ande” eller i den nicenska trosbekännelsen: ”Han har antagit kött genom den helige Ande”.Detta blir lätt missförstått.Våra mänskliga ord är alltid för små för att utrycka mysteriet.
Anden blir inte Jesu fader, han har ingen fysisk del i Jesu avlelse.”Den helige Ande sänds för att helga Marias sköte och på ett gudomligt sätt göra det fruktbart. Han som är Herren och Livgivaren låter henne undfå Faderns evige Son så att han antar en mänsklig natur som han fått av henne” ( Katolska Kyrkan Katekes 485).

”I begynnelsen svävade Guds Ande över vattnen” (1 Mos 1:2). ”Helig Ande skall komma över dig”, säger Gabriel till Maria. Anden, livgivaren verkar i begynnelsen, Han verkar nu i Maria. Hans närvaro är tecken på en ny skapelse. Någonting nytt inträffar när Ordet blir kött i Maria, det är början på en ny mänsklighet, ett nytt förbund, en fullkomlig försoning med Gud. Detta sker ”inte av någon mans vilja, utan av Gud” (Joh 1:13).

Sv Dag 4 okt : Nobelpris går till provrörsupptäckt!

2010-10-05T17:05:00.002+02:00

Alltså till Robert Edwards

Robert Edwards har åstadkommit en otrolig, en otänkbar prestation. Han har gjort det som många inte trodde var möjligt. Att åstdkomma en befruktning utanför den mänskliga kroppen och sen föra embryot in i kvinnans livmoder. Denna vetenskapliga bedrift har fått många konsekvenser. Sedan Louise Brown kom till världen har 4 miljoner provrörsbarn fötts och man kan glädja sig över att många barnlösa par fått barn.

Detta överskridande av det som man trodde var mänskligt möjligt har många konsekvenser som är svåra att överblicka. SvD talar om ”Livets laboratorium ”. Detta på gott och ont.
Jag vill här reflektera lite över det som ser ut som en otrolig mänsklig triumf, men som också har en bitter smak!

• Att producera livet i ett laboratorium kan få oss att betrakta det mänskliga livet som en produkt. Embryot betraktas som en handelsvara som kan beställas och köpas. Pengnarna blir direkt kopplade till människoblivandet. Vi vet att resterande embryon inte bara används till nya försök utan blir råvaror för läkemedelindustrin.

• Familjelivet sprängs inifrån. Fader- och moderskapet blir luddiga begrepp. Vem blir fader: den som ger sin sperma, eller den som uppfostrar barnet. Vem kan betraktas som moder:
Den som ger sitt ägg, den som bär barnet i sin livmoder eller den som uppfostar barnet?

• Hur kan ett barn växa tryggt när det har 3, 4, eller 5 vuxna att relatera till, som eventuellt kan göra anspråk på det. Vi vet hur viktigt det är för barnen att veta var de kommer ifrån. Många adoptiva föräldrar kan vittna om hur sårbara deras barn kan vara. De kan bära på sår från sin tidiga barndom, till och med från det ögonblick de blev till. Det krävs ofta mycket kärlek och tålamod från föräldrarnas sida för att hjälpa barnen att övervinna dessa handikap. Jag hörde om en kvinna som hade blivit till på en badstrand, av en slump, sa hon. Det var mycket svårt för henne att bejaka sig själv. Att älska sig själv.
Det är svårt att tänka sig att ett barn kan bli till i ett laboratorium utan att bära spår på det, - även om man önskar det för deras skull! - Om Louise Brown rapporterar SvD: ”Ibland under uppväxten kände hon sig ”helt ensam” och ”som ett missfoster”. Och i stort sätt varje skolkamrat måste personligen informeras om att hon inte var tillverkad i ett labb”.

Är dessa negativa fakta någonting som vi så småningom kan få bukt med, bara vi är medvetna om dem och får en ännu större kunskap om oss människor, om våra fysiska och psykiska mekanismer? Varför kan man inte bara glädja sig åt vetenskapens landvinningar?

Vetenskapen är på gott och ont. Vi kan använda den till människans och universums bästa, vi kan också använda den till dess motsats.

När ett barn bli till i ett provrör och inte är frukten av den kärlek som förenar en man och en kvinna i den mest intimma kroppsliga föreningen, när den biologiska tillblivelsen är frikopplat från det andliga och den själsliga dimensionen riskerar någonting att gå sönder för mänskligheten.
”Gud får så mycket glädje av att skapa en ny varelse att han, i sin kärlek till människorna, inte vill behålla den glädjen för sig själv: mannen och kvinnan får del av den, ja, han låter dem till och med få initiativet. På så sätt kan mannen och kvinnan, när de ger liv, på något sätt få erfara Guds glädje när han skapar… Ja, att ge livet vidare, att ge liv är en förbluffande glädje”, skriver en fransk tänkare.

Människan kan dela Guds glädje, hon är kallad till det. När Gud skapar människan, begränsar han sin allmakt. Han anförtror hela sin skapelse åt människan och kallar henne till att bli medskapare, att leda skapelsen till dess fullbordan för att offra den tillbaka som en gåva åt den som alltjämt ger liv och håller allting vid liv.
Gud har gett oss friheten och vi kan använda den till att leda hela världen till dess fullbordan, vi kan också låta oss bländas av vår inbillade allmakt, av vår högt utvecklade teknologi och tro oss vara herrar över världen. Människan har i viss mån makt att motsätta sig Guds skapar- och frälsarplan och det för med sig mycket onödigt lidande.

Detta är för oss ett stort mysterium som bara kan belysas av det ljus som kommer från korset.
Frälsningen har vunnits åt oss genom Guds Sons totala förnedring, han har överlämnats ”i människors händer” och de /vi har korsfäst honom. Men på tredje dagen har han uppstått. Korset är ljuset som lyser i mörkret. Frälsningen har vunnits säger vår tro, samtidigt fortsätter kampen mellan goda och onda krafter och vi står här mitt i denna kamp.

Teresa av Jesus barnet

2010-10-01T19:59:00.002+02:00

Idag firar vi Teresa av Lisieux. Roligt att få fira sina vänner! Hela denna dag har varit för mig upplyst av hennes närvaro.
När jag var 16 år läste jag för första gången hennes självbiografi. Innan dess hade jag hört om henne, men vi var inte bekanta. Kanske var jag lite rädd för henne. En karmelit, instängd i sitt kloster, som dog så ung. Det kändes lite främmande och ouppnåeligt.
När jag började läsa kunde jag inte slita mig från boken. Hon talade rakt in i mitt hjärta, det var inte skrämmande längre. Jag började ana att allt är nåd. Att Gud är nära och älskar oss så otroligt mycket. Teresa hade lidit mycket under sitt korta liv, men vilken glädje, vilket ljus i hennes berättelse.

Guds tysta steg

2010-09-27T16:53:00.002+02:00

Guds långsamma och tålmodiga väg in till mitt hjärta.
Du ger inte upp
men jag är långt borta
jag irrar omkring upptagen av tusen bekymmer
jag döljer mig bakom mitt dåliga samvete
jag ser Dig inte, jag är närblind,
Du är för nära!

Herre, öppna mina ögon så att jag ser
öppna mina öron så att jag hör ditt tysta steg in i mitt liv.
hela mitt hjärta så att jag kan låta din kärlek omsluta mig.

Min själ längtar efter Gud

2010-09-21T10:23:00.000+02:00

Tron är inte en åsikt, en ideologi, en lära.
Tron är relation. Tron är ett ansikte. Tron är att vara vänd mot den som är vår källa, den som ständigt ger oss liv, den som kallar oss. Den som vill fylla vårt hjärta med liv och glädje.
Gud talar till oss varje dag. Han söker oss oavlåtligen, han tröttnar inte, han ger aldrig upp. Men vi lever bortvända från Honom, i glömskans land, som det heter i psaltaren!
Tron dör för att den inte får någon plats i vårt liv för att vi inte ger Gud lite av vår tid. När vår vardag uppfylls av så mycket (plus data- och mobilspel när vi har lite tid över!), när vi inte ens ägnar en tanke åt Gud försvinner Han hur vårt liv. Han finns där hela tiden, han upphör inte med att älska oss, men vi har blivit döva, blinda för hans närvaro.

I dag firar vi aposteln och evangelisten Matteus. Han satt utanför tullhuset, han var mycket upptagen och såg inte den som gick förbi och såg honom. Men han hörde honom ”Följ mig”! Han steg upp och följde honom.
Vilken glädje i Matteus liv. Han hade blivit sett och kallad. Det blev en stor fest den här kvällen och många var med. Det är smittosamt att bli sedd och kallad och att följa. Många får del av den glädjen.

2010-09-12T09:46:00.001+02:00

I dag läser vi lukas kapitel 15 i mässan. Liknelserna och det förlorade: det förlorade fåret, det förlorade myntet, de förlorade sönerna. Jag berättade liknelsen om det förlorade fåret för Laura, första gången vi träffades. Vi kände inte varandra men jag hade hört att hon ville bli döpt. Hon började gråta och sa bara: du berättar om mitt liv.
Det handlar om oss, som lever som om vi var ensamma, vi vill klara oss själva, långt borta från vår Fader. Det handlar om den första människan, Adam, som vänt sig bort från sin skapare, sin källa, som förirrat sig bland träden i trädgården och som blir rädd när han hör Guds fotsteg.
Det handlar om Gud som inte kan resignera, om Gud som från början ger sig iväg för att leta efter sitt förlorade får. Det handlar om Guds kärlek som inte kan ge upp hoppet om oss.

Våra vänner i himlen

2010-08-12T10:07:00.002+02:00

Vilken glädje det är att fira, våra vänner i himlen, helgonen. Nyligen var det Ignatius, Dominikus , Clara. Våra syskon som tolkar för oss evangeliet i sina liv, som visar för oss hur vi på jorden kan leva som Guds barn, ta emot frälsningen konkret i våra liv, steg för steg, och leva försonade med Gud, med oss själva och med varandra.
Snart ska vi fira Marias upptagning i himlen. Hennes Son välkomnar henne i himlen.
Hon blir den första som med sin själ, kropp och ande kommer in i himmelriket. Hon visar oss vägen, såsom hon gjorde vid ängelns bebådelsen: ”Må det ske med mig som du har sagt.”
Hon säger till oss ”Gör det han säger åt er!”
Vid korset blir hon vår mor: ”Kvinna här har du din son” och till lärjungen sa han: ”Här har du din mor.” Vi kan som den lärjunge som Jesus älskade ta emot henne i vårt hem, i vårt liv eller låta henne stå på tröskeln! Jesus ger oss sin mor, han vet hur väl vi behöver en mor, men han tvingar inte på oss sin dyrbaraste gåva!

Jag åker redan på Marias dag och kommer tillbaka den 7 september, så nu blir det ett litet uppehåll i skrivandet!

Jag har aldrig talat i det fördolda,

2010-08-04T10:55:00.000+02:00

Så säger Herren,
han som skapat himlen
– han är Gud –
han som format och frambragt jorden
– han gav den en fast grund –
han skapade den inte till att ligga tom
utan gjorde den till att vara bebodd:
Jag är Herren, ingen annan finns.
Jag har aldrig talat i det fördolda,
någonstans i ett mörkt land,
aldrig uppmanat Jakobs ättlingar
att söka mig i tomheten.
Jag är Herren, mina ord är sanna,
det jag säger är att lita på.

Dessa ord läste vi i Laudes förra veckan hos profeten Jesaja (45:18-19)
Vi behöver inte söka Gud i tomheten, Gud har talat, han har meddelat sig till oss. Den som söker honom är inte dömd att slås med sina egna drömmar och fantasier, inte skapa sina egna ”Guds bilder”, allt det som bibeln kallar för idoler.
Gud är en annan, den levande Guden. Han har talat till oss genom profeterna och framförallt genom sin Son, Jesus Kristus: ”Detta är min son, den utvalde. Lyssna till honom,” (Luk 9:16) säger han till oss.

postmodernt

2010-07-31T12:28:00.002+02:00

jag har länge undrat vad postmodernt stod för. Nu börjar jag ana att postmodernt betyder att jag måste "definiera" mig själv. Jag måste själv tolka allting utifrån mig själv. Det handlar alltså inte bara att välja vad jag ska äta, vilka kläder jag ska ta på mig ... utan om mycket dramatiska val! Vill jag bli man eller kvinna? Hur ska jag leva ut min sexualitet? Homo? hetero? trans? Hur vill jag att mina relationer, min familj ska se ut? Vill jag ha barn? göra abort...Leva eller dö?
Inga normer finns, inga vägar som leder till livet. Jag måste hitta på allting själv.
Vilken otrolig, omänsklig börda den postmoderna människan tar på sig. Vilken ensamhet!

Tror man på Gud bara för att slippa detta ansvar, för att lasta av bördan av att vara människa på en annan? Är det en lätt väg? Är det inte värdigare att ta själv ansvar för sitt liv?

Jag vet inte om det är lättare, men jag konstaterar att det är mer realistiskt! Jag har inte gett mig själv livet. Jag är beroende, jag andas hela tiden, jag äter flera gånger om dagen. Detta enkla är ett påtagligt tecken på att livet inte har sin källa i mig. Det är mig givet i varje ögonblick.

Jag kan lyfta blicken och ta emot mitt liv som en gåva. Jag kan komma i en personlig relation till den som skapar mig nu: Gud. Jag kan lita på att den som kallar till livet vill att jag ska ta emot hans gåva och bli mig själv. Detta är inte oansvarigt utan tvärttom. Jag ansvarar inför Någon för de val jag gör, de beslut jag fattar.
Jag är kallad att bli mig själv, Guds avbild och att leva i tacksägelse i hans kärleksfulla närvaro, detta är källan till min glädje.

Gud är en annan

2010-07-23T11:31:00.002+02:00

"En gång när Mose vaktade fåren åt sin svärfar Jetro, prästen i Midjan, drev
han dem till andra sidan öknen och kom till Guds berg, Horeb. Där visade sig
Herrens ängel för honom i en eldslåga, som slog upp ur en törnbuske. När
Mose såg att busken stod i låga utan att brinna upp tänkte han: ”Vilken
märklig syn! Jag måste gå dit och se varför busken inte brinner upp.” Då Herren
såg att han gick för att se efter ropade Gud till honom ur törnbusken:
”Mose! Mose!” Han svarade: ”Ja, här är jag.” Herren sade: ”Kom inte närmare!
Ta av dig dina skor, du står på helig mark.” Och han fortsatte: ”Jag är din
faders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud.” Då skylde Mose sitt
ansikte. Han vågade inte se på Gud".

Detta är en berättelse om hur Gud uppenbarar sig för Mose. Vi kan läsa den i andra Moseboken. Mose har vandrat långt, till andra sidan öknen. En lång livsvandring som fört honom, till Guds berg, nära Gud! Men han vet det inte. Han är ensam med sina får. Han ser en märklig syn: en buske som brinner utan att brinna! han vill förstå, undersöka varför det är så, men en röst ropar på honom och hindrar honom att komma närmare. "Ta av dig skorna, du står på helig mark". Mose har kommit nära Gud och Gud låter sig inte undesökas. Gud är inte ett objekt, utan en närvaro, en förtärande eld. Inför Gud, döljer Mose sitt ansikte, han böjer sig ner inför honom.

Gud är en annan. Gud är inte en projicering av våra föreställningar. Vi ger inte Gud liv, han finns inte för att vi finns utan tvärtom. I vår tid har Gud blivit liten, vi har förminskat honom. Vi har en del att lära oss av Gamla Testamentets stora gestalter: Mose, Abraham, Elia, som föll ner inför Gud... Vi måste böja oss ner inför Gud i förundran och tillbedjan, utan ord, för att lära känna Honom, för att lära känna oss själva, människor.

Gud och människa

2010-07-22T09:32:00.000+02:00

Gud har skapat oss av kärlek. Han älskar alla människor. Jesus har dött för alla och frälsningen är till för alla utan undantag.
Vi förtjänar inte Guds kärlek. Vi behöver inte göra någonting för att bli älskade av Honom. Kärleken är till sitt väsen gratis.
Men kärleken längtar efter ömsesidighet. Den som älskar vill bli älskad tillbaka. Gud längtar efter vår kärlek. Detta kan verka märkvärdigt för många. Hur skulle Gud kunna längta efter just min kärlek, jag är ju ingenting! Vad skulle min kärlek kunna tillfoga Gud?
Ja detta är ett mysterium. De stora grekiska filosoferna, som har nått långt i sin reflexion över Gud, kunde tänka sig att människans lycka var att älska Gud men att denna kärlek kunde vara ömsesidig, att Gud kunde bry sig om människan och t.o.m. längta efter att bli älskad av människan var inte någonting de kunde tänka sig. Gud är fullkomlig och salig i sig själv. Han kan inte sakna någonting inte längta efter någonting, allraminst människans kärlek.

Den bibliska uppenbarelsen öppnar ett helt nytt perspektiv. Den säger någonting som människan själv inte kunde komma på. Gud utväljer åt sig ett folk. Gud älskar och längtar efter Israels kärlek. Genom att kalla och älska detta folk vill han visa hur han älskar alla folk. Kärleken är alltid personlig. Gud älskar inte alla i stort! Utan ett folk och ett folk, en människa och en människa på ett alldeles unikt och personligt sätt.
Jesus älskar och ger sitt liv för oss, för var och en av oss. Han känner oss vid namn. Han ger oss del av sin Ande så att vår kärlekskapacitet ska helas och upphöjas och vi förmår älska Gud.

Människans salighet är att ta emot Guds kärlek och att älska tillbaka! Att glömma sig själv för att hon är vänd mot den hon älskar.

Att ta emot kärleken och älska tillbaka. Detta engagerar vår frihet. Vi måste svara på kärleken. Vi är inte bara passiva vi måste säga vårt JA. Som Maria: ”Se jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt”.
Vi tar ett steg mot den som älskar oss. Vi vänder oss mot honom. Vi lyssnar och går in i en helig lydnad. Jesus säger: den som älskar mig är den som gör min Faders vilja. Detta förändrar livet och ger det mening och glädje.

världen är större, människan är större

2010-07-10T11:36:00.000+02:00

Människan som bara litar på det hon ser med sina ögon, hör med sina öron, tar på med sina händer, förstår med sitt förnuft, stänger in sig i sin lilla värld. Hon begränsar verkligheten. Hon tappar till och mer kontakt med sitt djupa Jag, hon hittar inte längre vägen dit. Världen blir på något sätt tillplattad, endimensionell . Hon tolkar alla sina behov och sin längtan på ”hudens nivå” och försöker tillfredsställa dem på denna nivå! Hon vill äta sig mätt, tvätta sig ren, tillfredsställa sina sexuella behov…
Men våra behov har inte bara en kroppslig dimension, utan även en andlig. Vår längtan kan inte tillfredsställas bara på ett jordiskt sätt. Den jordiska maten räcker inte till.

Vi äter och andas för att vi inte har livet i oss. Vi är beroende av den som ger oss det, vår skapare. Livet kommer utifrån och in till oss som en gåva. Och den som ger oss det längtar efter oss. Han bjuder oss inte bara att ta utan att ta emot. Han vill möta oss för att han har sin glädje i oss . Han vill hela oss från vår instängdhet, vår blindhet och dövhet så att vi utan rädsla kan lyfta blicken och ha vår glädje i mötet med Honom.

Tatuering...och dop!

2010-07-07T12:20:00.000+02:00

Har just läst om tatuering i SvD. Jag blir djupt rörd av det. Det är som ett mänskligt försök att bli bekräftad som människa, att bli mer än en ”vanlig” människa, annorlunda alla andra. Man blir märkt i sitt eget kött med ”ett evigt spår på skinnet”. ”Minnen som för evigt syns på huden”… ”Man vill ha något som varar för evigt.”
Det gör ont och det kostar mycket men det är värt.

Jag tänker på dopet. Genom dopet blir vi märkta för evigt. Inte på vår hud utan i själen. I det som är det djupaste i oss. Det syns inte utåt men det är källan till ett nytt liv, ett evigt liv. Vi kan bli helt omedvetna om detta nya liv vi fått, det kan förbli i oss som en förseglad skatt.
Vi kan också bejaka det och växa i det. Det kristna livet är egentligen ingenting annat än ett växande i vårt dop.
Dopet är som ett sigill, vi har blivit märkta, inte som fångar i koncentrationsläger som fick ett nummer bränt på armen, utan som det vi är: Guds älskade barn, skapade till Guds avbild. I dopet finns en dynamik, en kallelse. Vi utrustas för att bli oss själva och förverkliga vår djupaste identitet.

Att inte ge upp!

2010-07-03T19:20:00.001+02:00

Nu är det redan juli och jag har inte skrivit på min blogg på länge. Ser att jag var flittigare den första månaden jag skrev.
Det kändes roligt men sen tröttnar man! Det är precis som med bönen. I början är det lätt att be, hjärtat är uppfyllt av ljuvliga känslor. Man tror att man älskar Gud och alla omkring en! Men sen tröttnar man! Man har inga känslor längre. Det gäller ändå att hålla ut, att inte ge upp. Bönen är en lång vandring i öknen med någon oas då och då. Det är ingen lätt väg men det är värt att gå den. Så småningom blir man mindre självupptagen och man börjar skönja Den man vandrar tillsammans med, Den levande Guden. Han som ständigt är närvarande i våra liv fast i det fördolda.

Det gäller kanske också att inte ge upp när det handlar om bloggen. Det kan vara viktigt för någon man inte ser?

Johannes döparen

2010-06-24T09:34:00.000+02:00

Idag , 24 juni, Johannes döparens fest. Han är det enda helgonet förutom Maria vars födelsedag vi firar. Hans stränga gestalt döljer en himmelsk glädje. När han ännu är i sin moders sköte uppfylls han av glädje över Frälsarens ankomst. Han är brudgummens vän, som fylls av glädje när han hör brudgummens röst.
För honom öppnar Gud en ny framtid. ”De ville kalla honom Sakarias efter sin far” berättar Lukas. Alla släktingar, grannar, vänner vet redan hur det blir med detta barn. Hans framtid är redan utstakad, han blir sin far efterföljare.
Men han får ett nytt namn, en ny framtid och alla blir förvånade och undrar: ”Vad ska det bli av detta barn?”
Mänskligt sett är hans liv inte så framgångsrikt. Eller rättare sagt efter att ha blivit en populär gestalt i öknen, som många besöker, blir han kastad i fängelse och dör en skamlig död. Han säger:” Han skall bli större och jag blir mindre.”
Vi har svårt att förstå hans ord. Vi som vill bli stora och som tar så mycket plats!
Helgonen är ofta en gåta för oss. Vi kan be dem att lösa denna gåta för oss. Johannes kan lära oss glädjen, den glädje som kommer från frälsarens ankomst i hans liv i våra liv och som förändrar allting.

förnyelsen av ert förnuft

2010-06-18T15:50:00.000+02:00

”Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen
av era tankar” skriver Paulus (Ro 12:2). I en fransk översättning läser jag: förnyelsen av ert förnuft. Ja, det handlar inte bara att förnya våra tankar utan även vår förmåga att tänka.
Vi tänker spontant ”världens tankar” utan att ens vara medvetna om det. Vi tänker som vi lär oss av samhället omkring oss, som vi lärt oss i skolan.
När den helige Ande öppnar vårt förnuft lär vi oss att tänka Kristi tankar. Då blir vårt tänkande nytt, skapande, för det blir anpassat till vår skapare, till hans Ande som gör allting nytt.

Läste nyligen i en liten bok av Raneiro Cantalamessa att Anden inte gör nya saker utan han gör saker nya: not new things but things new!

När Anden förnyar vårt förnuft ser vi världen och oss själva i ett annat ljus, ett gudomligt ljus.
Detta sker inte spontant, det kräver en hel omvändelse. Vi måste ödmjukt be: ” Rabbouni, gör så att jag kan se igen”, som vår vän den blinde Bartimaios i Markusevangeliet (10:51).

Kärlekens fest

2010-06-11T10:01:00.000+02:00

Idag firar vi i katolska kyrkan ”Jesu heliga hjärtas fest”. En underbar fest som få känner till. Den firas inte på en söndag utan på en vanlig veckodag. Det är en fördold fest som om Jesu hjärta, dvs. hans kärlek till oss förblev fördold.
Jesu hjärta öppnades på korset när det genomborrades av soldatens lans och ur det kom det ut blod och vatten. ”Den som såg det har vittnat om det för att också ni skall tro; hans vittnesbörd är sant, och han vet att han talar sanning” (Joh 19:15).
Johannes berättar det för oss, för att vi ska tro på Jesu kärlek till oss. Inte Jesu kärlek i allmänhet, utan hans kärlek till just mig. Det är kanske det som är svårt att tro att jag är älskad, oändligt älskad av den som gett sitt liv för mig. Han vill rena mig i sitt blod, släcka min törst med vattnet som strömmar ur hans sida.

Genevièves begravning i Paris

2010-06-06T14:31:00.000+02:00

I måndags flög jag på nytt till Frankrike och kom tillbaka i onsdags, det blev en mycket kort vistelse i Paris. En av mina medsystrar hade dött ganska hastigt och begravningen var i tisdags. Jag fick reda på detta med mycket kort varsel och tänkte först att jag kunde be med dem här i Rättvik, men sen kände jag ett behov av att vara med fysiskt och beslöt mig för att åka dit. Som tur var hittade jag en billig biljett. Det var mycket fint att vara med, både för mig och även för andra.

Geneviève stora släkt var där, många systrar en del vänner och bekanta, vi var minst 150 stycken. Geneviève som hade varit lärare i franska, latin och grekiska undervisade nu, när hon gått i pension, asylsökande människor i franska. Hon älskade sina elever och var älskad av dem.

Vi kände varandra från våra unga år i klostret. Vi har inte levt längre perioder tillsammans, men vi träffades då och då, ibland med många års mellanrum. Vänskapen utvecklades tyst och stark fast kommunikationen inte alltid var lätt. Sedan jag kom till Berget hade vi då och då långa telefonsamtal och jag förvånades över att dialogen blev djupare då än när vi satt i samma rum. För tre år sen tillbringade hon sin semester här med mig och blev helt tagen av den svenska naturen och de ljusa nätterna.

Geneviève du har lämnat oss så hastigt, men vänskapsbandet lever vidare. Du har gått in i LIVET och du kallar oss att lyfta blicken för att finna dig där du är, hos Gud.
Det var så fint att fira mässan med dig mitt ibland oss. Du förenade oss denna korta stund, både kända och okända. Vi fick följa dig, på din sista jordiska resa, genom denna underbara stad som du älskade så mycket och vi lämnade din kropp till jorden i kyrkogården vid foten av ”la grande arche de la défense”.

Nu har jag många vänner i himlen - utöver de helgon jag mött i mitt liv och som har varit mina följeslagare - Du är där Geneviève med många andra.

Den Heliga Treenigheten, ett mysterium som ger oss liv

2010-05-29T14:03:00.000+02:00

Som barn gick jag i en liten skola mitt i Paris, en katolsk skola. Jag minns än idag hur vi en gång satt i kapellet - jag var sex eller sju år gammal - på väggen mittemot oss fanns en målad triangel och fröken höll på att kommentera denna målning. Detta är en trekant, sa hon, och denna trekant är alldeles speciell: de tre sidorna är lika långa och de tre vinklarna lika stora. Detta är den Heliga Treenighetens mysterium! Vi kan inte förstå det, tillade hon. Jag blev helt konfunderad. Jag kunde inte förstå vad denna triangel hade med Gud att göra. Däremot tyckte jag inte att detta med likadana sidor och vinklarna var så svårt att förstå. Var detta ett mysterium? Och varför kunde vi inte förstå det, fast det var så självklart! Matematiken blev inte till någon större hjälp när det gällde att gå in i Guds mysterium! Tvärtom, allting blev bara krångligare. En triangel kunde väl inte ha känslor och älska oss? Vad var det som var ett mysterium?
Att Gud var Fader, Son och Helig Ande, det visste jag. Vi bad alltid kvällsbön med hela familjen, vi låg på knä inför krucifixet i vårt vardagsrum, och vi började med korstecknet: ”I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn”, sen bad vi Fader vår, Hell dig Maria och fortsatte med att be om våra skyddshelgons och skyddsänglars beskydd och avslutade med korstecknet.
Gud fanns, Treenigheten fanns i mitt liv som en närvaro, en stor fråga, ett löfte. Jag behövde någon vägvisare för att hitta djupare in i mysteriet.
I 13 eller 14 årsåldern då kallelsen att viga mitt liv till Gud hade blivit tydlig för mig fick jag en ny insyn i Treenighetens mysterium. Min moster som var dominikansyster och den enda människa jag vågade tala med om min kallelse, skickade mig en bön av Elisabeth av Treenigheten. ”O min Gud, Treenighet, jag tillber dig! Hjälp mig att glömma bort mig själv helt och hållet … O mina ”Tre”, mitt allt, min salighet, oändliga Ensamhet, Omätlighet där jag förlorar mig själv, såsom ett byte överlämnar jag mig åt dig. Dölj dig i mig, så att också jag blir dold i dig, i väntan på den dag, då jag i ditt ljus skall få skåda din storhets omätliga djup!” Det var en mycket vacker bön, av en stor mystiker, den var alldeles för stor för mig. Jag kunde inte begripa den, men den brände mitt hjärta och den skrämde mig. Just vid den tiden höll jag nämligen på att läsa en liten bok av Rabindranath Tagore som just fått Nobelpriset. I en dikt beskrev han själen som en droppe som försvinner i havet. Jag tyckte att Elisabeths bön och Tagores dikt handlade om samma sak. Jag ville inte försvinna i Gud. Jag ville bli någon, bli synlig, bli mig själv. Jag stoppade bönen längst ner i en låda och försökte glömma den!
Två, tre år senare fick jag ett bibelord där det stod:
Nu säger Herren,
han som har skapat dig, Jakob,
han som har format dig, Israel:
Var inte rädd, jag har friköpt dig,
jag har gett dig ditt namn, du är min.
När du går genom vatten är jag med dig,
vattenmassorna skall inte dränka dig.
När du går genom eld skall du inte bli svedd,
lågorna skall inte bränna dig.
Jag är Herren, din Gud,
Israels Helige är den som räddar dig….
Du är dyrbar för mig,
jag ärar och älskar dig…
Var inte rädd, jag är med dig.
(Jes 43:1-5)
Det blev en stor nåd. Jag började förstå att det inte handlade om att försvinna i Gud. Gud älskade mig, jag var någon i hans ögon. Detta blev så starkt att jag bestämde mig för att gå in i kloster, jag var 20 år.
Sen, under novitiat tiden, som för mig blev som en lång retreat och gav mig en grund för hela mitt liv med Gud, tog jag fram Elisabeths bön och jag läste mer om henne. Jag blev helt fascinerad av denna nya värld som öppnade sig för mig. Treenigheten började bli mer konkret, jag förstod att man kunde umgås med de tre gudomliga personerna, att saligheten bestod i att delta i deras liv.
Novitiatet följdes av en lång period av natt och andlig torka, men en liten strimma av det ljus jag hade börjat skönja lyste då och då upp den gråa vardagen.
Jag upptäckte Treenighetens ikon av Andrej Rublev. De tre personerna inbegripna i ett djupt, innerligt, ordlöst samtal, den djupa kärleken som förenar dem och vänder dem mot varandra. Ingen av dem behåller något för sig själv, de tar emot och ger tillbaka i en evig kärlek och glädje. I sin eviga salighet väntar de på någon, det finns ytterligare en plats vid bordet. De väntar på mig, de väntar på hela mänskligheten.
Jag började mer och mer leva i bön och Anden ledde mig. Jag blev medveten om Jesu ord: Jag är vägen, sanningen och livet. Vägen, ja, Jesus är människans väg som Påven Johannes Paulus så stark uttryckt. Han är vägen till Fadern. Ingen kommer till Fadern utom genom mig, säger Jesus. I honom, genom honom upptäcker jag mer och mer Gud som Fader. Guds faderskap blir konkret, en källa till tillförsikt och glädje. Jag vilar i min Faders hand, ingenting kan skada mig. Jag upptäcker Andens närvaro i mitt liv, i andras liv, i världens liv. Han vägleder oss med hela sanningen, han påminner oss om allt vad Jesus har sagt, han tröstar oss. Han är vår andliga ledare, vårt minne. Han öppnar vägen framför oss.
För många år sen, när jag var i Karlstad och deltog i ett läger med några ungdomar från vår församling, lärde vi oss en liten refräng: ”Glory to the Father, Glory to the Son, Glory to the Spirit, this three, my friends are one.” Dessa enkla ord upprepade jag gång på gång sen under lång tid. De fyllde mig, fyller mig än idag, med outsäglig glädje. Gud, den Heliga Treenigheten, vill bli vår vän. Gud har sin glädje i oss och vi kan ha vår glädje i Honom, i de tre personernas kärlek.
Ju mer vi umgås med Gud i bönen desto större blir vår kärlek till våra medmänniskor, både de som är nära, som vi spontant tycker om och alla andra. Kärleken som kommer från Gud smittar av sig, den gör oss uppfinningsrika och handlingskraftiga.

Vem är den Helige Ande?

2010-05-16T14:35:00.000+02:00

Den helige Ande är både kraft och ljus. Han är också kärlek, vishet, frid, sanning… Vi kallar honom för Tröstaren, Hjälparen, Livgivaren. Han är verksam i hela skapelsen, i människornas liv i och utanför kyrkornas eller samfundens gränser.
Han är NÅGON, en person. En mysteriös person, vi kan inte föreställa oss honom. Han är ett med Fadern och Sonen i den Heliga Treenigheten (om Treenigheten tänker jag skriva en annan gång).
Anden är den gåva som Jesus vill ge oss. Vi kan inte ta emot en gåva om vi inte öppnar våra händer, för att ta emot den Helige Ande måste vi öppna våra hjärtan.
Du som frågar efter den Helige Ande, du känner kanske inte Gud så väl. Men du ska veta att Gud känner dig och älskar dig. Du vill bli uppfylld av en kraft … och Gud söker dig. Han vill ge dig liv och liv i överflöd.

Nu gör jag ett litet uppehåll med skrivandet och återkommer i slutet på maj

inför Pingst

2010-05-12T18:03:00.000+02:00

Alla hade kommit till Jerusalem för att fira Pingst. Judar från hela världen.
Vad firade de? Lagens gåva som Herren gav till Mose på Sinaiberget.
Då kommer något oväntat. Den helige Ande faller över lärjungarna som är samlade i bön kring Maria. De går ut och börjar predika för folkmassan: Gud har förverkligat sitt löfte. Detta sker nu, idag inför våra ögon.
Jag utgjuter min ande över alla människor, säger Herren. Era söner och döttrar skall profetera, era unga män skall se syner och era gamla män ha drömmar. Ja, över mina tjänare och tjänarinnor skall jag i de dagarna utgjuta min ande, och de skall profetera.
(apg 2:17-18)
Det blev stor uppståndelse i Jerusalem den dagen. Många människor kom till tro. Men hur är det för oss 2000 år efteråt? Har inte pingstens kraft bleknat? Den överraskar oss inte längre. Den förändrar inte våra liv. Vi skulle vilja uppleva pingst på samma sätt som dem. Denna oemotståndliga kraft som förvandlar allting. Som fyller hjärtat med iver och glädje.

Visst finns det människor i vår tid som talar i tungor, helar sjuka, förkunnar så att många blir omvända. Men vår vanliga erfarenhet är att pingst kommer mer som en stilla susning. Nej, Anden har inte förlorat sin kraft, men han handlar olika i olika tider. Kyrkan föddes på pingstdagen. Det var början på en ny skapelse. Det skulle synas och höras. Sen kommer växandets tid. Det hörs och syns inte så mycket. Maria fick en stor syn och hörde ängelns röst, men sen hände ingenting mer. Hon återvände till sina små dagliga bestyr och barnet växte långsamt i hennes sköte.

Vi har tagit emot den Helige Ande och han måste växa långsamt i vårt inre. Förvandla oss inifrån. Vägleda oss med hela sanningen, påminna oss om vad Jesus har sagt. Rena, hela oss.
Undervisa oss om att vi är Guds barn, att Jesus har frälst oss, att detta har konsekvenser för vårt liv för världens liv. Det sker inte automatiskt. Vi måste medverka till vårt eget människoblivande till Guds avbild.

Vi längtar efter upplevelser, känslor och vi måste växa i tron. Tron är djupare än känslorna, den är också stabilare. Tron har sitt stöd i Gud själv. Vi litar på Gud för att han är Gud. Han är trofast den till vilken vi har satt vårt hopp.

Utan bön kan vi inte växa i tron. Bön kan vara svår, torr, utan känslor och upplevelser. Gud handlar alltid hos den som öppnar sig för honom, men vi har inte koll på vad Gud gör i vårt inre. Livet i Anden är fördold. Det enda tecknet vi har på att Gud ger oss sin nåd är att vi blir lite ödmjukare, mer fördragsamma, mindre dömande… kärleken växer i oss

Han har kallat oss från mörkret till sitt underbara ljus (1Pet 2:9)

2010-04-26T10:39:00.000+02:00

Katolska kyrkan har den senaste tiden stått under världens strålkastare. Massmedierna har obarmhärtigt, osakligt många gånger och skadeglatt, avslöjat kyrkans synd och några fall (i Sverige två från 40 och 60- talet, igår kväll kunde man ) har kastat sin skugga över hela kyrkan och alla prästerna. Vår biskop har modigt och ödmjukt visat att kyrkan kan och vill erkänna sin synd och göra bot . Hon är inte rädd för sanningen, den ska komma fram, så att kyrkan renas och mer och mer avspeglar Herrens härlighet.
Vi tror att Herrens Ande leder sin kyrka och att denna kris kan bli en nåd, om vi låter oss ledas av Honom. Vi kan inte se på oss själva i världens eller mediernas ljus. Det är ett kallt ljus som släcker liv och hopp. Ett ljus som förstenar och vill få oss att tro att vi är instängda i vår synd, att det inte finns någon frälsning. Vi kan inte diskutera med världens röst som är en återklang av ormens röst, den som vi möter redan i begynnelsen. Ormen har inte makt att skapa. Han kan bara förvrida det som redan finns. Han är lögnaren och tjuven som kommer för att stjäla, slakta och döda (Joh 10:10).
Kyrkans historia lär oss att de stora kriserna och prövningarna ofta kommer efter en tid av nåd och förnyelse. Andra Vatikankonciliet är inget undantag, det har åtföljts av en djup kris.
Det är ingen tillfällighet att alla dessa pedofilskandaler kommer fram just vid påsktiden då vi firar Herrens seger över alla mörkrets makter. Under präståret, då kyrkan ber för alla sina präster. I vårt stift när vi förbereder en stor familjekongress. När våra ungdomar ger oss i SUCKENs senaste nummer ”Hur blir jag ett helgon?” en underbar gåva: de är många som vill bli helgon!
Det onda har en stark fascinationskraft och upptar mediernas uppmärksamhet. Det goda och heliga tycks vara fördolt, men vi ska inte tro att Herren inte verkar, att hans arm är för kort (4Mos 11:23).
Andens röst avslöjar synden för att den ska komma till ljuset och bli förlåten. Den skiljer syndaren från sin synd. Anden tröstar oss när vi har syndat och öppnar för oss en väg och en framtid. Vi är inte dömda att leva i vår synd. Anden ger oss sin styrka för att kämpa den goda kampen.
Anden öppnar våra ögon så att vi ser Guds närvaro och hans handlande i världen:
”deras ögon öppnades och de såg att de var nakna” står det i den första berättelsen (1 Mos 3:7).
”då öppnades deras ögon och de kände igen honom” står det i den andra berättelsen (Luk 24:31).
När våra ögons öppnas för att vi har lyssnat på ormens röst och roffat åt oss den förbjudna frukten, upptäcker vi vår egen utsatthet och litenhet och vi blir rädda för Gud och för varandra, vi gömmer oss. När våra ögon öppnas efter den långa vandringen med Den som förklarat Skriften för oss och gett oss korsets frukt - hans egen kropp - känner vi igen Honom. Han blir osynlig för våra ögon men hans närvaro värmer våra hjärtan.

Nu står vi tillsammans som Kristi kyrka i Sverige inför en utmaning. I denna tid mellan påsk och pingst måste vi resolut stå under Andens ljus. Omvända våra hjärtan och lyssna på hans röst så att vi renas och kan vittna om Herrens frälsning och syndernas förlåtelse för en värld som i sin bortvändhet från Gud lider och ropar.

I morse, när jag skulle sätta in detta inlägg, såg jag att man lyckats komma åt vår biskop som varit inblandad som själasörjare i ett komplicerat fall. Jag tänker på Jesu ord: ”Har jag sagt
något som var fel, så säg vad det var. Men om jag har rätt, varför slår du mig?” (Joh 18:23)
Helige Ande led och bevara din kyrka. Vi vill alla bli ljusets barn.

Är Guds ord för svårt?

2010-04-22T14:33:00.000+02:00

För en tid sen fick jag ett mycket fint besök. De fanns i mitt kapell en söndag eftermiddag när jag kom hem. Tre vuxna: två förståndshandikappade som förberedde sig till konfirmationen och deras ledare. Vi bad en stund tillsammans och sen blev det tyst. De var försjunkna i bön. Efter en tid föreslog jag att vi skulle be Fader Vår, men innan vi hann börja stoppade ledaren en liten lapp i min hand. Det var det vi skulle be och inte Fader Vår. Det var en fin liten bön om Gud som älskar oss, men inte den bön Jesus lärt oss. Hon tyckte kanske att den var för svår för dessa vuxna. Men jag har lärt mig av en liten flicka som var 5 år gammal att de ord Jesus har gett oss kan gå rakt in i ett barns hjärta.
För några år sen satt jag i vår kyrka i Paris. Det var sent på eftermiddagen, kyrkan låg i halvt mörker, några människor bad tyst inför sakramentet. Den långe Michel som brukade hålla hus framför vår kyrka kom in med en liten flicka i handen. ”Ta hand om Sara, säger han till mig. Hon har berättat för mig att hennes mamma är död och då sa jag: Om din mamma är död så är hon hos min boss. Han bor här i kyrkan, det är Gud! ” Sara öppnar stora ögon. Hon har aldrig varit inne i en kyrka fast hon går förbi vår kyrka varje dag på väg från dagis. ”Var finns Gud?” viskar hon. Innan hag hinner svara är hon i väg. Efter en stund kommer hon tillbaka och säger: ”Jag har hittat Gud, men varför har man ställt honom där?” ”Visa mig”, svarar jag nyfiken. Hon tar mig i handen och leder mig runt halva kyrkan. Där i en gammal biktstol hänger ett krucifix. Sara, vem har lärt dig att den mannen som hänger på ett kors är Gud? Hinner jag tänka, men Sara drar mig vidare. Vi går förbi nästa sidokapell och där finns en pieta: Maria som håller sin döda sons kropp i knäet. Vem är hon? frågar Sara. ”Det är Maria, Jesu mamma”, svarar jag. ”Det är synd om mig, säger Sara. Min mamma är död.”
”Vi kan be en bön för din mamma”, föreslår jag. ”- Jag kan ingen bön! – men jag kan be om du vill.” Ja, hon vill gärna. Jag ber för hennes mamma och för henne själv… sen ber jag Fader Vår och Sara går sin väg. Nästa dag vid samma tidspunkt kommer Sara tillbaka. Hon sätter sig bredvid mig och viskar: ”Kan du be bönen”. Jag ber Fader vår. Tredje dagen kommer hon och säger: ”Vet du vad, jag kan bönen nästan utantill”. Hon kommer i en vecka och vi ber Fader vår. Sen kommer hon inte mer. Hennes pappa har upptäckt att hon går till kyrkan och förbjuder henne att gå dit.

arvsynden (5) synd och skuldkänsla

2010-04-17T11:04:00.000+02:00

SYND OCH SKULDKÄNSLA
Skuld och skuldkänsla ska inte förväxlas. Skuldkänslan kan vara ett tecken på att man verkligen har begått en synd. Den kan vara sjuklig och finnas där utan förankring i verkligheten.

Den äkta skuldkänslan som leder till att man erkänner att man har syndat har med människans frihet och ansvar att göra: Du har gjort det onda, du hade kunnat göra det goda och du är i stånd att göra det. Du är ansvarig för det du har gjort. Den falska skuldkänslan stänger in människan i sig själv och i det hon tror hon är skyldig till. Kyrkans doktrin är som ett svärd som skiljer mellan det som är sunt och det som är sjukt.
Skuldkänslan kan vara patologisk. Vårt samhälle utvecklar och när – odlar till och med – en sådan känsla. Man känner sig skyldig till allting. Denna känsla kan invadera hela samvetet. Den är ofta vag och konturlös. Man vet inte riktigt vad man är skyldig till! Till allting! Detta förlamar människan och kan samtidigt vara för henne som en tillflykt och ett skydd. Man har dåligt samvete för allting. För sina känslor, för luftföroreningen, för barn som svälter… Det är så överväldigande att man inte kan göra någonting åt det. Man slipper engagera sig och det dåliga samvetet friar en på något sätt. Man är med dem som lider, mitt i eländet. Man känner sig solidarisk. Men det är till ingen nytta. Till sist bär man inget ansvar. Man är bara offer, som alla andra, instängd i det gemensamma dåliga samvetet i dödens spiral utan framtid och hopp. Vi är skyldiga innan vi har gjort någonting. Denna värld som vi är instängda i är en produktion att våra föreställningar, av medierna etc. Den är inte verklig.
Detta kan effektivt hindra människan från att se och ta sitt eget ansvar, att bekänna sin synd. Den sjuka skuldkänslan finns före handlingen vare sig den är god eller ond. Den äkta skuldkänslan har alltid med handlingen att göra. Den är förankrad i en verklighet. Ansvaret kan finnas före handlingen, men aldrig skulden.
När skuldkänslan är bortkopplad från handlingen är den sjuk. Den sjuka skuldkänslan förminskar människan och ärar inte Gud. Ett äkta erkännande av våra synder är befriande och leder inte till självförakt. Men det är svårt att älska sig själv i sanningen. ” Jag är försonad med mig själv, skriver Bernanos i en prästmans dagbok. Det är lättare än man tror att hata sig själv. Nåden är att glömma sig själv. Om all högmod vore död i er, så skulle den största nåden vara att kunna ödmjukt älska er själva, som ni älskar vilken annan lidande medlem i Jesu Kristi kropp.”
Vi ska erkänna vår synd, men på ett ödmjukt sätt. Man bekänner inte sin synd för att bli förkrossad, utan för att bli fri från den, bli frälst. Bekännelsen saknar mening om den inte leder till räddningen. Bikten är till för att befria oss. Vi kan inte gottgöra det onda vi har gjort, men vi kan bekänna det och bli fri från det. Vi har rätt att bli lyckliga, det är till och med en plikt.
Jag är inte den skyldige i all evighet: syndaren, men jag är den som har begått den och den synden. Förlåtelsen bryter, gör slut på det sjukligt dåliga samvetet. Den sjuka skuldkänslan kan hindra oss från att erkänna våra synder. Vi känner oss så skyldiga att vi inte längre kan urskilja det vi verkligen är skyldiga till. I bikten säger man inte: jag är en stor syndare, jag är högmodig … utan: jag har gjort det.
SYND, SAMVETE OCH FÖRLÅTELSE
Läran om arvsynden – ursynden – öppnar för förlåtelsen. När människan erkänner och bekänner sin synd, då kan förlåtelsen inträffa och verka. Den bekända synden kan bli buren och borttagen: Guds lamm som borttager världens synder… Det mitt samvete anklagar mig för är inte alltid synd. Inför Gud, i hans ljus ser jag min synd, och Gud är större än mitt samvete.

Om vi säger att vi är utan synd bedrar vi oss själva, och sanningen finns inte i oss. Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet (1 Joh 1:8-9).
Mina barn, detta skriver jag till er för att ni inte skall synda. Men om någon syndar har vi en som för vår talan inför Fadern, Jesus Kristus som är rättfärdig (1 Joh 2:1).
Då förstår vi att vi är sanningens barn, och om vårt hjärta dömer oss kan vi inför honom övertyga det om att Gud är större än vårt hjärta och förstår allt (1 Joh 3:19-20).

Inspiration till denna reflexion kommer i stor del från : Adolphe Gesche – Le mal (På franska)

arvsynden (4)

2010-04-15T16:45:00.000+02:00

SKYLDIGHET – ANSVAR – FRIHET
Att erkänna sig skyldig innebär att man har ett ansvar. Ansvar och frihet hör ihop. Om jag inte är fri, kan jag inte förklaras skyldig.
Läran om arvsynden innebär inte att man fördömer människan och stänger in henne i en obotlig och evig skyldighet – som i det antika dramat. Människans ansvar och skuld är begränsade. Hennes skuld har ett slut, den kan ta slut! Prometheus är fördömd för all evighet. Adam och Eva är straffade. Straffet innebär att skulden kan gottgöras, sonas.
I den judisk-kristna traditionen är den syndiga människan ansvarig för sina handlingar. Hon måste svara för dem inför Gud. Synden bryter inte relationen mellan Gud och människan. Gud blir inte människans fiende som i myten om Sysifos och Prometheos. Gud kommer till trädgården på ett diskret sätt, som någon som inte har sett, och som frågar Adam. Han kommer inte för att fördöma utan för att söka människan och hjälpa henne att komma tillbaka till sig själv. ”Gå och synda inte mer.” Människan överlämnas inte åt sig själv. Hon kommer att bli i stånd att resa sig och med Guds hjälp bära sin synd inför Gud och få förlåtelse. Redan i första testamentet, på ett fördolt sätt, finns löftet om ”Guds lamm som borttager världens synder.”
Om det onda inte hör till tingens natur, om det inte är skapat av Gud och inte helt och hållet introducerat genom människan, så innebär det att möjligheten finns för det onda att inte vara till.
• I berättelsen finns en tredje, hemlighetsfull figur: ormen. Man ska och kan motstå den. Herren säger till Kain: ”Varför är du vred, och varför sänker du blicken? Om du handlar rätt vågar du ju lyfta blicken, men om du inte handlar rätt ligger synden vid dörren. Dig skall den åtrå, men du skall råda över den” (1 Mos 4:7).
• Människan bär ett ansvar, men inte hela ansvaret.
• Gud förblir närvarande även efter synden.
Allt detta tyder på att frälsningen är möjlig. Frälsningsmotivet finns fördolt i hela denna berättelse.

Den judisk-kristna Guden är inte en hednisk Gud – Prometheus’ Gud – inte filosofernas Gud. Syndens makt är inte sådan att Gud drar sig tillbaka och bryter kontakten med människan på grund av hennes synd. Han stänger inte heller in henne i hennes synd. Han besöker Adam efter synden och vill inleda en dialog med honom. Frälsningen innebär att allt kan bli återställt, återskapat. Det finns ingen synd som inte kan bli frälst. Ingenting är definitivt förlorat. Nåden är överflödande.
I och med Luther har den protestantiska teologin fokuserats på rättfärdiggörelsen från synden. Men man måste påpeka att synden inte är nödvändig för att visa Herrens kärlek, för att bygga upp en frälsningsteologi. Man måste inte synda för att bli frälst. (Marias gestalt visar det. Hon är full av nåd, hon som aldrig har syndat).

Den kristna traditionen bygger inte sin frälsningsteologi uteslutande på synden – människan har syndat och Gud måste frälsa henne! – Den har även utvecklat en teologi, framförallt i den ortodoxa traditionen, där frälsningen skildras som ett gudomliggörande – theosis – människan upphöjs över sin natur, hon får del av Guds natur.” Han har gett oss sina stora och dyrbara löften, för att ni tack vare dem skall bli delaktiga av gudomlig natur ”(2 Pet 1:4).
Men eftersom människan har syndat, och lever i en värld som är bortvänd från Gud, sker frälsningen genom Kristi död på korset: I honom och genom hans blod har vi friköpts och fått förlåtelse för våra överträdelser (Ef 1:17).
DET GODA FINNS FÖRE DET ONDA

Det goda är överflödande. Men där synden blev större, där överflödade nåden än mer (Rom 5:20).
I den bibliska traditionen talas det om arvsynden som originell synd och inte som eskatologisk synd (eskatologi: läran om de yttersta tingen; föreställningar om det som tillståndet efter döden) . Om den var eskatologisk så skulle den höra till människans öde, predestination, och hon skulle inte vara i stånd att kämpa mot den. Om synden bara finns i början, så är människan inte instängd i den. Framtiden är öppen. Synden kommer inte att ha sista ordet.

Uppståndelsen

2010-04-09T11:10:00.000+02:00

I alla evangelietexter som vi nu läser under påsktiden, ser vi hur svårt det var för lärjungarna att tro på uppståndelsen. De tror inte på Maria från Magdalas berättelse (Mark16:11), de känner inte igen Jesus när han vandrar med dem på väg till Emmaus. När han står mitt ibland dem fylls de av tvivel och av idel glädje och förvåning kan de inte tro (Luk 24). De är i båten och fiskar och känner inte igen den som står på stranden och väntar på dem (Joh 21).
Jesus förebrår dem deras otro, samtidigt ser vi hur han med tålamod och oändlig kärlek hjälper dem om och om igen att gå in i uppståndelsens mysterium.
Det handlar verkligen att gå in i någonting nytt. Att lämna sin lilla trånga värld för att gå in i ett nytt sätt att tänka och att leva. Genom sin uppståndelse har Jesus segrat över döden, över alla krafter som vill stänga in oss i det gamla, själviska, självgoda. Han har öppnat för oss livets väg, vi måste våga gå på denna okända väg.
Varför är detta inte uppenbart för alla? Varför är det så får som tror?
Varför har uppståndelsen inte en större kraft i vår tid? Om Jesus är Guds son, världens frälsare varför blir inte världen frälst så att det blir uppenbart och vi kan se det?
Detta är stora frågor. Vår mänskliga vishet räcker inte till för att besvara dem. De tvingar oss att gå djupare in i Guds mysterium. I korsets mysterium och att låta oss undervisas av Anden. Gud frälser världen genom korsets förnedring.
”Talet om korset är en dårskap…vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna, men för de kallade, judar som greker, en Kristus som är Guds kraft och Guds vishet. Guds dårskap är visare än människorna och Guds svaghet starkare än människorna. Bröder, tänk på när ni blev kallade: inte många var visa i världslig mening” (1 Kor 1:18-26)

Gud vill frälsa alla människor. Jesus har dött för alla och ingen är utesluten ur Guds kärlek.
Men Gud ”hushåller” (för att tala som kyrkofäderna) på ett annat sätt än människorna. Hans planer är inte våra. Det vi vet är att ingen lever för sig själv och ingen dör för sig själv. Den som låter sig förvandlas av Påskens mysterium drar många med sig, fast på ett sätt som bara Gud känner till. Det räcker med ett helgon för att många ska få del av Jesu frälsning. Jesus dog för alla och vi som har fått den stora oförtjänta nåden att tro på honom, vi kan bara låta honom förvandla och utvidga våra hjärtan så att vi blir stånd att bära fram till honom i bön både våra vänner och våra ovänner.

Kristus är uppstånden

2010-04-04T14:56:00.000+02:00

Kristus är uppstånden
Detta är inte en bild eller en myt, utan en händelse som verkligen har hänt i människans historia. Den största händelsen i hela världens historia. Uppståndelsen kan dateras, det har hänt vid en viss tidpunkt och samtidigt har den en dimension som överskuggar hela historien. Kristus har uppstått stenen är bortrullad, en väg har öppnats mitt i meningslösheten och i döden där vi var fångna. Vårt liv har nu en inriktning och ett mål. Jesus är porten och vägen som leder oss till Fadern. Vår tid är inte längre ett ekorrjhul, den rinner inte bara ut i sanden, i obetydligheten. Vår vardag får en ny dimension, den blir den plats där tiden och evigheten möts.
Kristus är uppstånden. Varför kommer inte alla till tro?
Detta var en fråga även för lärjungarna:
Judas – inte Judas Iskariot – frågade: "Herre, hur kommer
det sig att du skall visa dig för oss men inte för världen?"
Jesus svarar:
”Om någon älskar mig bevarar han mitt ord, och min fader skall älska honom,
och vi skall komma till honom och stanna hos honom” (Joh 14:22-23).
Uppståndelsen är inte en lära. Jesus sänder inte sina lärjungar för att lära ut uppståndelsen, utan för att vittna om det. Den vars liv har blivit förvandlat för att han har mött den Uppståndne och börjat följa honom blir ett vittne.

Kristus är uppstånden och glädjen har kommit till världen.
Vem vill ta emot den?
Den som inte klamrar sig fast vid det han äger, eller fattar
Den som accepterar att följa en annan och släppa kontroll över sitt liv
Den som har ett fattigt och öppet hjärta.

"Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse
och dela hans lidanden, genom att bli lik honom i en död som hans –
kanske jag då kan nå fram till uppståndelsen från de döda" (Fil 3:10-11).

Ur en fornkyrklig homilia på den heliga och stora sabbaten

2010-04-02T16:44:00.001+02:00

Herren har stigit ner i dödsriket
Idag råder stor tystnad på jorden, stor tystnad och också ödslighet . Konungen sover. Jorden greps av fruktan och blev stilla: Gud som blivit människa har somnat in och uppväckt dem som låg sovande sedan begynnelsen. Gud, som blivit människa har dött, och dödsriket bävade.
Som man går för att söka ett förlorat får, så går han för att söka vår stamfader. Den som sitter i mörker och dödsskugga vill han besöka. Den fångne Adam och hans medfånge Eva vill han lösa från deras vånda, han som är Gud och Evas son.
Herren gick in till dem med korsets segerrika vapen. När vår stamfader Adam såg honom ropade han till alla: ”Min Herre är med er alla.” Och Kristus svarade Adam: ”Och med din ande.” Han tog honom vid handen, reste honom upp och sade:
”Vakna, du som sover, stå upp från de döda, och Kristus skall lysa över dig. Jag är din Gud som för din skull blev din son. För din och din avkommas skull talar jag nu, och med makt befaller jag de bundna: ’Kom ut!’ och dem som är i mörkret: ’bli ljus!’ och de döda: ’Stå upp!’
Dig befaller jag: ’Vakna, du som sover!’, ty jag har inte gjort dig till att hållas bunden i dödsriket. Stå upp från de döda; jag är de dödas liv. Stå upp, du min skapelse; stå upp du som jag har format till min avbild. Vakna, låt oss gå härifrån. Ty du är i mig och jag i dig, och vi är en enda oskiljaktig person.
För din skull blev din Gud din son. För din skull antog jag, Herren, din tjänargestalt. För din skull kom jag, som är över himlarna, till jorden. För din, människans skull blev jag som en hjälplös människa, fri bland de döda. För dig, som gick ut ur en trädgård, överlämnades jag åt judarna från en trädgård, och i en trädgård blev jag korsfäst.
Se spotten som jag fick ta emot på mitt ansikte för din skull för att återställa din forna andedräkt. Se märkena efter slagen som jag fick ta emot på mina kinder för att återställa din vanställda gestalt efter min avbild.
Se gisselslagen som jag fick ta emot på min rygg för att lyfta av dina synders börda, som låg på din rygg. Se mina händer som spikades vid trädet till din salighet, du som till din olycka sträckte ut din hand mot trädet.
Jag föll i sömn på korset, och svärdet genom borrade min sida för dig som föll i sömn i paradiset och frambringade Eva ur din sida. Min smärta botar smärtan i din sida. Min sömn skall föra dig ut ur dödsrikets sömn. Mitt svärd stod emot det svärd som var riktat mot dig.
Vakna, låt oss gå härifrån. Fienden förde dig ut ur paradisets land. Jag vill återställa dig, inte i paradiset utan på den himmelska tronen. Jag höll dig borta från det träd som var en livets förebild. Men se, jag som är livet har gjort mig till ett med dig. Jag satte keruberna till att vakta över dig som man vaktar en slav. Jag låter dem nu falla ned för dig som inför en gud.”
Kerubtronen är beredd, uppvaktningen står redo, bröllopskammaren är inredd, rätterna är tillagade, de himmelska boningarna och hyddorna är beredda, skattkamrarna med goda ting har öppnats, och himmelriket har ställts i ordning sedan begynnelsen.

”vem går att med Herren vaka?”

2010-03-28T16:42:00.000+02:00

Nu går vi in i Stilla veckan, den stora veckan och ”vem går att med Herren vaka?” (sv ps 135)
Det finns nog inte så många i vår tid som gör det. Vi har organiserat vårt paradis här på jorden och vi är nöjda med det. Vem längtar efter att bli frälst? Och vad skulle vi bli frälsta ifrån? Vi har vårt liv under kontroll. För många är det en mycket främmande tanke att någon skulle ha dött för oss. Vi har ju inte bett om det!

Men några går ”att med Herren vaka”. De går inte bara för sig själva. De går för att Herren har dött för alla, de går för att ingen är utesluten ur hans kärlek. De går för att Han har öppnat deras hjärtan. De går för att ”Det ljus som lyser i mörkret ” har nått dem. Varför dem och inte andra? För att de blev varse om att de var blinda och bad i sin nöd: ”Herre, gör så att jag ser igen” (se Mark 10:51).
De går med ödmjukhet, de följer den som dött för dem som ville röja honom ur vägen, för dem som dömer honom.
De går för att de skönjer det ljus som strålar ur korset. De går in i Korsets mysterium och låter sig undervisas av Jesu Kristi Ande.

Arvsynden (3)

2010-03-23T16:02:00.000+01:00

MÄNNISKAN BÄR INTE HELA SKULDEN, MEN HON HAR ETT ANSVAR
• Människan är inte helt ansvarig utan delansvarig. Hon är både offer och ansvarig. Arvsyndens begrepp talar om ett ansvar och en solidaritet, ett solidariskt ansvar. Ingen är ensam. Vi håller varandra i hand. Det finns ingen synd som jag alldeles själv och ensam kan bära ansvar för. Inte ens Adam – och Eva – är ensamma. Den bibliska traditionen berättar om en synd som var och en av oss hade kunnat begå. Den vill inte peka ut den första människan som den ende skyldige, utan visa att alla människor är lika. Att alla härstammar från Adam betyder också att ingen människa kan hävda att hennes ursprung är rent! Vi är inte ensamma, utan solidariska. Det vi gör påverkar andra, och det andra gör, gör de mot oss vare sig det är gott eller ont. Vi har ett gemensamt ansvar. Ingen människa är Prometheus eller Sisyfos och behöver stå helt ensam och hjälplös inför ett förskräckligt ansvar och en skuld som hon själv ska bära.

• Läran om arvsynden som ansvar handlar också om friheten. Att påstå att synden inte hör till tingens natur är att säga att människan bär ansvar för att ha introducerat den i världen. Att tala om olydnad och överträdelse innebär att människan har släppt in i världen, inte det onda i sig – det kommer från ormen – utan skulden. Människan bejakar det onda som kommer någon annanstans ifrån. Detta är hennes ansvar.

Om jag har ett visst ansvar för det onda, så innebär det att jag har en viss makt att behärska det. Jag kan låta bli att begå det, jag hade kunnat handla på ett annat sätt… När Gud konfronterar Kain med hans synd: ”Vad har du gjort?”, så innebär det: du hade kunnat låta bli att göra det. Du var fri att inte göra det.

Herrens Bebådelse - Jungfru Maria bebådelsedag

2010-03-20T16:12:00.000+01:00

Nio månader före Jul firar vi nu Herrens bebådelse. Vad innebär det?
I den första berättelsen i Biblen ser vi hur människan, som lyssnat till ormens röst, misstänker Gud. När hon hör Guds steg i trädgården blir hon rädd. När "Herren Gud ropade på mannen: "Var är du?", svarade han:"Jag hörde dig komma i trädgården, och så gömde jag mig." Människan litar inte längre på sin skapare, hennes hjärta har blivit förgiftat. Hon projicerar på Gud sina sjuka föreställningar. Hon vänder sig bort från honom som är livets källa och stänger in sig i sitt mörker, i dödens land.
Men Gud fortsätter att söka människan. Gud ger sig i väg, han är den gode herden som letar efter sitt förlorade får och som inte kan ge sig förrän han har funnit det. Människans väg bort från Gud går in i döden, Gud söker människan in i döden.
Gud som inte kan dö blir människa. Ordet i vilket allting blev skapat blir kött, Jesus Kristus.
Den första människan hade utestängd Gud från sin värld. Nu måste en människa säga JA så att Gud kan komma in i världen och hela människans hjärta. Under hela första Testamentets berättelse ser vi hur Gud förbereder sin ankomst. Han kallar en man, Abraham, och Abraham litar och lyder. Av honom blir det ett folk och i detta folk föds Maria.
I en homilia från 1100-talet beskriver den helige Bernard av Clairvaux hur hela skapelsen håller andan i väntan på Marias svar och först när hon säger: "Se jag är Herrens tjänarinna", kan Ordet bli kött i Marias sköte.

vårvinter - den helige Josef

2010-03-19T14:09:00.000+01:00

När jag kom till Sverige, för länge sen, tyckte jag att det bara fanns två årstider i det här ländet: en lång vinter och en kort sommar.
Nu har jag upptäckt att det finns fler årstider här än i många andra länder. Hösten vara länge, fram till den första snön, sen kommer vintern som egentligen är kort eftersom den följs av en vårvinter och sen av våren när tussilagor och vitsipporna börjar blomma och sen är det den underbara sommaren med de långa dagarna.
Nu är det vårvinter, en tid full av förväntan!

Idag firar vi den helige Josef. Ett helgon som kom ganska sent in i mitt liv. När vi firar våra himmelska vänner kommer de till oss med gåvor. De delar med sig till dem som vill ta emot en del av den nåd de själva fått. Josef som levt i det fördolda i Nasaret tillsammans med Jesus och Maria lär oss hur man lever med Gud i det fördolda, i det vardagliga.

Arvsynden (2)

2010-03-16T16:28:00.000+01:00

Nu har jag läst en del kommentarer till mitt inlägg om arvsynden. Jag sänder här fortsättningen. Jag har portionerat det jag skrivit så att de som är intresserade orkar läsa. Jag kan redan tala om att det blir 5 delar och nu är vi på 2! Frågorna kommer kanske att få ett svar, men det kan också bli en forsatt reflexion! Lycka till med läsningen!

DET ONDA HÖR INTE TILL TINGENS NATUR

Den judisk-kristna traditionen nämner det onda. Det finns där i ormens gestalt. Hör det alltså inte till tingens natur? Nej, svarar Bibeln.
Myterna, kosmogoniska sagor, filosofiska, psykologiska, sociologiska och teologiska system har i stort sett två förklaringsmodeller. Bibeln tar avstånd såväl från det ena som från den andra.
1. Gud – gudarna är ansvariga för det onda

I de kosmogoniska sagorna från Mellanöstern menar man att Guden eller gudarna är ansvariga för det onda. De onda gudarna har skapat det som är ont i världen. En fiende till den gode guden har skapat den del av verkligheten som är ond. Marduk har skapat människan utifrån den besegrade och onde Tiamats döda kropp. – I detta föreställningssätt är skapelsen både god och ond i sig (ontologiskt). Det onda hör lika mycket som det goda till det skapades natur. Världen har inte bara gått sönder, den är ond i sig. Det onda är inte en olycka, det hör till själva skapelsen.

I motsats till detta påstår Bibeln att skapelsen är god. ”Och Gud såg att det var gott.”
Gud har inte skapat eller velat det onda. Och även efter det att det onda har trätt in i världen fortsätter Gud att betrakta skapelsen som god, och det ska också människan göra. Människan blir inte förbannad, utan bara straffad. Det onda hör inte till tingens natur, det är en olycka. Det är inte ett verk av en pervers guds vilja. Därför kan det onda bekämpas. Det måste bekämpas. Det är ingen fatalitet.
Det onda förnekas inte. Det betraktas inte heller som en oundviklig del av verkligheten. Det kommer fram – i ormens gestalt – och inträffar i en skapelseplan där det inte hade någon förutbestämd plats. Detta är en absolut fördömelse av all fatalism, av all resignation inför det onda, av allt accepterande.
Ormen är en figur för det onda som förstör och skadar. Han är fienden och finner i Gud ingen delaktighet. Gud kompromissar inte med det onda. Ormen kan på intet sätt betraktas som partner till Gud. Han är motståndaren. Det onda är inte en del av skapelsen, i så fall vore det onda ”naturligt” och man skulle acceptera det och inte bekämpa det. Nej, skapelsen förblir god. Det goda ska ha, och måste ha, sista ordet. Om världen är skadad, betyder det att den inte är som den borde vara och att det blir möjligt att återställa den. Frälsningen är möjlig.
2. Människan är ansvarig för det onda
Människan bär skulden för det onda i världen enligt Prometheus och Sisyfos myt. Människan begår ett oförlåtligt brott mot gudarna genom att beröva dem deras eget. Hennes hybris har släppt in det onda i världen och det är oåterkalleligt. Hon är nertyngd under en obotlig synd som hon har begått och som inte kan sonas. Konsekvensen blir förtvivlan eller resignation inför fataliteten. Självanklagelsen och skuldkänslan blir gränslösa.
Enligt Bibeln är varken Gud eller människa orsak till det onda. Människan kan inte själv bära hela ansvaret för det onda. Ormens gåtfulla figur visar att det onda finns där, redan innan människan har syndat.
Frestelsens tematik i berättelsen visar att det onda finns före oss och omger oss. Människan är inte själv upphovsman till det onda, vilket vore fruktansvärt. Läran om arvsynden bär med sig någonting som är mycket befriande. Tanken på arvet och på överföring visar på människans skörhet när hon föds i en brusten värld. Hon är inte skyldig till något och kan inte heller anklagas för någonting, men hon bär på ett arv. Hon är insatt i en historia. Hon föds till en värld där det onda redan finns. Bibelns berättelse om ormen och festelsen visar att Gud inte är upphov till det onda, och befriar människan från att bära hela ansvaret och att gå under i en ändlös självanklagelse.
Till skillnad från ormen blir inte mannen och kvinnan förbannade, utan straffade.
Gud dömer och straffar, vilket befriar människan från att i det oändliga straffa sig själv. Någon annan gör det. Det finns något objektivt i det. Kerubernas skarpa svärd har en viktig funktion: att skära och öppna självbestraffningens onda och ändlösa (patologiska) cirkel. Gud förblir vid människans sida och kämpar med henne mot det onda.

Den judisk-kristna traditionen talar om det onda som en historisk olycka. Det har hänt i historien och inte i en mytisk, metafysisk värld. Det hör inte till tingens natur. Det hör till historien och har med friheten att göra.

vardags livet

2010-03-12T10:10:00.000+01:00

Ska snart till Stockholm och ha en kurs om dopet på Marielund. När jag igår undrade hur ska skulle ta mig från centralen till Ekerö, ringde någon och erbjöd mig skjuts!
Tack!

Undrade också om någon skulle läsa det jag skrivit, eller börjat skriva, om arvsynden.
I dag läste jag en kommentar som egentligen är en fråga. Om Gud har skapat allt kan han väl också har skapat det onda?
Jag tänker skriva flera inlägg om just arvsynden (ett ämne som är ganska svårsmält och kräver lite reflexion!)få sse om det klarnar.

arvsynden (1)

2010-03-11T11:22:00.000+01:00

ARVSYNDEN – URSYNDEN
Kristendomen anklagas för att lägga på människan skuld och skuldkänsla med sin lära om arvsynden, och frälsningen. Man vill komma fram till en moral utan synd, en frihet utan skuld, ett ansvarstagande utan domare så att människan kan bli sig själv, växa, vara självständig och harmonisk. Alla slags terapier strävar efter detta och vill befria människan från skuld och skam. Den skyldige är den kristne och i synnerhet den kristne teologen. Anklagelsen är rimlig om synden och skulden är prästernas påhitt och saknar all förankring i verkligheten.
Vad säger läran om arvsynden? Huvudsakligen tre sanningar som vi ska reflektera över:
• Det onda är en verklighet som man inte kan förneka.
• Det onda hör inte till tingens natur.
• Människan har ett ansvar i det onda som sker, och kan stå för det.

Det ondas verklighet
Det är svårt att med Rousseau och andra påstå att människan är god alltigenom och förneka det ondas verklighet. Det handlar förstås inte om att se det onda överallt, alltid och i alla. Men när man inte vill erkänna och nämna det, lurar man sig själv och andra. Att erkänna det ondas existens har med sanningen att göra, och redan i det finns frälsningen. ”Sanningen ska göra er fria.”
Sanningen tvingar oss att inse att världen inte är som den kunde vara, som man önskar att den skulle vara. Den är brusten. Det finns i världen något som är ont. Inte bara på ytan. Inte bara som en mindre defekt eller ett felsteg i ett utvecklingsförlopp mot det goda. Det onda finns som ett hot och en verksam kraft. Om man inte inser det, riskerar det att leda till stora katastrofer. Man måste våga avslöja det onda och nämna det vid namn.
Den judisk-kristna traditionen förklarar inte det onda och rättfärdigar det inte. Den skildrar det i dess gåtfulla verklighet. Det finns där, fast man inte vet varifrån det kommer. Det finns. Någonting har hänt. Ormens figur har i detta avseende en mycket viktig funktion. Bibeln berättar om ormen innan det blir tal om ett gudomligt eller mänskligt ansvar. Ormens gestalt är både realistisk och gåtfull. Den visar och den döljer. Den uppenbarar det ondas existens mot alla försök att förneka det. Det onda finns där före människans synd. Det förblir oförklarat och oförklarligt.
Den judisk-kristna traditionen är den mest radikala konfrontationen med det onda, där det onda blir avslöjat som ont, utan kompromiss. Många filosofiska system har försökt att förneka det onda, att betrakta det bara som frånvaro av det goda eller att integrera det som en del i det stora alltet. Mot alla dessa försök kallar Bibeln det onda för ont och benämner det till och med synd. Den avslöjar dess radikala meningslöshet. Det onda blir aldrig rättfärdiggjort i Bibeln. Det har varken moraliskt, estetiskt eller rationellt värde. Ormen är avklädd all tjuskraft. ”Du som gjorde detta, förbannad skall du vara” (1 Mos 3:14). Det onda är radikalt fördömt.

Ditt ansikte, Herre, söker jag

2010-03-10T15:54:00.000+01:00

Herre, ditt ansikte söker jag
i min ungdomstid hörde jag dig
Du kallade mig vid mitt namn
Du förtrollade mig
och jag följde dig
Men så många tårar det blev,
så mycket lidande
så många misslyckande
var det din röst jag hört?

Herre, ditt ansikte sökte jag
Du hade ingen gestalt eller fägring, smärtornas man
det var våra sjukdomar du bar,
våra smärtor lade du på dig.
Herre, jag börjar skönja ditt sårade ansikte
det utstrålar ett ljus som upplyser mitt mörker
en frid som ger mig ro
en kärlek som väcker i mig medlidande
med alla mina sårade bröder och systrar.

Hör mitt rop
och låt min klagan komma inför dig,
Gud, Fader allsmäktig.
"Är du inte Messias? Hjälp då dig själv och oss."
Du, den allsmäktige!
Herre, vi anklagar och ropar.
Varför låter du din son och oss gå genom lidande och död?
Abba, Fader, för dig är allting möjligt
Ta denna bägare från mig:
men inte som jag vill, utan som du vill.

Abba, Fader.
Vi gick vilse till ett främmande land,
till dödens land
och du följer våra spår.
Du går med din enfödde son hela den långa, smärtsamma vägen
in i döden.
Du kommer och befriar oss,
Du öppnar för oss livets portar
Du leder oss in i ditt gudomliga liv.

Herre, allsmäktige Fader,
allsmäktig i kärlek,
Du låter dig inte besegras av våra onda hjärtan,
Du gör oss till dina älskade, älskande barn.

Bröd i öknen
din kropp, Herre, utgiven för mig.
I så diskret och fattig gestalt du kommer till mig Herre.
Lite bröd som inte har någon smak
lite bröd, som jag håller i min hand.

Ta och ät
bröd som mättar i öknen
bröd för färden
vardagligt bröd för vardagen

Bröd som väcker min hunger efter dig, Herre.
Bröd som helar mig
Bröd som gör mig seende, hörande
så att jag kan se ditt spår i min vardag
så att jag kan höra din röst som kallar mig vid namn.

Du är källan till min lovsång,
källan till mitt liv, Herre.
När jag står inför dig, min källa,
föds en lovsång ur mitt liv,
ur min begränsning,
ur mina sår,
ur mina förlåtna synder.
När jag tar mitt liv i egna händer, dör lovsången.

Du är källan till min lovsång, Herre,
i dig gläds jag åt de gåvor du gett andra,
åt den skönhet, den godhet du lagt i dem.
När jag glömmer dig
blir de så stora, hotfulla.
Jag kvävs i denna trånga värld,
Herre, rädda mig, led mig till en rymlig plats.

Du är källan till min lovsång, Herre.
När jag vandrar med dig
öppnar sig hela skapelsen
och jag förstår dess hemliga språk
allt talar om dig, Herre.

Gud drar sig tillbaka

2010-03-04T16:27:00.000+01:00

När Gud skapar, drar han sig tillbaka.
Gud drar sig tillbaka och lämnar platsen åt det torra, åt stranden
och klipporna, åt grönskan och fröbärande örter, åt träd
som efter sina arter bär frukt, åt vimlen av levande varelser.

När du skapar oss, Herre, drar du dig tillbaka så att vi får
en plats att stå på, ett utrymme att andas i, en väg att gå.

Du drar dig tillbaka för att jag ska få växa
och ta ansvar för mitt liv.
Du skapar en distans så att jag kan bli mig själv.
Du kallar mig vid mitt namn
och jag ger mig i väg och söker dig, du som är mitt livs källa.
Du drar dig tillbaka så att jag, som en fri människa, ska möta dig
och du kommer mig till mötes tills vi står ansikte mot ansikte
och din och min glädje blir fullkomliga.

Herre, du drog dig tillbaka.
Jag väntade mig att du skulle uppenbara dig i stormen,
men du var inte där,
i jordbävningen eller i elden, men du var inte där.
Jag inbillade mig att du skulle komma med makt och myndighet
in i mitt liv,
att du skulle bli den starkaste och överväldiga mig
men du kom i den stilla susningen
jag hörde knappt dina tysta steg in i min vardag.

Nu har jag lärt känna igen din röst i mitt livs buller
Du gör inte mycket väsen av dig
men din stilla närvaro lyser upp min vardag
och fyller den med tyst glädje.

Herre, du drog dig tillbaka
och det kändes så ensamt i mitt liv, så ödsligt
så jag gjorde mig stora, mäktiga gudar.
Jag gjorde dem av sten så att de skulle vara starka,
jag gjorde dem av trä och silver och guld
så att de skulle bli vackra.
Jag gav dem mitt anletes drag
och speglade mig i dem.
De fascinerade mig.
Jag stod där förlamad,
mitt leende började stelna
jag blev kall, skriket dog i min strupe
men du hörde mitt tysta rop Herre,
Du kom och befriade mig
Du tillintetgjorde alla mina eländiga avgudar
Du öppnade för mig en väg och ställde mig på en rymlig plats
Du gav mig bröd att äta och vatten att stilla min törst
Du fyllde mig med glädjesång.

Finns Gud eller ej?

2010-03-01T14:19:00.000+01:00

Finns Gud eller ej?

För många år sen var jag på väg från Köpenhamn till Stockholm. I Malmö steg en liten pojke på 10 år och satte sig bredvid mig. Efter en stund blev vi inbegripna i ett djup samtal. Han berättade att hela hans klass hade varit engagerad i att rädda liv på små sälar. De hade läst i tidningen hur man sköt dem i Norge, de hade sett hemska bilder och med hjälp av sin lärare hade de nu skrivit till kungen i Oslo.
Eftersom vi talade om så viktiga och personliga saker frågade jag honom om han inte blivit förvånad över den dräkt jag bar.
- Nej, sa han, jag har inte tänkt på det! Jo, men när du nu talar om det …Varför är du klädd så här?
- Jag bär en dräkt för att jag är nunna.
- Vad är nunna för någonting?
- Någon som har gett sitt liv till Gud.
- Jaha! Till Gud.
- Tror du på Gud?
- Jag vet inte. Jesus, ja, jag tror att han har funnits. Men Gud? Nej, jag har inte bestämt mig!

Jag har inte bestämt mig! Tänk vilka stora beslut en liten pojke på tio år ska fatta: bestämma om Gud finns eller inte! Om Gud är Gud kan väl inte hans existens bero på våra beslut.
Men detta samtal fick mig att tänka på en märklig berättelse i första Moseboken.

Jakob är på flykt, hans bror Esau som han har lurat två gånger vill hämnas och döda honom.
Under flykten händer något. På kvällen, när solen gått ner tar Jakob en sten för att ha den vid huvudgärden och lägger sig till att sova. Han har en dröm. Han ser en trappa som leder från jorden till himlen och Guds änglar som går upp och ner för den. Herren står framför honom och säger: ”Jag är Herren, din fader Abrahams Gud och Isaks Gud. Marken som du ligger på skall jag ge åt dig och dina ättlingar. De skall bli som stoftkornen på jorden, och du skall utbreda dig åt väster och öster, åt norr och söder, och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelse som du och dina ättlingar har fått. Och jag skall vara med dig och skydda dig vart du än går; jag skall föra dig tillbaka till detta land. Jag kommer inte att överge dig, jag skall fullgöra det som jag har lovat dig.”

När Jakob vaknar tycks han inte vara så hänförd att han tappat sinnet för det jordiska. Han svarar nyktert” Om Gud är med mig och skyddar mig på denna min
färd och ger mig mat att äta och kläder att klä mig med, så att jag kommer
välbehållen hem igen, då skall Herren vara min Gud, och stenen som jag har
rest som en stod skall bli en Guds boning. Och av allt du låter mig få skall jag ge
dig tionde.” (1 Mos 28:12-18)

För Jakob är Gud inte ett intellektuellt problem. Han tvivlar inte på hans existens. Men han fattar ett beslut om att Gud ska blir hans Gud om han är den som ger honom mat och kläder, som leder honom. Den som han kan lita på.

Efter denna händelse får Jakob inget lätt liv. Han i sin tur blir lurad, han kämpar hårt för sitt liv och för sin stora familj, han flyr… och i flykten möter han Gud en gång till. Han brottas hela natten med en okänd. Vid gryningen är kampen oavgjord, och Jakob blir sårad i höftbenet. Den okände säger inte sitt namn men han välsignar Jakob. När han lämnar Penuel ser Jakob solen gå upp. Och han haltar på grund av sin skadade höft (1 Mos 32:22-32).

Solen går upp över Jakobs liv. Han är avslöjad, sårad, han som lurade och blev lurad, går i det nya landet haltande. Och han är välsignad. Han förstår nu att Gud alltid varit med honom. Han var med i alla livets strapatser, prövningar, lidanden. Det fanns i Jakobs liv en väg, fast han inte såg den. Det fanns en mening fast allt var så obegripligt. Han har kämpat och nu är han välsignad.

Gud är Gud och inte en människa. Gud är Gud och inte en filosofisk tes. Gud är Gud och inte en projicering av våra drömmar och föreställningar.
Gud kommer oss till mötes men vi brottas med honom tills solen går upp och vi börjar skönja hans ansikte.