Om Mariebebådelsefest läser i Dagen (25 mars): ”En var för gammal och en var för ung. Tänk, vad det ska har pratats och skvallrats om dem!” Och jag blir bedrövad.
Det största som har hänt i skapelsen och i människans historia, det löfte som gavs åt den första människan om en frälsare (se 1 Mos 3:15). Det som har förberetts ända från Abraham och genom hela Israels historia fram till Maria: Messias ankomst, blir reducerat till skvaller, en rubrik för kvällstidningar!
Nej, det har inte skvallrats! Maria är tyst. Josef är tyst. Sakarias är tyst, Elisabeth drar sig undan i fem månader. Jesu födelse sker i det tysta. ”Dold för denna världens furste var Marias jungfrulighet och hennes barnsbörd liksom Herren död – tre starkt ljudande mysterier som ägde rum i Guds stillhet” skriver Ignatios av Antiochia till Efesierna när han är på väg till sitt martyrium i Rom på 100-talet. Justinus Martyr skriver vid samma tid: Marias jungfrulighet var som dold bakom Josefs närvaro vid hennes sida.
Det finns inget underlag för skvaller i Nya Testamentet. Lukas skriver: ”Han var, menade man, son till Josef” (3:23) och Johannes: ”Är det inte Jesus, Josefs son?” (6:42) Nya Testamentet är inte en biografi över Jesu liv. Det är en teologisk berättelse som börjar med hans död för våra synder och hans uppståndelse. Den som har dött för oss är Guds son. Detta blir uppenbart först vid korset. ”Den mannen måste ha varit Guds son!” utropar en romersk officer i Markus evangeliet (15:39).
Så småningom berikas berättelsen och evangelisterna lär oss mer om Jesus, vår frälsare, det han har gjort och undervisat.
Markus, det äldsta evangeliet ignorerar Jesu födelse. Han börjar med Jesu dop. Vid dopet hörs Faderns röst: ”Du är min älskade son”. Matteus och Lukas går längre tillbaka och berättar om Jesu födelse - inte som en intressant information - utan för att bekräfta vår tro: Jesus är Guds Son från begynnelsen. Han har inte blivit det vid dopet, som om Gud hade adopterat honom. Johannes leder oss in i den Treenige Gudens liv. Han betraktar i Jesus ordet som från all evighet är vänt mot Fadern och som har blivit kött, inte född av blod, inte av kroppens vilja (Joh 1:13).
Skvallret kom sen när den kristna tron började sprida sig och möte motstånd. Hedningarna gjorde sig narr av de kristna som trodde på märkvärdiga sagor! En jungfru som blivit havande!
Jesu födelse och Marias jungfrulighet hör till vår tros mysterium. Ett mysterium som är liv och ljus för den som tror!
söndag 27 mars 2011
torsdag 24 mars 2011
ormen
Ormen, denna mysteriösa figur, som vi möter i Bibelns andra skapelseberättelsen, tycks vara ett ofarligt litet djur. När han injicerat sitt gift i människans hjärta och fått henne att misstänka Gud försvinner han. I första Testamentet talas det knappast om djävulen. Men efter Jesu dop kommer han fram igen och hans identitet är avslöjad. Han är djävulen. Jesus befriar gång på gång människor som kommit under hans välde. Han för ett krig mot honom och besegrar honom definitivt på korset. I uppenbarelseboken visar sig ormen som den han verkligen är, draken som vill sluka det barn som kvinnan föder och som för strid mot hennes andra barn när detta barn rycks upp till himlen.
När han visar sig som farligast är han redan besegrad, men han kan fortfarande vålla mycket lidande.
Jesus, den nye Adam, går människans väg. Han tar upp kampen där människan hade blivit besegrad och fången i ormens garn. Han förs av Anden till öknen. Han öppnar en väg där det inte fanns någon väg.
Ormen föreslår den första människan att bli gud utan gud. Att få guds makt genom kunskapen om allting. Han får henne att tro att hon är självförsörjande, självtillräcklig, självförverkligande... Hon behöver inte ta emot, inte vara beroende av den som ger henne livet. Hon kan ta själv. Och människan lyssnar och blir lurad. Hon tar av frukten och upptäcker att hon är nacken, liten, sårbar, försvarslös inför en Gud som hon nu ser genom ormens ögon: en farlig Gud, en snål Gud, en avundsjuk Gud som vill att hon ska förbli liten! Hon kan inte längre känna igen kärlekens ansikte och gömmer sig för Gud.
Djävulen möter Jesus i öknen, när han har fastat i fyrtio dagar och är försvagad. Han föreslår honom att vara son utan att behöva bli beroende av Fadern. ”Om du är Guds son”, använd din makt för att förvandla dessa stenar till bröd, tillfredsställ dina behov själv. ”Om du är Guds son kasta dig ner från templet…” och utmana Gud. Han kommer ju att rädda dig…
Jesus avslöjar djävulens lögn - hans sätt att föreställa sig Guds son. Jesus är Son alltid vänd mot fadern. Sonen som har hela sin identitet hos Fadern som tar emot sitt väsen från Fadern. Sonen som inte gör någonting av sig själv utan gör det han ser Fadern göra. Sonen som har sin glädje i att vara Son vänd mot Fadern i den Helige Ande.
Jesus dör på korset som Guds Son.”Fader i dina händer lämnar jag min ande” (Luk 23:46). Men på korset blir också hans identitet ifråga satt. Lukas hade skrivit efter frestelsen i öknen att ”djävulen lämnade honom för en tid” (Luk 4:13). Vid korset är han där igen, frestaren, och talar genom människor: ”Rådsmedlemmarna hånade honom och sade: ”Andra har han hjälpt, nu får han hjälpa sig själv, om han är Guds Messias, den utvalde.” Också soldaterna gjorde narr av honom. De gick fram och räckte honom surt vin och sade: ”Om du är judarnas kung, så hjälp dig själv.”…Den ene av förbrytarna som hängde där smädade honom och sade: ”Är inte du Messias? Hjälp då dig själv och oss”( Luk 23:35-39).
Ja, Jesus är verkligen Messias. Han frälser oss genom sin död på korset. Han segrar i sin svaghet, i sin absoluta utblottelse i sin totala överlåtelse i Faderns händer.
Vem kan få oss att tro på detta? Endast Anden som ledde Jesus till öknen för att bli frestad kan göra det. Utan den helige Adens hjälp kan vi inte komma till tro. Anden uppenbarar Korsets mysterium för oss och öppnar för oss vägen till Livets Träd.
När han visar sig som farligast är han redan besegrad, men han kan fortfarande vålla mycket lidande.
Jesus, den nye Adam, går människans väg. Han tar upp kampen där människan hade blivit besegrad och fången i ormens garn. Han förs av Anden till öknen. Han öppnar en väg där det inte fanns någon väg.
Ormen föreslår den första människan att bli gud utan gud. Att få guds makt genom kunskapen om allting. Han får henne att tro att hon är självförsörjande, självtillräcklig, självförverkligande... Hon behöver inte ta emot, inte vara beroende av den som ger henne livet. Hon kan ta själv. Och människan lyssnar och blir lurad. Hon tar av frukten och upptäcker att hon är nacken, liten, sårbar, försvarslös inför en Gud som hon nu ser genom ormens ögon: en farlig Gud, en snål Gud, en avundsjuk Gud som vill att hon ska förbli liten! Hon kan inte längre känna igen kärlekens ansikte och gömmer sig för Gud.
Djävulen möter Jesus i öknen, när han har fastat i fyrtio dagar och är försvagad. Han föreslår honom att vara son utan att behöva bli beroende av Fadern. ”Om du är Guds son”, använd din makt för att förvandla dessa stenar till bröd, tillfredsställ dina behov själv. ”Om du är Guds son kasta dig ner från templet…” och utmana Gud. Han kommer ju att rädda dig…
Jesus avslöjar djävulens lögn - hans sätt att föreställa sig Guds son. Jesus är Son alltid vänd mot fadern. Sonen som har hela sin identitet hos Fadern som tar emot sitt väsen från Fadern. Sonen som inte gör någonting av sig själv utan gör det han ser Fadern göra. Sonen som har sin glädje i att vara Son vänd mot Fadern i den Helige Ande.
Jesus dör på korset som Guds Son.”Fader i dina händer lämnar jag min ande” (Luk 23:46). Men på korset blir också hans identitet ifråga satt. Lukas hade skrivit efter frestelsen i öknen att ”djävulen lämnade honom för en tid” (Luk 4:13). Vid korset är han där igen, frestaren, och talar genom människor: ”Rådsmedlemmarna hånade honom och sade: ”Andra har han hjälpt, nu får han hjälpa sig själv, om han är Guds Messias, den utvalde.” Också soldaterna gjorde narr av honom. De gick fram och räckte honom surt vin och sade: ”Om du är judarnas kung, så hjälp dig själv.”…Den ene av förbrytarna som hängde där smädade honom och sade: ”Är inte du Messias? Hjälp då dig själv och oss”( Luk 23:35-39).
Ja, Jesus är verkligen Messias. Han frälser oss genom sin död på korset. Han segrar i sin svaghet, i sin absoluta utblottelse i sin totala överlåtelse i Faderns händer.
Vem kan få oss att tro på detta? Endast Anden som ledde Jesus till öknen för att bli frestad kan göra det. Utan den helige Adens hjälp kan vi inte komma till tro. Anden uppenbarar Korsets mysterium för oss och öppnar för oss vägen till Livets Träd.
fredag 18 mars 2011
Guds ord
Skriften är Guds ord, vittnesbördet om den dialog som Gud för med sitt folk, om det förbund Gud vill upprätta med människan. Guds ord skapar, kallar till livet, inte bara ”i begynnelsen”, utan i varje nu. Guds ord öppnar en väg i öknen. Guds ord undervisar, tillrättavisar. Det är skarpare än ett svärd .
Guds ord är inte en uppslagsbok som står till förfogande och som vi kan slå upp för att få svar på våra frågor.
Guds ord är inte kunskapens träd på gott och ont där vi kan plocka argument för att försvara våra teser!
Guds ord är Guds tilltal som kallar oss, manar oss till tillbedjan och omvändelse. Vi måste ta av oss skorna, gå in i ordet, in i förbundet, låta oss renas av det.
Vi måste ödmjukt be: ”Herre, skapa i mig ett rent hjärta”, ”Herre öppna mina öron så att jag hör din röst, det du idag vill säga till din kyrka”.
Källan till Guds ord, såsom det är förmedlat till oss i den mänskliga historien, är dialogen som förs mellan de tre personerna i den heliga Treenigheten från all evighet. Ordets ursprung är gemenskap och Ordet skapar gemenskap. Skriften är Guds tilltal till kyrkan i alla tider och överallt på jorden. Jag kan inte förstå den utanför detta stora sammanhang. Guds ord talar till mig personligen och manar mig till omvändelse, men det är inte individualistiskt! Jag kan varken förstå eller tolka det utanför kyrkans levande tradition.
”Och framför allt skall ni tänka på att man aldrig kan tyda en profetia i skriften på egen hand”, skriver Petrus (2 Pet 1:20).
Guds ord är inte en uppslagsbok som står till förfogande och som vi kan slå upp för att få svar på våra frågor.
Guds ord är inte kunskapens träd på gott och ont där vi kan plocka argument för att försvara våra teser!
Guds ord är Guds tilltal som kallar oss, manar oss till tillbedjan och omvändelse. Vi måste ta av oss skorna, gå in i ordet, in i förbundet, låta oss renas av det.
Vi måste ödmjukt be: ”Herre, skapa i mig ett rent hjärta”, ”Herre öppna mina öron så att jag hör din röst, det du idag vill säga till din kyrka”.
Källan till Guds ord, såsom det är förmedlat till oss i den mänskliga historien, är dialogen som förs mellan de tre personerna i den heliga Treenigheten från all evighet. Ordets ursprung är gemenskap och Ordet skapar gemenskap. Skriften är Guds tilltal till kyrkan i alla tider och överallt på jorden. Jag kan inte förstå den utanför detta stora sammanhang. Guds ord talar till mig personligen och manar mig till omvändelse, men det är inte individualistiskt! Jag kan varken förstå eller tolka det utanför kyrkans levande tradition.
”Och framför allt skall ni tänka på att man aldrig kan tyda en profetia i skriften på egen hand”, skriver Petrus (2 Pet 1:20).
måndag 7 mars 2011
Guds tankar är inte våra tankar
Guds tankar är inte våra tankar och hans vägar inte våra. Herren leder historien och förverkligar sin frälsningsplan på ett fördolt sätt. Endast tron kan ge oss att se det Gud gör. Det handlar inte att förverkliga våra egna planer utan att gå in med tron i hans planer. "Du allena är helig, du allena herre, du allena den högste!"
I Katolska Kyrkans katekes läser jag följande som får mig att tänka.
”Före Kristi ankomst kommer kyrkan att gå genom en sista prövning som ska få mångas tro att vackla. En falsk messianism kommer att erbjuda människor en skenbar lösning på deras problem till priset av avfall från sanningen. De kommer att förhärliga sig själva i stället för Gud och hans Messias som kommit i människogestalt”
”Kyrkan kommer först att gå in i Guds rikes härlighet genom denna sista påsk, då hon följer sin Herre i hans död och hans uppståndelse. Guds rike skall alltså inte komma i sin fulla verklighet genom en historisk triumf för kyrkan till följd av att utvecklingen ständigt går framåt utan genom att ondskans makt en sista gång släpps loss men blir besegrad av Gud. Då blir kyrkan i full mening Herrens brud som kommer ner ur himlen redo för sin man. I form av en yttersta dom triumferar Gud över det onda sedan den förgängliga världen genomgått en sista kosmisk kris”(se KKK672-675 - 677) .
I Katolska Kyrkans katekes läser jag följande som får mig att tänka.
”Före Kristi ankomst kommer kyrkan att gå genom en sista prövning som ska få mångas tro att vackla. En falsk messianism kommer att erbjuda människor en skenbar lösning på deras problem till priset av avfall från sanningen. De kommer att förhärliga sig själva i stället för Gud och hans Messias som kommit i människogestalt”
”Kyrkan kommer först att gå in i Guds rikes härlighet genom denna sista påsk, då hon följer sin Herre i hans död och hans uppståndelse. Guds rike skall alltså inte komma i sin fulla verklighet genom en historisk triumf för kyrkan till följd av att utvecklingen ständigt går framåt utan genom att ondskans makt en sista gång släpps loss men blir besegrad av Gud. Då blir kyrkan i full mening Herrens brud som kommer ner ur himlen redo för sin man. I form av en yttersta dom triumferar Gud över det onda sedan den förgängliga världen genomgått en sista kosmisk kris”(se KKK672-675 - 677) .
tisdag 22 februari 2011
För rikets skull
”Ett något mer medeltida ideal är celibatet” läser jag i Dagen i en intervju . Det får mig att tänka, jag som avlagt en kyskhets löfte när jag var 22 år gammal! Är jag född på fel tid? Borde Gud inte ha låtit mig födas under medeltiden, då det var den rätta tiden för celibatet?
Man kan också fråga sig om Gud har ändrats sedan medeltiden eller om det är vi människor som inte längre kan förstå?
Vi lever i en extrem sexfixerad kultur och visst är det svårt för många att förstå att man kan leva utan att utöva sin sexualitet eller rättare sagt sin ”genitalitet”.
Det enda jag kan säga är att jag inte ångrar det löfte jag avgav för länge sen. Mitt liv har inte varit lätt. Det har till och med varit svårt många gånger, men Gud har aldrig svikit mig, även när hans närvaro varit fördold. Hans kärlek, som inte alltid ”känns” kan uppfylla en människas hjärta helt och fullt och ge mening åt ett liv.
Jag tror att Gud är Gud och han kallar än idag unga människor att helt leva för honom, att avstå från äktenskapet och sexuella relationer ”för rikets skull”. Han är brudgummen som Johannes Döparen säger och somliga är kallade att konkret i sitt liv leva detta stora mysterium och vittna om att kärlekens källa finns hos Gud. Jag tror att celibatet – kyskheten (vem vågar använda detta ord idag?) – är ett profetiskt tecken i vår tid. Ett tecken som är viktigt också för dem som är kallade att leva i äktenskapets sakrament.
Vem kan förstå detta? De som är öppna för Andens röst, som ser och hör med sina inre ögon och öron.
Man kan också fråga sig om Gud har ändrats sedan medeltiden eller om det är vi människor som inte längre kan förstå?
Vi lever i en extrem sexfixerad kultur och visst är det svårt för många att förstå att man kan leva utan att utöva sin sexualitet eller rättare sagt sin ”genitalitet”.
Det enda jag kan säga är att jag inte ångrar det löfte jag avgav för länge sen. Mitt liv har inte varit lätt. Det har till och med varit svårt många gånger, men Gud har aldrig svikit mig, även när hans närvaro varit fördold. Hans kärlek, som inte alltid ”känns” kan uppfylla en människas hjärta helt och fullt och ge mening åt ett liv.
Jag tror att Gud är Gud och han kallar än idag unga människor att helt leva för honom, att avstå från äktenskapet och sexuella relationer ”för rikets skull”. Han är brudgummen som Johannes Döparen säger och somliga är kallade att konkret i sitt liv leva detta stora mysterium och vittna om att kärlekens källa finns hos Gud. Jag tror att celibatet – kyskheten (vem vågar använda detta ord idag?) – är ett profetiskt tecken i vår tid. Ett tecken som är viktigt också för dem som är kallade att leva i äktenskapets sakrament.
Vem kan förstå detta? De som är öppna för Andens röst, som ser och hör med sina inre ögon och öron.
onsdag 16 februari 2011
En hel vecka med sex
"En hel vecka med sex…
Mycket har handlat om att avdramatisera detta med sex och göra det till något naturligt mellan människor”, står det att läsa i Falu kuriren 15 februari 2011.
Ett lovvärt försök! Men jag undrar om det överhuvudtaget går att ”avdramatisera detta med sex och göra det till något naturligt”. Jag kom till Sverige i början på 70-talet och debatten om sex och samlevnad var redan igång! Jag har kunnat följa i 40 år, detta långdragna försök att göra sex till något naturligt. Att avdramatisera, att bli av med tabu osv. Det öppna sättet att debattera och att ta itu med känsliga frågor har varit intressant. Men det känns som om man aldrig kommer fram till något som kan tillfredsställa människans djupa längtan. Människorna tycks inte bli lyckligare eller gladare idag än för 40 år sen fast de är mer upplysta!
Jag tror personligen att detta med sex inte kan lösas bara på en psykologisk och mänsklig nivå. Människan är större än sig själv. Sexualiteten hör till människans djupaste mysterium, den har med människans ursprung, med Gud att göra.
I 1:a Moseboken läser vi att människan skapas på 6:e dagen, samma dag som däggdjur. Om djuren står det: ” jorden skall frambringa olika arter av levande varelser: boskap, kräldjur och vilda djur…” Sen finns det ett avbrott i berättelsen. Gud samlar sig i sig själv och fattar ett nytt, högtidligt beslut: ”Låt oss göra människan till vår avbild, till att bli lika oss… Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem.”
Människan är skapad samma dag som däggdjuren, de har alltså en viss likhet, de är skapade av samma materia, men människan är inte skapad till en art bland andra djurarter, utan till Guds avbild. Om djuren står det inte att de är skapade till hane och hona, det hör till den naturliga ordningen, de ska fortplanta sig. Att människan skapas som man och kvinna har med likheten med Gud att göra.
Hon kan inte förstå sig själv genom att jämföra sig med djuren utan genom att bli lika Gud dvs. förverkliga sig själv.
Människan får order att härska över djuren. I första hand måste hon härska över det djuriska i sig själv, sina begär, sina impulser, sin sexualitet. Människan står på en gräns mellan djur och Gud. Om hon inte ser upp mot Gud och förstår att hon bär i sig Guds avbild och är kallad till att bli lika honom blir hon mindre än sig själv och försöker leva ut sin sexualitet på en djurisk nivå. Hon kan tillfredsställa sina begär och sina behov men hon förblir instängd i sig själv, hon kan inte ge sig till en annan människa och ta emot henne som en gåva från Gud.
Jag tänker på ett par som jag har haft det stora privilegiet att lära känna. De utstrålade i hela sitt väsen en djup glädje. Det fanns hos de en ömhet, en kärlek som talade om en harmonisk relation på alla nivåer. Hos dem hade sexualiteten blivit förandligad och kropparnas förening var ett uttryck för deras djupa kärlek. Detta var frukten av en lång väg, där de fått kämpa mycket för att tämja djuret i sig själv, sina egna behov och sin själviskhet för bli fri och kunna ge sig själv och ta emot den andra.
Mycket har handlat om att avdramatisera detta med sex och göra det till något naturligt mellan människor”, står det att läsa i Falu kuriren 15 februari 2011.
Ett lovvärt försök! Men jag undrar om det överhuvudtaget går att ”avdramatisera detta med sex och göra det till något naturligt”. Jag kom till Sverige i början på 70-talet och debatten om sex och samlevnad var redan igång! Jag har kunnat följa i 40 år, detta långdragna försök att göra sex till något naturligt. Att avdramatisera, att bli av med tabu osv. Det öppna sättet att debattera och att ta itu med känsliga frågor har varit intressant. Men det känns som om man aldrig kommer fram till något som kan tillfredsställa människans djupa längtan. Människorna tycks inte bli lyckligare eller gladare idag än för 40 år sen fast de är mer upplysta!
Jag tror personligen att detta med sex inte kan lösas bara på en psykologisk och mänsklig nivå. Människan är större än sig själv. Sexualiteten hör till människans djupaste mysterium, den har med människans ursprung, med Gud att göra.
I 1:a Moseboken läser vi att människan skapas på 6:e dagen, samma dag som däggdjur. Om djuren står det: ” jorden skall frambringa olika arter av levande varelser: boskap, kräldjur och vilda djur…” Sen finns det ett avbrott i berättelsen. Gud samlar sig i sig själv och fattar ett nytt, högtidligt beslut: ”Låt oss göra människan till vår avbild, till att bli lika oss… Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem.”
Människan är skapad samma dag som däggdjuren, de har alltså en viss likhet, de är skapade av samma materia, men människan är inte skapad till en art bland andra djurarter, utan till Guds avbild. Om djuren står det inte att de är skapade till hane och hona, det hör till den naturliga ordningen, de ska fortplanta sig. Att människan skapas som man och kvinna har med likheten med Gud att göra.
Hon kan inte förstå sig själv genom att jämföra sig med djuren utan genom att bli lika Gud dvs. förverkliga sig själv.
Människan får order att härska över djuren. I första hand måste hon härska över det djuriska i sig själv, sina begär, sina impulser, sin sexualitet. Människan står på en gräns mellan djur och Gud. Om hon inte ser upp mot Gud och förstår att hon bär i sig Guds avbild och är kallad till att bli lika honom blir hon mindre än sig själv och försöker leva ut sin sexualitet på en djurisk nivå. Hon kan tillfredsställa sina begär och sina behov men hon förblir instängd i sig själv, hon kan inte ge sig till en annan människa och ta emot henne som en gåva från Gud.
Jag tänker på ett par som jag har haft det stora privilegiet att lära känna. De utstrålade i hela sitt väsen en djup glädje. Det fanns hos de en ömhet, en kärlek som talade om en harmonisk relation på alla nivåer. Hos dem hade sexualiteten blivit förandligad och kropparnas förening var ett uttryck för deras djupa kärlek. Detta var frukten av en lång väg, där de fått kämpa mycket för att tämja djuret i sig själv, sina egna behov och sin själviskhet för bli fri och kunna ge sig själv och ta emot den andra.
tisdag 8 februari 2011
Gudar och människor
I början på oktober såg jag ”Gudar och människor” på bio i Paris. Jag blev mycket gripen av den. En månad efter premiären hade redan en miljon fransmän sett denna film.
När munkarna drogs bort från sitt kloster och mördades, levde jag i en kommunitet nära Paris med Syster Marie Noel, född i Alger, vars morbror var munk från detta kloster ( han hade flyttat några år tidigare till moderklostret Aiguebelle i södra Frankrike). Som barn hade hon ofta varit där på besök. Hon kände Luc, läkaren och Amédée som överlevde sina bröder. Min andra medsyster Malika, var född muslim (hennes far var från Algeriet) och hon hade blivit döpt som vuxen.
På något speciellt sätt kände vi oss nära det som hänt och väntade med spänning på det som skulle ske. När deras död offentlig gjordes 21 maj 1996 släckte kardinal Lustiger de sju stora ljusen han tänt för dem i Notre Dame två månader tidigare.
I filmen följer man dem i vardagen och ser hur beslutet att stanna, som fattats nästan som en självklarhet av priorn Christian, mognar långsamt hos dem andra, de är inga hjältar, de behöver tid, de leds dit så småningom. Liturgin blir ett starkt uttryck för det de lever, den ger dem tröst, hopp och kraft.
Det man inte ser i filmen men kan läsa i de brev, dagböcker och anteckningar de lämnat (speciellt Christian och Christophe) är hur deras liv alltmer blev avskalat. Deras kloster hade varit en levande mötesplats, många sökte sig dit, kom till konferenser eller var där för stilla dagar. Men allteftersom våldet tilltog i deras trakt blev besökarna allt sällsyntare. Kvar var bara den nakna vardagen; att leva inför Gud de enkla vardagssysslorna blev deras väg. I filmen frågar Christian: Vad var det som hjälpt oss att stå ut och att leva vidare? Och han räknar upp: laga mat… städa… hugga ved. Klockan som ringer till gudstjänsterna och till måltiderna … Det var en enkel väg men den var inte lätt!
Avstå från sig själv, bejaka dag efter dag att det är som det är för att till sist vara beredd att säga ja och ge sitt liv.
När munkarna drogs bort från sitt kloster och mördades, levde jag i en kommunitet nära Paris med Syster Marie Noel, född i Alger, vars morbror var munk från detta kloster ( han hade flyttat några år tidigare till moderklostret Aiguebelle i södra Frankrike). Som barn hade hon ofta varit där på besök. Hon kände Luc, läkaren och Amédée som överlevde sina bröder. Min andra medsyster Malika, var född muslim (hennes far var från Algeriet) och hon hade blivit döpt som vuxen.
På något speciellt sätt kände vi oss nära det som hänt och väntade med spänning på det som skulle ske. När deras död offentlig gjordes 21 maj 1996 släckte kardinal Lustiger de sju stora ljusen han tänt för dem i Notre Dame två månader tidigare.
I filmen följer man dem i vardagen och ser hur beslutet att stanna, som fattats nästan som en självklarhet av priorn Christian, mognar långsamt hos dem andra, de är inga hjältar, de behöver tid, de leds dit så småningom. Liturgin blir ett starkt uttryck för det de lever, den ger dem tröst, hopp och kraft.
Det man inte ser i filmen men kan läsa i de brev, dagböcker och anteckningar de lämnat (speciellt Christian och Christophe) är hur deras liv alltmer blev avskalat. Deras kloster hade varit en levande mötesplats, många sökte sig dit, kom till konferenser eller var där för stilla dagar. Men allteftersom våldet tilltog i deras trakt blev besökarna allt sällsyntare. Kvar var bara den nakna vardagen; att leva inför Gud de enkla vardagssysslorna blev deras väg. I filmen frågar Christian: Vad var det som hjälpt oss att stå ut och att leva vidare? Och han räknar upp: laga mat… städa… hugga ved. Klockan som ringer till gudstjänsterna och till måltiderna … Det var en enkel väg men den var inte lätt!
Avstå från sig själv, bejaka dag efter dag att det är som det är för att till sist vara beredd att säga ja och ge sitt liv.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)