Jesu uppståndelse är en unik händelse i den mänskliga historien
Den gamla världens gränser sprängs genom Jesu uppståndelse. Någonting helt nytt, ofattbart, bortom föreställningarna inträffar. Det gudomliga möter det mänskliga, evigheten möter tiden. Texterna i Nya Testamentet vittnar om detta. Orden räcker inte till. Berättelserna blir motsägelsefulla, kronologin stämmer inte från den ena till den andra. Jesus blir igenkänd och samtidigt känner man inte igen honom. Han gör sig närvarande och drar sig tillbaka. Ibland ska man röra vid honom och ibland undandrar han sig beröringen. Han är inte begränsad i tid och rum. Två som var på väg till Emmaus möter honom och när de kommer tillbaka till de andra och vill berätta om det som hänt, får de först höra att ”Han har visat sig för Simon” (Luk 24:34). Han är närvarande bland dem fast de befinner sig bakom låsta dörrar. När de känner igen honom försvinner han för deras åsyn.
Den uppståndne visar sig för dem han vill med en gudomlig frihet. Han är den samme, den som åt och drack med dem, den som har blivit korsfäst och bär såren i sin kropp. Men de känner inte igen honom. Uppståndelsen är inte någonting man kan konstatera. Man kommer in i en helt ny relation med honom och det kräver tro. ”Min Herre och min Gud”, säger Tomas.
”Maria”, säger han till kvinnan, och hon vänder sig om – omvänder sig – och känner igen honom. Han kallar henne vid namn, han känner henne som Gud själv gör, inifrån, i hennes djupaste identitet som den kvinna Gud skapat och kallat.
”Tvivla inte, utan tro!” säger han till Tomas (Joh 20:27) och till Petrus: ”Simon, älskar du mig?” (Joh 21:16). Den uppståndne söker var och en av dem. Han talar till dem på ett personligt sätt. Han drar in dem i sitt gudomliga ljus, i sitt gudomliga liv och där blir de medvetna om hans ofattbara kärlek och samtidigt om sina tillkortakommanden, om sina synder. Är de beredda att omvända sig, att lämna det gamla, det instängda för att gå in i det nya? Petrus litade på sin egen kraft. ”Om jag så måste dö med dig, skall jag aldrig förneka dig” (Matt 26:35). Nu måste han öppna sig och ta emot frälsningen.
Uppståndelsen har skett i den mänskliga historien och samtidigt är det någonting mycket större än en historisk händelse. Jesus dog under Pontius Pilatus. Två dagar senare gick kvinnorna till graven och hans döda kropp fanns inte där. Så mycket kan historikerna berätta för oss. Ingen har varit vittne till Uppståndelsen. Det är inte ett faktum som man kan konstatera, lika lite då som nu. Man kan gå in i den tomma graven, man måste tro på uppståndelsen.
Uppståndelsen öppnar himlen. Jesus, Guds enfödde son, Ordet, i vilket allting blev skapat har stigit ner i människans mörker, i människans instängdhet. Genom sin död på korset har han övervunnit människans revolt mot Gud, hennes motstånd, hennes förhärdade hjärta. Människan är inte längre dömd att leva i sin synd, han har tagit på sig världens synd. ”Men nu, tack vare Kristus Jesus, har ni som en gång var långt borta kommit nära, genom Kristi blod” (Ef 2:13).
Den Uppståndne utgjuter sin Ande. Så länge han levde ett jordiskt liv bland sina lärjungar var han för dem en mästare, en modell, som de försökte efterlikna med sina mänskliga krafter, men det räckte inte till. Nu kommer Anden in i deras hjärtan. Det lilla instängda Jaget sprängs. De lär sig att leva ledda av Anden. De gömmer sig inte längre för Gud som den första människan gjorde (1 Mos 3:8). I den enfödde sonen har de blivit söner som ropar: ”Abba, Fader!” De lär känna Gud inifrån. De känner igen kärlekens ansikte. Ormens makt är bruten. Ormen, den som ville få dem att tro att Gud var deras fiende, en farlig konkurrent, som ville hindra dem från att blir stora. De förstår att de är skapade till hans avbild och att han är deras glädje.
Den uppståndne ska vi inte söka bland de döda. Han är den Levande.
Han möter oss idag och gör oss levande.
söndag 24 april 2011
lördag 23 april 2011
Ur en fornkyrklig homilia på den heliga och stora sabbaten
”I dag råder stor tystnad på jorden, stor tystnad och också ödslighet. Konungen sover. Jorden greps av fruktan och blev stilla: Gud som blivit människa har somnat in och uppväckt dem som låg sovande sedan begynnelsen. Gud, som blivit människa har dött, och dödsriket bävade
Som man går för att söka ett förlorat får, så går han för att söka vår stamfader. Den som sitter i mörker och hans medfånge Eva vill han lösa från deras vånda, han som är Gud och Evas son…
Herren gick in till dem med korsets segerrika vapen. När vår stamfader Adeam såg honom, slog han sig för bröstet i häpnad och ropade till alla:”Min Herre är med er alla.” Och Kristus savarde Adam: ”Och med din ande.” Han tog honom vid handen, reste honom upp och sade:
”Vakna upp du som sover, stå upp från de döda, och Kristus ska lysa över dig. Jag är din Gud som för din skull blev din son… För din och din avkommas skull talar jag nu, och med kraft befaller jag de bundna: ’kom ut!’ och dem som är i mörkkret:’bli ljus!’ och de döda:’Stå upp!’
Dig befaller jag: ”Vakna, du som sover!, ty jag har inte gjort dig till att hållas bunden i dödsriket. Stå upp från de döda; jag är de dödas liv. Stå upp du min skapelse, stå upp du som jag har format till min avbild. Vakna, låt oss gå härifrån. Ty du är i mig och jag i dig, och vi är en enda oskiljbar person.
För din skull blev din Gud din son. För din skull antog jag, Herren, din tjänargestalt. För din skull kom jag, som är över himlarna, till jorden. För din, människans skull blev jag som en hjälplös människa, fri från de döda. För dig, som gick ut ur en trädgård, överlämnades jag åt judarna från en trädgård, och i en trädgård blev jag korsfäst.
Se spotten som jag fick ta emot på mitt ansikte för din skull för att återställa din forna andedräkt. Se märken efter slagen som jag fick ta emot på mina kinder för att återställa din vanställda gestalt efter min avbild.
Se gisselslagen som jag fick ta emot på min rygg. Se mina händer som spikades vid trädet till din salighet, du som till din olycka sträckte ut din hand mot trädet.
Jag föll i sömn på korset, och svärdet genomborrade min sida för dig som föll i sömn i paradiset och frambringade Eva ur din sida. Min smärta botar smärtan i din sida. Min sömn skall föra dig ut ur dödsrikets sömn. Mitt svärd stor emot det svärd som var riktat mot dig.
Vakna, låt oss gå härifrån.
Fienden förde dig ut ur paradisets land. Jag vill återställa dig, inte i paradiset utan på den himmelska tronen. Jag höll dig borta från det träd som var en livets förebild. Men se, jag som är livet har gjort mig till ett med dig. Jag satte keruberna till att vakta över dig som man vaktar efter en slav. Jag låter dem nu falla ned för dig som inför en gud.
Kerubtronen är beredd, uppvaktningen står redo, bröllopskammaren är inredd, rätterna är tillagade, de himmelska boningarna och hyddorna är beredda, skattkamrarna med goda ting har öppnats, och himmelrikets har ställts i ordning sedan begynnelsen.
Som man går för att söka ett förlorat får, så går han för att söka vår stamfader. Den som sitter i mörker och hans medfånge Eva vill han lösa från deras vånda, han som är Gud och Evas son…
Herren gick in till dem med korsets segerrika vapen. När vår stamfader Adeam såg honom, slog han sig för bröstet i häpnad och ropade till alla:”Min Herre är med er alla.” Och Kristus savarde Adam: ”Och med din ande.” Han tog honom vid handen, reste honom upp och sade:
”Vakna upp du som sover, stå upp från de döda, och Kristus ska lysa över dig. Jag är din Gud som för din skull blev din son… För din och din avkommas skull talar jag nu, och med kraft befaller jag de bundna: ’kom ut!’ och dem som är i mörkkret:’bli ljus!’ och de döda:’Stå upp!’
Dig befaller jag: ”Vakna, du som sover!, ty jag har inte gjort dig till att hållas bunden i dödsriket. Stå upp från de döda; jag är de dödas liv. Stå upp du min skapelse, stå upp du som jag har format till min avbild. Vakna, låt oss gå härifrån. Ty du är i mig och jag i dig, och vi är en enda oskiljbar person.
För din skull blev din Gud din son. För din skull antog jag, Herren, din tjänargestalt. För din skull kom jag, som är över himlarna, till jorden. För din, människans skull blev jag som en hjälplös människa, fri från de döda. För dig, som gick ut ur en trädgård, överlämnades jag åt judarna från en trädgård, och i en trädgård blev jag korsfäst.
Se spotten som jag fick ta emot på mitt ansikte för din skull för att återställa din forna andedräkt. Se märken efter slagen som jag fick ta emot på mina kinder för att återställa din vanställda gestalt efter min avbild.
Se gisselslagen som jag fick ta emot på min rygg. Se mina händer som spikades vid trädet till din salighet, du som till din olycka sträckte ut din hand mot trädet.
Jag föll i sömn på korset, och svärdet genomborrade min sida för dig som föll i sömn i paradiset och frambringade Eva ur din sida. Min smärta botar smärtan i din sida. Min sömn skall föra dig ut ur dödsrikets sömn. Mitt svärd stor emot det svärd som var riktat mot dig.
Vakna, låt oss gå härifrån.
Fienden förde dig ut ur paradisets land. Jag vill återställa dig, inte i paradiset utan på den himmelska tronen. Jag höll dig borta från det träd som var en livets förebild. Men se, jag som är livet har gjort mig till ett med dig. Jag satte keruberna till att vakta över dig som man vaktar efter en slav. Jag låter dem nu falla ned för dig som inför en gud.
Kerubtronen är beredd, uppvaktningen står redo, bröllopskammaren är inredd, rätterna är tillagade, de himmelska boningarna och hyddorna är beredda, skattkamrarna med goda ting har öppnats, och himmelrikets har ställts i ordning sedan begynnelsen.
onsdag 20 april 2011
Korsfäst för oss under Pontius Pilatus
Vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap
för hedningarna, skriver Paulus (1 Kor 1:23). Han talar i Galaterbrevet om det anstötliga i korset (Gal 5:11). För Paulus samtida var talet om korset en dårskap. I vår upplysta tid är dårskapen inte mindre!
Den Gud många tror på, är en god, kärleksfull gud, en gud i himlen, som tronar högt över våra mänskliga omständigheter och petitesser. Alla är godkända, älskade, precis som de är, ingen behöver ändra på någonting, omvända sig! Att Jesus dog på ett kors tycks helt irrelevant, opassande. Att han dog för våra synder är obegripligt för att inte säga anstötligt!
Det är inte lättare för kristna än för andra att se på korset, att gå in i korsets mysterium. När vi läser Evangelierna kan vi konstatera att för Jesu lärjungar själva, var talet om korset obegripligt. De väntade en mänsklig triumf och de förstod inte när Jesus upprepade gånger talade om sin förestående död. ”Petrus drog honom då åt sidan och började förebrå honom” ( Mark 8:32). Deras egna föreställningar och planer gick stick i stäv med det han sade.Deras hjärtan var förstockade. När han arresterades och korsfästes flydde de. Först på Pingstdagen, när den Helige Ande fyllde deras hjärtan, och när deras förstånd blev upplyst av Andens ljus, började korsets mysterium öppna sig för dem. ”Talet om korset” (1 Kor 1:18) är för alla människor en stötesten, det kan inte förstås utan den Helige Andes hjälp.
Jesu har kommit för att ge sitt liv. Hans död ingår i hans mission. Han är medveten om den från början. Han ger sitt liv frivilligt.”Ingen har tagit det ifrån mig, jag ger det av fri vilja” (Joh 10:18). ”Jesu våldsamma död var inte resultatet av tillfälligheternas spel genom en rad olyckliga omständigheter” skriver Katolska kyrkans katekes (KKK 599).
Hans död är inte heller det pris som krävs för att blidka en vredgad Gud eller för att stilla gudomens kränkta heder. Gud har inte gjort döden (Salomos vishet 1:13 ). Fadern vill inte Sonens död. Hans vilja, den heliga Treenighetens vilja är människans räddning. Jesu död har en trinitarisk dimension.
Jesus har dött för våra synder, på grund av våra synder. Människorna har dödat Jesus, judarna och romarna på sin tid, var och en av oss syndare på vår tid. Synden, människans vägran att vara en skapad varelse, att ta emot sitt liv ur skaparens hand och vara beroende av den Gud som ständigt kallar henne till livet, har stängt in människan i döden. Hennes liv, som hon vill behållaför sig själv, leder ingenstans, det har inget ursprung och inget mål. Hon är instängd i meningslösheten (se 1Pet1:18), i döden.
Den som var Livet självt, Ordet i vilket allting blev skapat, har blivit kött för att söka människan där hon var instängd. Den odödlige har tagit en mänsklig natur för att dö. Jesus, den gode herden, söker sitt borttappade får. Han går in i döden för att besegra den och befria människan. Han, den syndfria, har överlämnats i syndarnas händer (Matt 26:45). Han som är kärleken har utsatts för människans motstånd, för hennes förakt och hån, för hennes grymhet, och hat och han har inte låtit sig besegras. Kärleken har triumferat. Han som är ljuset har trängt in i människans mörker ”och mörkret har inte övervunnit det” (Joh1:5). Han som är Vägen har öppnat en väg som leder människan tillbaka till Fadern och till hennes egen identitet som Guds barn.
Jesu död är inte en myt. Hans död har skett i den mänskliga historia, han blev korsfäst ”under Pontius Pilatus.”Denna händelse som ägt rum en gång i tiden, som kan dateras, överskuggar hela mänsklighetens historia. Den som dör på korset är Gud själv. Det som skett ”en gång för alla” (Heb 9:12) är aktuellt – idag, i varje tid, för varje generation. Vid sin sista måltid med sina lärjungar föregriper Jesus det som ska hända: ”Ta och ät detta är min kropp utgiven för er … Ta och drick, detta är mitt blod utgjutet för er”. Vid varje mässa aktualiseras detta stora mysterium.
”När jag blir upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig. Detta sade [Jesus] för att ange på vilket sätt han skulle dö.”( Joh 12:32-33). Korset har tecknats mellan himmel och jord från världens begynnelse säger kyrkofadern Ireneus. Korset är det stora mysteriet som reser sig över hela kosmos, hela mänskliga historien. Vid korset uppenbaras Guds ofattbara kärlek för sin skapade varelse. Inför Korset kan vi bara falla ner och tillbe, vi blir aldrig färdiga med att betrakta den korsfäste och låta oss undervisas av hans Ande.
för hedningarna, skriver Paulus (1 Kor 1:23). Han talar i Galaterbrevet om det anstötliga i korset (Gal 5:11). För Paulus samtida var talet om korset en dårskap. I vår upplysta tid är dårskapen inte mindre!
Den Gud många tror på, är en god, kärleksfull gud, en gud i himlen, som tronar högt över våra mänskliga omständigheter och petitesser. Alla är godkända, älskade, precis som de är, ingen behöver ändra på någonting, omvända sig! Att Jesus dog på ett kors tycks helt irrelevant, opassande. Att han dog för våra synder är obegripligt för att inte säga anstötligt!
Det är inte lättare för kristna än för andra att se på korset, att gå in i korsets mysterium. När vi läser Evangelierna kan vi konstatera att för Jesu lärjungar själva, var talet om korset obegripligt. De väntade en mänsklig triumf och de förstod inte när Jesus upprepade gånger talade om sin förestående död. ”Petrus drog honom då åt sidan och började förebrå honom” ( Mark 8:32). Deras egna föreställningar och planer gick stick i stäv med det han sade.Deras hjärtan var förstockade. När han arresterades och korsfästes flydde de. Först på Pingstdagen, när den Helige Ande fyllde deras hjärtan, och när deras förstånd blev upplyst av Andens ljus, började korsets mysterium öppna sig för dem. ”Talet om korset” (1 Kor 1:18) är för alla människor en stötesten, det kan inte förstås utan den Helige Andes hjälp.
Jesu har kommit för att ge sitt liv. Hans död ingår i hans mission. Han är medveten om den från början. Han ger sitt liv frivilligt.”Ingen har tagit det ifrån mig, jag ger det av fri vilja” (Joh 10:18). ”Jesu våldsamma död var inte resultatet av tillfälligheternas spel genom en rad olyckliga omständigheter” skriver Katolska kyrkans katekes (KKK 599).
Hans död är inte heller det pris som krävs för att blidka en vredgad Gud eller för att stilla gudomens kränkta heder. Gud har inte gjort döden (Salomos vishet 1:13 ). Fadern vill inte Sonens död. Hans vilja, den heliga Treenighetens vilja är människans räddning. Jesu död har en trinitarisk dimension.
Jesus har dött för våra synder, på grund av våra synder. Människorna har dödat Jesus, judarna och romarna på sin tid, var och en av oss syndare på vår tid. Synden, människans vägran att vara en skapad varelse, att ta emot sitt liv ur skaparens hand och vara beroende av den Gud som ständigt kallar henne till livet, har stängt in människan i döden. Hennes liv, som hon vill behållaför sig själv, leder ingenstans, det har inget ursprung och inget mål. Hon är instängd i meningslösheten (se 1Pet1:18), i döden.
Den som var Livet självt, Ordet i vilket allting blev skapat, har blivit kött för att söka människan där hon var instängd. Den odödlige har tagit en mänsklig natur för att dö. Jesus, den gode herden, söker sitt borttappade får. Han går in i döden för att besegra den och befria människan. Han, den syndfria, har överlämnats i syndarnas händer (Matt 26:45). Han som är kärleken har utsatts för människans motstånd, för hennes förakt och hån, för hennes grymhet, och hat och han har inte låtit sig besegras. Kärleken har triumferat. Han som är ljuset har trängt in i människans mörker ”och mörkret har inte övervunnit det” (Joh1:5). Han som är Vägen har öppnat en väg som leder människan tillbaka till Fadern och till hennes egen identitet som Guds barn.
Jesu död är inte en myt. Hans död har skett i den mänskliga historia, han blev korsfäst ”under Pontius Pilatus.”Denna händelse som ägt rum en gång i tiden, som kan dateras, överskuggar hela mänsklighetens historia. Den som dör på korset är Gud själv. Det som skett ”en gång för alla” (Heb 9:12) är aktuellt – idag, i varje tid, för varje generation. Vid sin sista måltid med sina lärjungar föregriper Jesus det som ska hända: ”Ta och ät detta är min kropp utgiven för er … Ta och drick, detta är mitt blod utgjutet för er”. Vid varje mässa aktualiseras detta stora mysterium.
”När jag blir upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig. Detta sade [Jesus] för att ange på vilket sätt han skulle dö.”( Joh 12:32-33). Korset har tecknats mellan himmel och jord från världens begynnelse säger kyrkofadern Ireneus. Korset är det stora mysteriet som reser sig över hela kosmos, hela mänskliga historien. Vid korset uppenbaras Guds ofattbara kärlek för sin skapade varelse. Inför Korset kan vi bara falla ner och tillbe, vi blir aldrig färdiga med att betrakta den korsfäste och låta oss undervisas av hans Ande.
söndag 27 mars 2011
Marie bebådelse
Om Mariebebådelsefest läser i Dagen (25 mars): ”En var för gammal och en var för ung. Tänk, vad det ska har pratats och skvallrats om dem!” Och jag blir bedrövad.
Det största som har hänt i skapelsen och i människans historia, det löfte som gavs åt den första människan om en frälsare (se 1 Mos 3:15). Det som har förberetts ända från Abraham och genom hela Israels historia fram till Maria: Messias ankomst, blir reducerat till skvaller, en rubrik för kvällstidningar!
Nej, det har inte skvallrats! Maria är tyst. Josef är tyst. Sakarias är tyst, Elisabeth drar sig undan i fem månader. Jesu födelse sker i det tysta. ”Dold för denna världens furste var Marias jungfrulighet och hennes barnsbörd liksom Herren död – tre starkt ljudande mysterier som ägde rum i Guds stillhet” skriver Ignatios av Antiochia till Efesierna när han är på väg till sitt martyrium i Rom på 100-talet. Justinus Martyr skriver vid samma tid: Marias jungfrulighet var som dold bakom Josefs närvaro vid hennes sida.
Det finns inget underlag för skvaller i Nya Testamentet. Lukas skriver: ”Han var, menade man, son till Josef” (3:23) och Johannes: ”Är det inte Jesus, Josefs son?” (6:42) Nya Testamentet är inte en biografi över Jesu liv. Det är en teologisk berättelse som börjar med hans död för våra synder och hans uppståndelse. Den som har dött för oss är Guds son. Detta blir uppenbart först vid korset. ”Den mannen måste ha varit Guds son!” utropar en romersk officer i Markus evangeliet (15:39).
Så småningom berikas berättelsen och evangelisterna lär oss mer om Jesus, vår frälsare, det han har gjort och undervisat.
Markus, det äldsta evangeliet ignorerar Jesu födelse. Han börjar med Jesu dop. Vid dopet hörs Faderns röst: ”Du är min älskade son”. Matteus och Lukas går längre tillbaka och berättar om Jesu födelse - inte som en intressant information - utan för att bekräfta vår tro: Jesus är Guds Son från begynnelsen. Han har inte blivit det vid dopet, som om Gud hade adopterat honom. Johannes leder oss in i den Treenige Gudens liv. Han betraktar i Jesus ordet som från all evighet är vänt mot Fadern och som har blivit kött, inte född av blod, inte av kroppens vilja (Joh 1:13).
Skvallret kom sen när den kristna tron började sprida sig och möte motstånd. Hedningarna gjorde sig narr av de kristna som trodde på märkvärdiga sagor! En jungfru som blivit havande!
Jesu födelse och Marias jungfrulighet hör till vår tros mysterium. Ett mysterium som är liv och ljus för den som tror!
Det största som har hänt i skapelsen och i människans historia, det löfte som gavs åt den första människan om en frälsare (se 1 Mos 3:15). Det som har förberetts ända från Abraham och genom hela Israels historia fram till Maria: Messias ankomst, blir reducerat till skvaller, en rubrik för kvällstidningar!
Nej, det har inte skvallrats! Maria är tyst. Josef är tyst. Sakarias är tyst, Elisabeth drar sig undan i fem månader. Jesu födelse sker i det tysta. ”Dold för denna världens furste var Marias jungfrulighet och hennes barnsbörd liksom Herren död – tre starkt ljudande mysterier som ägde rum i Guds stillhet” skriver Ignatios av Antiochia till Efesierna när han är på väg till sitt martyrium i Rom på 100-talet. Justinus Martyr skriver vid samma tid: Marias jungfrulighet var som dold bakom Josefs närvaro vid hennes sida.
Det finns inget underlag för skvaller i Nya Testamentet. Lukas skriver: ”Han var, menade man, son till Josef” (3:23) och Johannes: ”Är det inte Jesus, Josefs son?” (6:42) Nya Testamentet är inte en biografi över Jesu liv. Det är en teologisk berättelse som börjar med hans död för våra synder och hans uppståndelse. Den som har dött för oss är Guds son. Detta blir uppenbart först vid korset. ”Den mannen måste ha varit Guds son!” utropar en romersk officer i Markus evangeliet (15:39).
Så småningom berikas berättelsen och evangelisterna lär oss mer om Jesus, vår frälsare, det han har gjort och undervisat.
Markus, det äldsta evangeliet ignorerar Jesu födelse. Han börjar med Jesu dop. Vid dopet hörs Faderns röst: ”Du är min älskade son”. Matteus och Lukas går längre tillbaka och berättar om Jesu födelse - inte som en intressant information - utan för att bekräfta vår tro: Jesus är Guds Son från begynnelsen. Han har inte blivit det vid dopet, som om Gud hade adopterat honom. Johannes leder oss in i den Treenige Gudens liv. Han betraktar i Jesus ordet som från all evighet är vänt mot Fadern och som har blivit kött, inte född av blod, inte av kroppens vilja (Joh 1:13).
Skvallret kom sen när den kristna tron började sprida sig och möte motstånd. Hedningarna gjorde sig narr av de kristna som trodde på märkvärdiga sagor! En jungfru som blivit havande!
Jesu födelse och Marias jungfrulighet hör till vår tros mysterium. Ett mysterium som är liv och ljus för den som tror!
torsdag 24 mars 2011
ormen
Ormen, denna mysteriösa figur, som vi möter i Bibelns andra skapelseberättelsen, tycks vara ett ofarligt litet djur. När han injicerat sitt gift i människans hjärta och fått henne att misstänka Gud försvinner han. I första Testamentet talas det knappast om djävulen. Men efter Jesu dop kommer han fram igen och hans identitet är avslöjad. Han är djävulen. Jesus befriar gång på gång människor som kommit under hans välde. Han för ett krig mot honom och besegrar honom definitivt på korset. I uppenbarelseboken visar sig ormen som den han verkligen är, draken som vill sluka det barn som kvinnan föder och som för strid mot hennes andra barn när detta barn rycks upp till himlen.
När han visar sig som farligast är han redan besegrad, men han kan fortfarande vålla mycket lidande.
Jesus, den nye Adam, går människans väg. Han tar upp kampen där människan hade blivit besegrad och fången i ormens garn. Han förs av Anden till öknen. Han öppnar en väg där det inte fanns någon väg.
Ormen föreslår den första människan att bli gud utan gud. Att få guds makt genom kunskapen om allting. Han får henne att tro att hon är självförsörjande, självtillräcklig, självförverkligande... Hon behöver inte ta emot, inte vara beroende av den som ger henne livet. Hon kan ta själv. Och människan lyssnar och blir lurad. Hon tar av frukten och upptäcker att hon är nacken, liten, sårbar, försvarslös inför en Gud som hon nu ser genom ormens ögon: en farlig Gud, en snål Gud, en avundsjuk Gud som vill att hon ska förbli liten! Hon kan inte längre känna igen kärlekens ansikte och gömmer sig för Gud.
Djävulen möter Jesus i öknen, när han har fastat i fyrtio dagar och är försvagad. Han föreslår honom att vara son utan att behöva bli beroende av Fadern. ”Om du är Guds son”, använd din makt för att förvandla dessa stenar till bröd, tillfredsställ dina behov själv. ”Om du är Guds son kasta dig ner från templet…” och utmana Gud. Han kommer ju att rädda dig…
Jesus avslöjar djävulens lögn - hans sätt att föreställa sig Guds son. Jesus är Son alltid vänd mot fadern. Sonen som har hela sin identitet hos Fadern som tar emot sitt väsen från Fadern. Sonen som inte gör någonting av sig själv utan gör det han ser Fadern göra. Sonen som har sin glädje i att vara Son vänd mot Fadern i den Helige Ande.
Jesus dör på korset som Guds Son.”Fader i dina händer lämnar jag min ande” (Luk 23:46). Men på korset blir också hans identitet ifråga satt. Lukas hade skrivit efter frestelsen i öknen att ”djävulen lämnade honom för en tid” (Luk 4:13). Vid korset är han där igen, frestaren, och talar genom människor: ”Rådsmedlemmarna hånade honom och sade: ”Andra har han hjälpt, nu får han hjälpa sig själv, om han är Guds Messias, den utvalde.” Också soldaterna gjorde narr av honom. De gick fram och räckte honom surt vin och sade: ”Om du är judarnas kung, så hjälp dig själv.”…Den ene av förbrytarna som hängde där smädade honom och sade: ”Är inte du Messias? Hjälp då dig själv och oss”( Luk 23:35-39).
Ja, Jesus är verkligen Messias. Han frälser oss genom sin död på korset. Han segrar i sin svaghet, i sin absoluta utblottelse i sin totala överlåtelse i Faderns händer.
Vem kan få oss att tro på detta? Endast Anden som ledde Jesus till öknen för att bli frestad kan göra det. Utan den helige Adens hjälp kan vi inte komma till tro. Anden uppenbarar Korsets mysterium för oss och öppnar för oss vägen till Livets Träd.
När han visar sig som farligast är han redan besegrad, men han kan fortfarande vålla mycket lidande.
Jesus, den nye Adam, går människans väg. Han tar upp kampen där människan hade blivit besegrad och fången i ormens garn. Han förs av Anden till öknen. Han öppnar en väg där det inte fanns någon väg.
Ormen föreslår den första människan att bli gud utan gud. Att få guds makt genom kunskapen om allting. Han får henne att tro att hon är självförsörjande, självtillräcklig, självförverkligande... Hon behöver inte ta emot, inte vara beroende av den som ger henne livet. Hon kan ta själv. Och människan lyssnar och blir lurad. Hon tar av frukten och upptäcker att hon är nacken, liten, sårbar, försvarslös inför en Gud som hon nu ser genom ormens ögon: en farlig Gud, en snål Gud, en avundsjuk Gud som vill att hon ska förbli liten! Hon kan inte längre känna igen kärlekens ansikte och gömmer sig för Gud.
Djävulen möter Jesus i öknen, när han har fastat i fyrtio dagar och är försvagad. Han föreslår honom att vara son utan att behöva bli beroende av Fadern. ”Om du är Guds son”, använd din makt för att förvandla dessa stenar till bröd, tillfredsställ dina behov själv. ”Om du är Guds son kasta dig ner från templet…” och utmana Gud. Han kommer ju att rädda dig…
Jesus avslöjar djävulens lögn - hans sätt att föreställa sig Guds son. Jesus är Son alltid vänd mot fadern. Sonen som har hela sin identitet hos Fadern som tar emot sitt väsen från Fadern. Sonen som inte gör någonting av sig själv utan gör det han ser Fadern göra. Sonen som har sin glädje i att vara Son vänd mot Fadern i den Helige Ande.
Jesus dör på korset som Guds Son.”Fader i dina händer lämnar jag min ande” (Luk 23:46). Men på korset blir också hans identitet ifråga satt. Lukas hade skrivit efter frestelsen i öknen att ”djävulen lämnade honom för en tid” (Luk 4:13). Vid korset är han där igen, frestaren, och talar genom människor: ”Rådsmedlemmarna hånade honom och sade: ”Andra har han hjälpt, nu får han hjälpa sig själv, om han är Guds Messias, den utvalde.” Också soldaterna gjorde narr av honom. De gick fram och räckte honom surt vin och sade: ”Om du är judarnas kung, så hjälp dig själv.”…Den ene av förbrytarna som hängde där smädade honom och sade: ”Är inte du Messias? Hjälp då dig själv och oss”( Luk 23:35-39).
Ja, Jesus är verkligen Messias. Han frälser oss genom sin död på korset. Han segrar i sin svaghet, i sin absoluta utblottelse i sin totala överlåtelse i Faderns händer.
Vem kan få oss att tro på detta? Endast Anden som ledde Jesus till öknen för att bli frestad kan göra det. Utan den helige Adens hjälp kan vi inte komma till tro. Anden uppenbarar Korsets mysterium för oss och öppnar för oss vägen till Livets Träd.
fredag 18 mars 2011
Guds ord
Skriften är Guds ord, vittnesbördet om den dialog som Gud för med sitt folk, om det förbund Gud vill upprätta med människan. Guds ord skapar, kallar till livet, inte bara ”i begynnelsen”, utan i varje nu. Guds ord öppnar en väg i öknen. Guds ord undervisar, tillrättavisar. Det är skarpare än ett svärd .
Guds ord är inte en uppslagsbok som står till förfogande och som vi kan slå upp för att få svar på våra frågor.
Guds ord är inte kunskapens träd på gott och ont där vi kan plocka argument för att försvara våra teser!
Guds ord är Guds tilltal som kallar oss, manar oss till tillbedjan och omvändelse. Vi måste ta av oss skorna, gå in i ordet, in i förbundet, låta oss renas av det.
Vi måste ödmjukt be: ”Herre, skapa i mig ett rent hjärta”, ”Herre öppna mina öron så att jag hör din röst, det du idag vill säga till din kyrka”.
Källan till Guds ord, såsom det är förmedlat till oss i den mänskliga historien, är dialogen som förs mellan de tre personerna i den heliga Treenigheten från all evighet. Ordets ursprung är gemenskap och Ordet skapar gemenskap. Skriften är Guds tilltal till kyrkan i alla tider och överallt på jorden. Jag kan inte förstå den utanför detta stora sammanhang. Guds ord talar till mig personligen och manar mig till omvändelse, men det är inte individualistiskt! Jag kan varken förstå eller tolka det utanför kyrkans levande tradition.
”Och framför allt skall ni tänka på att man aldrig kan tyda en profetia i skriften på egen hand”, skriver Petrus (2 Pet 1:20).
Guds ord är inte en uppslagsbok som står till förfogande och som vi kan slå upp för att få svar på våra frågor.
Guds ord är inte kunskapens träd på gott och ont där vi kan plocka argument för att försvara våra teser!
Guds ord är Guds tilltal som kallar oss, manar oss till tillbedjan och omvändelse. Vi måste ta av oss skorna, gå in i ordet, in i förbundet, låta oss renas av det.
Vi måste ödmjukt be: ”Herre, skapa i mig ett rent hjärta”, ”Herre öppna mina öron så att jag hör din röst, det du idag vill säga till din kyrka”.
Källan till Guds ord, såsom det är förmedlat till oss i den mänskliga historien, är dialogen som förs mellan de tre personerna i den heliga Treenigheten från all evighet. Ordets ursprung är gemenskap och Ordet skapar gemenskap. Skriften är Guds tilltal till kyrkan i alla tider och överallt på jorden. Jag kan inte förstå den utanför detta stora sammanhang. Guds ord talar till mig personligen och manar mig till omvändelse, men det är inte individualistiskt! Jag kan varken förstå eller tolka det utanför kyrkans levande tradition.
”Och framför allt skall ni tänka på att man aldrig kan tyda en profetia i skriften på egen hand”, skriver Petrus (2 Pet 1:20).
måndag 7 mars 2011
Guds tankar är inte våra tankar
Guds tankar är inte våra tankar och hans vägar inte våra. Herren leder historien och förverkligar sin frälsningsplan på ett fördolt sätt. Endast tron kan ge oss att se det Gud gör. Det handlar inte att förverkliga våra egna planer utan att gå in med tron i hans planer. "Du allena är helig, du allena herre, du allena den högste!"
I Katolska Kyrkans katekes läser jag följande som får mig att tänka.
”Före Kristi ankomst kommer kyrkan att gå genom en sista prövning som ska få mångas tro att vackla. En falsk messianism kommer att erbjuda människor en skenbar lösning på deras problem till priset av avfall från sanningen. De kommer att förhärliga sig själva i stället för Gud och hans Messias som kommit i människogestalt”
”Kyrkan kommer först att gå in i Guds rikes härlighet genom denna sista påsk, då hon följer sin Herre i hans död och hans uppståndelse. Guds rike skall alltså inte komma i sin fulla verklighet genom en historisk triumf för kyrkan till följd av att utvecklingen ständigt går framåt utan genom att ondskans makt en sista gång släpps loss men blir besegrad av Gud. Då blir kyrkan i full mening Herrens brud som kommer ner ur himlen redo för sin man. I form av en yttersta dom triumferar Gud över det onda sedan den förgängliga världen genomgått en sista kosmisk kris”(se KKK672-675 - 677) .
I Katolska Kyrkans katekes läser jag följande som får mig att tänka.
”Före Kristi ankomst kommer kyrkan att gå genom en sista prövning som ska få mångas tro att vackla. En falsk messianism kommer att erbjuda människor en skenbar lösning på deras problem till priset av avfall från sanningen. De kommer att förhärliga sig själva i stället för Gud och hans Messias som kommit i människogestalt”
”Kyrkan kommer först att gå in i Guds rikes härlighet genom denna sista påsk, då hon följer sin Herre i hans död och hans uppståndelse. Guds rike skall alltså inte komma i sin fulla verklighet genom en historisk triumf för kyrkan till följd av att utvecklingen ständigt går framåt utan genom att ondskans makt en sista gång släpps loss men blir besegrad av Gud. Då blir kyrkan i full mening Herrens brud som kommer ner ur himlen redo för sin man. I form av en yttersta dom triumferar Gud över det onda sedan den förgängliga världen genomgått en sista kosmisk kris”(se KKK672-675 - 677) .
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)