I Apg berättas det att mellan Kristi himmelfärd och Pingst var lärjungarna samlade tillsammans med Maria i den övre salen i bön i väntan på den som Jesus hade lovat att sända dem, den Helige Ande. ”Be och ni ska få”, säger Jesus. Bönen förbereder våra hjärtan att emot det Gud vill ge oss. Här på Berget ber vi:

Herre, tillsammans med Maria och apostlarna ber vi,
utgjut över oss din Helige Ande:
Starkhetens Ande
Sanningens Ande
Bönens Ande
Tröstarens Ande
Frihetens Ande
Helighetens Ande
Kärlekens Ande

Stärk vår tro, öka vårt hopp, vår kärlek och vår vilja att tjäna dig.
Förnya våra hjärtan, öppna våra inre ögon och öron,
Gör oss lyhörda för din Andes ledning
och mottagliga för alla gåvor som du vill ge oss.
Vägled oss i formandet av vår kommunitet
och i vår strävan att bygga synlig enhet, synlig gemenskap och vänskap .
Ge oss all den andliga hjälpen vi behöver:
goda själasörjare och biktfäder.

Hela och förena din kyrka
samla alla dina skingrade barn på vår jord
förnya alla kristna i sitt dop så att alla tillsammans
kan vittna om den stora kärlek du har visat oss i din Son Jesus Kristus.

Amen

varför står ni och ser mot himlen?

I kväll börjar vi fira Kristi himmelsfärd. Det vi firar i liturgin är inte bara någonting som hände då. Det är någonting som händer nu i våra liv. Någonting som är en näring för vårt andliga liv, vårt liv med Gud!

”När han hade sagt detta såg de hur han lyftes upp i höjden, och ett moln tog honom ur deras
åsyn. Medan de såg mot himlen dit han steg upp stod plötsligt två män i vita
kläder bredvid dem.”Galileer”, sade de, ”varför står ni och ser mot himlen?
Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen skall komma tillbaka
just så som ni har sett honom fara upp till himlen” (Apg1:9-11).

Kanske är vi som lärjungarna och lyfter blicken och väntar på att han ska komma tillbaka, samtidigt hoppas vi att det inte blir på vår tid för vi är lite rädda för hans ankomst på den yttersta tiden!
Men vad säger dessa två vitklädda män? Just så som ni har sett honom fara upp till himlen så skall han komma tillbaka. Vad har de sett? Att han lyftes upp i höjden, mer såg de inte, ett moln tog honom ur deras åsyn. De ser riktingen, målet: himlen och att han är upptagen i Guds härlighet. Det är allt. Molnet är i hela Första Testamentet ett tecken på Guds härlighet.

De ser alltså inte mycket men de får ett löfte: Han kommer tillbaka. På vilket sätt? På samma sätt som ni såg honom fara upp, dvs. på ett fördolt sätt. Jesus är den som kommer, den som ständigt kommer i våra liv. Han kommer till oss under brödets och vinets gestalt i eukaristin, han kommer till oss genom alla de vi möter i våra liv, han kommer genom det som händer i våra liv. Men detta är fördolt, endast tron kan öppna våra ögon så att vi kan känna igen honom och ta emot honom i våra liv, i våra hjärtan.

resan till Rom

Nu har det varit ett långt uppehåll i bloggandet! Har varit i Rom tillsammans med den katolsk-pingst dialogen som pågått sedan 2003. Vi är tolv stycken, tolv, som apostlarna! Sex pingstvänner, sex katoliker. Under alla dessa år har vi hunnit bli goda vänner och få respekt för varandra. Vår tro på Jesus Kristus förenar oss. Vi godtar varandra och betraktar varandra som syskon. Vi är inte överens om allting men vi kan se och tacka för att Jesu Ande verkar i var och en av oss.

En ny tanke för mig var att Jesus själv har bett för enheten: ”att de alla ska vara ett”. Jesus bön har kraft, han kan bara bli bönhörd av sin Fader, men vi måste gå in i hans bön. Vi ska inte ”jobba” för enheten, utan vi ska ta emot det som redan finns i Guds hjärta. Ta emot varandra som bröder och systrar i Kristus, han själv kommer att föra oss samman, till den enhet han har bett för.

På onsdag morgon var vi med på en allmän audiens på Petersplatsen. Vi var några tusen samlade och lyssnade på påvens undervisning om bön. Han utgick från 1Mos 18;20-23. Abrahams bön för Sodom. ”Männen gick vidare mot Sodom. Men Abraham stod kvar inför Herren.” Han underströk hur viktigt det är att stå kvar inför Herren i bön för våra medmänniskor.

Dessa dagar i Rom har varit en stor nåd för mig och ingett ett nytt hopp: Herren är trofast, han handlar i vår tid med kraft, men hans handlande är fördolt, vi ser det inte.
Herre öppna mina ögon, så jag ser det Du gör i vår tid,
Herre öppna mina öron så att jag urskiljer din röst mitt i världens buller!

I dag saligförklaras påven Johannes Paulus II

Idag gläds hela katolska kyrkan. Den älskade påven Johannes Paulus II blir saligförklarad i Rom. Det kan kanske vara bra med en liten förklaring för att andra kristna, våra syskon i den kristna familjen, ska kunna glädja sig med oss!
Saligförklaringen är en etapp mot helgonförklaringen. Varför ska kyrkan helgonförklara människor? Vilken makt har hon att göra detta?

När Johannes Paulus helgonförklaras får han inte en bättre plats i himlen. Kyrkan gör inte honom till helgon, hon bara konstaterar – efter att ha noggrann undersökt hans liv, det han har gjort, det han har skrivit och efter att ha hört de som känt honom - att han har tagit emot den frälsning som Jesus har vunnit åt oss. Han har varit trogen sitt dop i hela sitt liv och blivit helt igenom renat av det. Han har kämpat den goda kampen mot den gamla människan i sig själv. Det som Paulus skriver om i Romarbrevet ”De som är kvar i sin köttsliga natur kan inte behaga Gud. Ni däremot är inte kvar i den utan lever andligt, när nu Guds ande bor i er” (Rom 8:8-9). Hela hans liv har varit ”ett levande och heligt offer som behagar Gud..” (Rom12:12)

Han helgonförklaras inte för sin skull utan för vår skull. Genom att saligförklara honom vill kyrkan uppmuntra oss, väcka vårt hopp. Johannes Paulus har låtit kraften i det gudomliga livet som han fått i dopet förklara honom. Denna ”väldiga styrka som är för oss som tror – samma oerhörda kraft som han med sin makt lät verka i Kristus” (Ef 1:19-20) är oss given. Den är inte förbehållen några – helgonen – utan given åt alla döpta. Vi är alla kallade att leva i vårt dop och att med Andens kraft kämpa mot den gamla människan i oss (vår själviskhet, vår lättja, vårt högmod …) allt det som stänger in oss i oss själva, hindar oss från att ge våra liv och bli oss själva. Vi är alla kallade att bli nya människor.

Detta är ett spännande äventyr, detta är värt kampen! Johannes Paulus liv kan hjälpa oss, inspirera oss. Han har blivit ett helgon i det liv som var hans, vi kan bli det i det liv som är vårt, i vårt eget sammanhang. Han kan bli för oss en broder och en far, inspirera oss, be för oss, trösta oss när vi tycker att det blir för svårt och är nära att ge upp.

Helgonförklaringen är en lovsång och en tacksägelse till Gud som gör stora ting med oss. Med Maria kan vi sjunga.
”Min själ prisar Herrens storhet,
min ande jublar över Gud, min frälsare:
han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna.
Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig:
stora ting låter den Mäktige ske med mig,
hans namn är heligt”(Luk 1:46-49)

Uppståndelsen

Jesu uppståndelse är en unik händelse i den mänskliga historien
Den gamla världens gränser sprängs genom Jesu uppståndelse. Någonting helt nytt, ofattbart, bortom föreställningarna inträffar. Det gudomliga möter det mänskliga, evigheten möter tiden. Texterna i Nya Testamentet vittnar om detta. Orden räcker inte till. Berättelserna blir motsägelsefulla, kronologin stämmer inte från den ena till den andra. Jesus blir igenkänd och samtidigt känner man inte igen honom. Han gör sig närvarande och drar sig tillbaka. Ibland ska man röra vid honom och ibland undandrar han sig beröringen. Han är inte begränsad i tid och rum. Två som var på väg till Emmaus möter honom och när de kommer tillbaka till de andra och vill berätta om det som hänt, får de först höra att ”Han har visat sig för Simon” (Luk 24:34). Han är närvarande bland dem fast de befinner sig bakom låsta dörrar. När de känner igen honom försvinner han för deras åsyn.

Den uppståndne visar sig för dem han vill med en gudomlig frihet. Han är den samme, den som åt och drack med dem, den som har blivit korsfäst och bär såren i sin kropp. Men de känner inte igen honom. Uppståndelsen är inte någonting man kan konstatera. Man kommer in i en helt ny relation med honom och det kräver tro. ”Min Herre och min Gud”, säger Tomas.

”Maria”, säger han till kvinnan, och hon vänder sig om – omvänder sig – och känner igen honom. Han kallar henne vid namn, han känner henne som Gud själv gör, inifrån, i hennes djupaste identitet som den kvinna Gud skapat och kallat.

”Tvivla inte, utan tro!” säger han till Tomas (Joh 20:27) och till Petrus: ”Simon, älskar du mig?” (Joh 21:16). Den uppståndne söker var och en av dem. Han talar till dem på ett personligt sätt. Han drar in dem i sitt gudomliga ljus, i sitt gudomliga liv och där blir de medvetna om hans ofattbara kärlek och samtidigt om sina tillkortakommanden, om sina synder. Är de beredda att omvända sig, att lämna det gamla, det instängda för att gå in i det nya? Petrus litade på sin egen kraft. ”Om jag så måste dö med dig, skall jag aldrig förneka dig” (Matt 26:35). Nu måste han öppna sig och ta emot frälsningen.

Uppståndelsen har skett i den mänskliga historien och samtidigt är det någonting mycket större än en historisk händelse. Jesus dog under Pontius Pilatus. Två dagar senare gick kvinnorna till graven och hans döda kropp fanns inte där. Så mycket kan historikerna berätta för oss. Ingen har varit vittne till Uppståndelsen. Det är inte ett faktum som man kan konstatera, lika lite då som nu. Man kan gå in i den tomma graven, man måste tro på uppståndelsen.

Uppståndelsen öppnar himlen. Jesus, Guds enfödde son, Ordet, i vilket allting blev skapat har stigit ner i människans mörker, i människans instängdhet. Genom sin död på korset har han övervunnit människans revolt mot Gud, hennes motstånd, hennes förhärdade hjärta. Människan är inte längre dömd att leva i sin synd, han har tagit på sig världens synd. ”Men nu, tack vare Kristus Jesus, har ni som en gång var långt borta kommit nära, genom Kristi blod” (Ef 2:13).

Den Uppståndne utgjuter sin Ande. Så länge han levde ett jordiskt liv bland sina lärjungar var han för dem en mästare, en modell, som de försökte efterlikna med sina mänskliga krafter, men det räckte inte till. Nu kommer Anden in i deras hjärtan. Det lilla instängda Jaget sprängs. De lär sig att leva ledda av Anden. De gömmer sig inte längre för Gud som den första människan gjorde (1 Mos 3:8). I den enfödde sonen har de blivit söner som ropar: ”Abba, Fader!” De lär känna Gud inifrån. De känner igen kärlekens ansikte. Ormens makt är bruten. Ormen, den som ville få dem att tro att Gud var deras fiende, en farlig konkurrent, som ville hindra dem från att blir stora. De förstår att de är skapade till hans avbild och att han är deras glädje.

Den uppståndne ska vi inte söka bland de döda. Han är den Levande.
Han möter oss idag och gör oss levande.

Ur en fornkyrklig homilia på den heliga och stora sabbaten

”I dag råder stor tystnad på jorden, stor tystnad och också ödslighet. Konungen sover. Jorden greps av fruktan och blev stilla: Gud som blivit människa har somnat in och uppväckt dem som låg sovande sedan begynnelsen. Gud, som blivit människa har dött, och dödsriket bävade
Som man går för att söka ett förlorat får, så går han för att söka vår stamfader. Den som sitter i mörker och hans medfånge Eva vill han lösa från deras vånda, han som är Gud och Evas son…

Herren gick in till dem med korsets segerrika vapen. När vår stamfader Adeam såg honom, slog han sig för bröstet i häpnad och ropade till alla:”Min Herre är med er alla.” Och Kristus savarde Adam: ”Och med din ande.” Han tog honom vid handen, reste honom upp och sade:
”Vakna upp du som sover, stå upp från de döda, och Kristus ska lysa över dig. Jag är din Gud som för din skull blev din son… För din och din avkommas skull talar jag nu, och med kraft befaller jag de bundna: ’kom ut!’ och dem som är i mörkkret:’bli ljus!’ och de döda:’Stå upp!’

Dig befaller jag: ”Vakna, du som sover!, ty jag har inte gjort dig till att hållas bunden i dödsriket. Stå upp från de döda; jag är de dödas liv. Stå upp du min skapelse, stå upp du som jag har format till min avbild. Vakna, låt oss gå härifrån. Ty du är i mig och jag i dig, och vi är en enda oskiljbar person.

För din skull blev din Gud din son. För din skull antog jag, Herren, din tjänargestalt. För din skull kom jag, som är över himlarna, till jorden. För din, människans skull blev jag som en hjälplös människa, fri från de döda. För dig, som gick ut ur en trädgård, överlämnades jag åt judarna från en trädgård, och i en trädgård blev jag korsfäst.
Se spotten som jag fick ta emot på mitt ansikte för din skull för att återställa din forna andedräkt. Se märken efter slagen som jag fick ta emot på mina kinder för att återställa din vanställda gestalt efter min avbild.
Se gisselslagen som jag fick ta emot på min rygg. Se mina händer som spikades vid trädet till din salighet, du som till din olycka sträckte ut din hand mot trädet.
Jag föll i sömn på korset, och svärdet genomborrade min sida för dig som föll i sömn i paradiset och frambringade Eva ur din sida. Min smärta botar smärtan i din sida. Min sömn skall föra dig ut ur dödsrikets sömn. Mitt svärd stor emot det svärd som var riktat mot dig.
Vakna, låt oss gå härifrån.

Fienden förde dig ut ur paradisets land. Jag vill återställa dig, inte i paradiset utan på den himmelska tronen. Jag höll dig borta från det träd som var en livets förebild. Men se, jag som är livet har gjort mig till ett med dig. Jag satte keruberna till att vakta över dig som man vaktar efter en slav. Jag låter dem nu falla ned för dig som inför en gud.
Kerubtronen är beredd, uppvaktningen står redo, bröllopskammaren är inredd, rätterna är tillagade, de himmelska boningarna och hyddorna är beredda, skattkamrarna med goda ting har öppnats, och himmelrikets har ställts i ordning sedan begynnelsen.

Korsfäst för oss under Pontius Pilatus

Vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap
för hedningarna, skriver Paulus (1 Kor 1:23). Han talar i Galaterbrevet om det anstötliga i korset (Gal 5:11). För Paulus samtida var talet om korset en dårskap. I vår upplysta tid är dårskapen inte mindre!

Den Gud många tror på, är en god, kärleksfull gud, en gud i himlen, som tronar högt över våra mänskliga omständigheter och petitesser. Alla är godkända, älskade, precis som de är, ingen behöver ändra på någonting, omvända sig! Att Jesus dog på ett kors tycks helt irrelevant, opassande. Att han dog för våra synder är obegripligt för att inte säga anstötligt!

Det är inte lättare för kristna än för andra att se på korset, att gå in i korsets mysterium. När vi läser Evangelierna kan vi konstatera att för Jesu lärjungar själva, var talet om korset obegripligt. De väntade en mänsklig triumf och de förstod inte när Jesus upprepade gånger talade om sin förestående död. ”Petrus drog honom då åt sidan och började förebrå honom” ( Mark 8:32). Deras egna föreställningar och planer gick stick i stäv med det han sade.Deras hjärtan var förstockade. När han arresterades och korsfästes flydde de. Först på Pingstdagen, när den Helige Ande fyllde deras hjärtan, och när deras förstånd blev upplyst av Andens ljus, började korsets mysterium öppna sig för dem. ”Talet om korset” (1 Kor 1:18) är för alla människor en stötesten, det kan inte förstås utan den Helige Andes hjälp.

Jesu har kommit för att ge sitt liv. Hans död ingår i hans mission. Han är medveten om den från början. Han ger sitt liv frivilligt.”Ingen har tagit det ifrån mig, jag ger det av fri vilja” (Joh 10:18). ”Jesu våldsamma död var inte resultatet av tillfälligheternas spel genom en rad olyckliga omständigheter” skriver Katolska kyrkans katekes (KKK 599).
Hans död är inte heller det pris som krävs för att blidka en vredgad Gud eller för att stilla gudomens kränkta heder. Gud har inte gjort döden (Salomos vishet 1:13 ). Fadern vill inte Sonens död. Hans vilja, den heliga Treenighetens vilja är människans räddning. Jesu död har en trinitarisk dimension.

Jesus har dött för våra synder, på grund av våra synder. Människorna har dödat Jesus, judarna och romarna på sin tid, var och en av oss syndare på vår tid. Synden, människans vägran att vara en skapad varelse, att ta emot sitt liv ur skaparens hand och vara beroende av den Gud som ständigt kallar henne till livet, har stängt in människan i döden. Hennes liv, som hon vill behållaför sig själv, leder ingenstans, det har inget ursprung och inget mål. Hon är instängd i meningslösheten (se 1Pet1:18), i döden.

Den som var Livet självt, Ordet i vilket allting blev skapat, har blivit kött för att söka människan där hon var instängd. Den odödlige har tagit en mänsklig natur för att dö. Jesus, den gode herden, söker sitt borttappade får. Han går in i döden för att besegra den och befria människan. Han, den syndfria, har överlämnats i syndarnas händer (Matt 26:45). Han som är kärleken har utsatts för människans motstånd, för hennes förakt och hån, för hennes grymhet, och hat och han har inte låtit sig besegras. Kärleken har triumferat. Han som är ljuset har trängt in i människans mörker ”och mörkret har inte övervunnit det” (Joh1:5). Han som är Vägen har öppnat en väg som leder människan tillbaka till Fadern och till hennes egen identitet som Guds barn.

Jesu död är inte en myt. Hans död har skett i den mänskliga historia, han blev korsfäst ”under Pontius Pilatus.”Denna händelse som ägt rum en gång i tiden, som kan dateras, överskuggar hela mänsklighetens historia. Den som dör på korset är Gud själv. Det som skett ”en gång för alla” (Heb 9:12) är aktuellt – idag, i varje tid, för varje generation. Vid sin sista måltid med sina lärjungar föregriper Jesus det som ska hända: ”Ta och ät detta är min kropp utgiven för er … Ta och drick, detta är mitt blod utgjutet för er”. Vid varje mässa aktualiseras detta stora mysterium.
”När jag blir upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig. Detta sade [Jesus] för att ange på vilket sätt han skulle dö.”( Joh 12:32-33). Korset har tecknats mellan himmel och jord från världens begynnelse säger kyrkofadern Ireneus. Korset är det stora mysteriet som reser sig över hela kosmos, hela mänskliga historien. Vid korset uppenbaras Guds ofattbara kärlek för sin skapade varelse. Inför Korset kan vi bara falla ner och tillbe, vi blir aldrig färdiga med att betrakta den korsfäste och låta oss undervisas av hans Ande.