I fredags bad påven med representanter för de evangliska kyrkorna i det klostret där Martin Luther blev augustinermunk och vigdes till präst. Där firade den enhet som vi redan har, vår gemensamma tro på Jesus Kristus, och den som vi väntar på av den enda som kan ge oss enhetens gåva.
Att gå till Erfurt, tillbaka till det ställe där splittringen började, vilken stark gest!Det som har skett en gång i tiden är inte fatalt. Vi behöver inte resignera. Det är aldrig för sent. Det är alltid möjligt för oss att öppna det förgångna för Gud och låta hans frälsning nå och verka i våra gamla sår, i kyrkans liv, i folkens liv i våra egna liv. Jesus Kristus har gett sitt liv och utgjutit sitt blod för att alla skulle bli frälsta. Hans frälsning sträcker sig även över det förgångna, men vi måste gå till Honom, våga öppna våra sår, erkänna vår synd. Vi måste som Benedikt gå till Erfurt.
Läste i dag i pressen att många är besvikna efter påvens besök. Han kom inte med en mirakulös lösning. Han har inte makt att hela såret, han kan bara erkänna och öppna det, be den helige Ande att hela Kristi kropp. Detta sker inte utan vår egen omvändelse, din och min!
tisdag 27 september 2011
lördag 24 september 2011
I dag vill jag gästa ditt hem!
I dag vill jag gästa ditt hem, Sackaios! Jesus säger inte, i morgon, om några dagar, när du har hunnit städa och göra allt i ordning. Han säger :"skynda dig ner Sackaios. Och Sackaios skyndade sig ner och tog emot honom med glädje"! Jesus har bråttom. Han vill komma in till dig, inte någon gång i framtiden utan nu! Han längtar efter att du ska öppna ditt hem, ditt liv för honom och ta emot hans kärlek.
Du kan läsa berättelsen om Sackaios i Lukasevangeliet kap.19, vers 1 till 10. Det handlar om dig.
Han som är ljuset vill komma in. Han som är kärleken vill älska dig. Utan mig kan du ingenting göra, säger Han. Hur skulle du kunna städa ditt hus så länge du är instängd i dina tårar, i ditt mörker? Öppna! ber Han. I mitt ljus kommer dina ögon att öppnas. I min kärlek ska du finna tröst. Hos mig kan du hämta kraft att ordna ditt liv.
Du kan läsa berättelsen om Sackaios i Lukasevangeliet kap.19, vers 1 till 10. Det handlar om dig.
Han som är ljuset vill komma in. Han som är kärleken vill älska dig. Utan mig kan du ingenting göra, säger Han. Hur skulle du kunna städa ditt hus så länge du är instängd i dina tårar, i ditt mörker? Öppna! ber Han. I mitt ljus kommer dina ögon att öppnas. I min kärlek ska du finna tröst. Hos mig kan du hämta kraft att ordna ditt liv.
söndag 11 september 2011
jag löser dig från dina synder...
"Gud, barmhärtighetens Fader, har genom sin Sons död och uppståndelse försonad världen med sig själv och utgjutit den helige Ande till syndarnas förlåtelse. Han give dig genom sin kyrkas förmedlig förlåtelse och frid. Och jag löser dig från dina synder", så säger faktiskt prästen, till den som bekänt sin synd. I morse hade jag för bråttom till mässan, jag hann aldrig läsa om det jag skrivit, nu måste jag rätta till det!
Vilka underbara ord! "Jag löser dig..." säger prästen, som han säger i mässan: detta är min kropp... detta är mitt blod". Prästen som blir helt identifierad med Jesus när han delar ut sakramenten.
Vilka underbara ord! "Jag löser dig..." säger prästen, som han säger i mässan: detta är min kropp... detta är mitt blod". Prästen som blir helt identifierad med Jesus när han delar ut sakramenten.
Världsungdomsdag - Att gå miste om en fest!
För knappt en månad sen samlades nästan 2 miljoner unga katoliker till Madrid. Detta har gått de svenska medierna nästan förbi! däremot har de några hundra som manifesterat mot detta möte fått sin plats i nyhetsrapporterna!
Det är lite synd. Man har gått misste om en fantastisk fest, en himmelsk fest! Kanske var det det gudomliga ljuset som gjorde att somliga blev förbländade och inte såg?
Det är inte för sent att få sin del av de frukter som utdelats så frikostigt under festen. De är till för alla som vill ta emot. I Kyrkan finns en stor hemlighet: ingen lever för sig själv och ingen dör för sig själv. Den lag som gäller i guds rike är "allt mitt är ditt!" och " Ingen betraktade något han ägde som sitt; de hade allt gemensamt" (Apg 4:12).
All den nåd som frikostigt utdelades i de 200 biktsotaltna i förlåtelsens park till 100 000 och åter 100 000 var alltså inte bara för dem utan även för oss. "Och jag säger dig: Dina synder är dig förlåtna, gå i frid", tänk, att höra detta. Veta att det som sägs sker!" Framtiden är nu öppen och man bär inte längre det gamla tunga med sig, vilken lättnad. Tänk vad en abort kan väga tungt i en ung människas liv!
Vi kan också, nu i vårt liv, bli fria från våra synder bikten finns överllat!
Glädjen över att så många unga människor överllat i världen har en levande tro, glädjen över att Gud genom dem stärker och förnyar tron i sin kyrka.
Glädjen över att Jesus är verkligen närvarande under brödets och vinets gestalt, att han vill komma till var och en av oss, att vi kan ta emot honom, tillbedja honom. Allt detta blev så påtagligt under dessa dagar!
Glädjen över Benedikt, vår påve, så ödmjuk och så kärleksfull!
Det är lite synd. Man har gått misste om en fantastisk fest, en himmelsk fest! Kanske var det det gudomliga ljuset som gjorde att somliga blev förbländade och inte såg?
Det är inte för sent att få sin del av de frukter som utdelats så frikostigt under festen. De är till för alla som vill ta emot. I Kyrkan finns en stor hemlighet: ingen lever för sig själv och ingen dör för sig själv. Den lag som gäller i guds rike är "allt mitt är ditt!" och " Ingen betraktade något han ägde som sitt; de hade allt gemensamt" (Apg 4:12).
All den nåd som frikostigt utdelades i de 200 biktsotaltna i förlåtelsens park till 100 000 och åter 100 000 var alltså inte bara för dem utan även för oss. "Och jag säger dig: Dina synder är dig förlåtna, gå i frid", tänk, att höra detta. Veta att det som sägs sker!" Framtiden är nu öppen och man bär inte längre det gamla tunga med sig, vilken lättnad. Tänk vad en abort kan väga tungt i en ung människas liv!
Vi kan också, nu i vårt liv, bli fria från våra synder bikten finns överllat!
Glädjen över att så många unga människor överllat i världen har en levande tro, glädjen över att Gud genom dem stärker och förnyar tron i sin kyrka.
Glädjen över att Jesus är verkligen närvarande under brödets och vinets gestalt, att han vill komma till var och en av oss, att vi kan ta emot honom, tillbedja honom. Allt detta blev så påtagligt under dessa dagar!
Glädjen över Benedikt, vår påve, så ödmjuk och så kärleksfull!
tisdag 6 september 2011
Jesus gick upp på Berget
Häromkvällen mediterade vi över Saligprisningarna, denna paradoxala Jesu tal. Det första han håller.
Matt 5:1"Hans lärjungar kom fram till honom. Han började undervisa dem". Detta är alltså Jesu mycket förbryllande programförklaring.
Vilka är de saliga? de fattiga, de som sörjer, de saktmodiga (= de ödmjuka), de som hungrar och törstar... Alltså de som står i obekvämma situationer, de vars behov inte är tillfredsställda, de som inte är mätta, de som längtar...
Vad är det som kan göra de saliga ? Är det ett löfte om att bli tröstade, att bli mättade ... i en osäker framtid? Betraktar Jesus det mänskliga lidandet som något man bara ska härda ut tills det blir bortglömt i himmelriket?
Detta passar inte med det vi läser i Uppenbarelseboken: "Gud skall torka alla tårar från deras ögon" (7:17). Vår fader i himlen ser de tårar vi gråter här på jorden. Han samlar dem i sin lägel, ingen av dem är förspilld! Han är "all trösts Gud" (2 Kor 1:3).
Trösten finns inte först i himmelriket. Trösten finns här och nu. "De tillhör himmelriket". Detta är ett faktum, det inramar hela talet. Det står i vers 3 och i vers 10.
Himmelriket är inte ett vagt löte, himmelriket är en person, Jesus Kristus.
De fattiga är saliga, inte för att fattigdomen i sig är en välsignelse, utan för att de är bjudna att gå in i Sonens mysterium, han som "inget ställe har där han kan vila sitt huvud"(Matt 8:20). Han som inte äger någonting, utan är Sonen som tar emot hela sitt väsen ur Faderns händer och ger det tillbaka till honom i en evig tacksägelse och i lovsång.
De som sörjer har del i frälsarens mysterium, han den gode herde som går sig blodigt i sökandet efter sina förlorade får.
De saktmodiga blir likgestaltade med honom som har ett milt och ödmjukt hjärta (Matt 11:29)
Saligprisningarna är egentligen det enda porträtt av Jesus som vi har. När vi ser hans sårade ansikte på korset och det hemlighetsfulla ljus som strömmar mot oss börjar saligprisningarnas hemlighet öppna sig för oss. "Saliga är ni när man skymfar och förföljer er och på alla sätt förtalar er för min skull. Gläd er och jubla, er lön blir stor i himlen".
Vi är saliga för att vi inte är ensamma, för att vi har blivit hittade av den gode Herden. Han är med oss i alla livets prövningar. När han helt härskar över våra liv, våra tankar, våra planer... har himmelriket kommit in i oss. Vi kan jubla och glädja oss mitt i prövningen, mitt i frustrationen, mitt i lidandet.
Detta är en hemlighet som den Helige Ande vill lära oss. Det är en väg som öppnar sig när vi under Andens ledning börjar gå den!
Matt 5:1"Hans lärjungar kom fram till honom. Han började undervisa dem". Detta är alltså Jesu mycket förbryllande programförklaring.
Vilka är de saliga? de fattiga, de som sörjer, de saktmodiga (= de ödmjuka), de som hungrar och törstar... Alltså de som står i obekvämma situationer, de vars behov inte är tillfredsställda, de som inte är mätta, de som längtar...
Vad är det som kan göra de saliga ? Är det ett löfte om att bli tröstade, att bli mättade ... i en osäker framtid? Betraktar Jesus det mänskliga lidandet som något man bara ska härda ut tills det blir bortglömt i himmelriket?
Detta passar inte med det vi läser i Uppenbarelseboken: "Gud skall torka alla tårar från deras ögon" (7:17). Vår fader i himlen ser de tårar vi gråter här på jorden. Han samlar dem i sin lägel, ingen av dem är förspilld! Han är "all trösts Gud" (2 Kor 1:3).
Trösten finns inte först i himmelriket. Trösten finns här och nu. "De tillhör himmelriket". Detta är ett faktum, det inramar hela talet. Det står i vers 3 och i vers 10.
Himmelriket är inte ett vagt löte, himmelriket är en person, Jesus Kristus.
De fattiga är saliga, inte för att fattigdomen i sig är en välsignelse, utan för att de är bjudna att gå in i Sonens mysterium, han som "inget ställe har där han kan vila sitt huvud"(Matt 8:20). Han som inte äger någonting, utan är Sonen som tar emot hela sitt väsen ur Faderns händer och ger det tillbaka till honom i en evig tacksägelse och i lovsång.
De som sörjer har del i frälsarens mysterium, han den gode herde som går sig blodigt i sökandet efter sina förlorade får.
De saktmodiga blir likgestaltade med honom som har ett milt och ödmjukt hjärta (Matt 11:29)
Saligprisningarna är egentligen det enda porträtt av Jesus som vi har. När vi ser hans sårade ansikte på korset och det hemlighetsfulla ljus som strömmar mot oss börjar saligprisningarnas hemlighet öppna sig för oss. "Saliga är ni när man skymfar och förföljer er och på alla sätt förtalar er för min skull. Gläd er och jubla, er lön blir stor i himlen".
Vi är saliga för att vi inte är ensamma, för att vi har blivit hittade av den gode Herden. Han är med oss i alla livets prövningar. När han helt härskar över våra liv, våra tankar, våra planer... har himmelriket kommit in i oss. Vi kan jubla och glädja oss mitt i prövningen, mitt i frustrationen, mitt i lidandet.
Detta är en hemlighet som den Helige Ande vill lära oss. Det är en väg som öppnar sig när vi under Andens ledning börjar gå den!
måndag 29 augusti 2011
50 år som dominikansyster!
I lördags hade jag den stora gjädjen att förnya de löften jag avgett för 50 år sen. Då var jag 22.
Gud har varit trofast i alla dessa år och burit mig i sin hand, därför har jag varit trofast! Hur annars!
Dessa år har varit en vandring i tron. Ibland i ljuset, oftast i trons mörker, "i ett kargt och uttorkat land" som det står i psalm 63 (en psalm vi sjunger till söndagens morgonbön). När jag var ung syster läste vi det på latin: "in terra deserta et invia et inaquosa": i ett ökenland utan väg och utan vatten!
Utan väg. Ja, så är det. Hur kan vi veta vägen till ett okänt land? Herren säger till Abraham: "gå till det land jag ska visa dig!" Det gäller att lita på den som kallar, att tro att Han kommer att dag efter dag visa vägen och ge kraft att gå den.
Det har Herren gjort och mitt hjärta flödar över av tacksamhet när jag ser tillbaka på alla dessa år.
Gud har varit trofast i alla dessa år och burit mig i sin hand, därför har jag varit trofast! Hur annars!
Dessa år har varit en vandring i tron. Ibland i ljuset, oftast i trons mörker, "i ett kargt och uttorkat land" som det står i psalm 63 (en psalm vi sjunger till söndagens morgonbön). När jag var ung syster läste vi det på latin: "in terra deserta et invia et inaquosa": i ett ökenland utan väg och utan vatten!
Utan väg. Ja, så är det. Hur kan vi veta vägen till ett okänt land? Herren säger till Abraham: "gå till det land jag ska visa dig!" Det gäller att lita på den som kallar, att tro att Han kommer att dag efter dag visa vägen och ge kraft att gå den.
Det har Herren gjort och mitt hjärta flödar över av tacksamhet när jag ser tillbaka på alla dessa år.
måndag 22 augusti 2011
Tillbaka till Berget
Kom hem igår kväll efter en lång semester i Frankrike.
I Paris var det 33 grader igår och 19 i Stockholm, nästan skönare!
Det var fint att vara i mitt hemland, att träffa så många vänner och släktingar och lära känna en del nya. Det känns så lätt att tala sitt eget språk, fast ibland hade jag lite svårt att hitta det franska sättet att uttrycka saker som jag bara tänkt på på svenska!
Jag tycker att det är spännande att tillhöra två så olika kulturer. jag upplever varje gång hur instängda vi är i vår kultur och det kan inte vara på ett annat sätt. Man är inne i ett sätt att tänka, i en kultur som omger oss på alla sidor, som är självklar för oss och som man tror, helt naturligt, är universell.
Visst kan man upptäcka, när man reser, att andra tänker och handlar på ett annat sätt. Kanske tycker man att de är konstiga . Det är svårt att tränga in i en annan kultur, att öppna sig för den. Det kräver en öppenhet som kommer från hjärtat. En respekt för den andra medmänniskan. Man måste accepetera att inte förstå, att inte kunna tolka andras reaktioner! Att inte döma efter våra egna självklara värderingar!
Ja, det är svårt, det tar lång tid ,egentligen blir man aldrig färdig med att förstå den andra, men det är mödans värt. Man blir mindre och samtidigt växer man som människa.
I Paris var det 33 grader igår och 19 i Stockholm, nästan skönare!
Det var fint att vara i mitt hemland, att träffa så många vänner och släktingar och lära känna en del nya. Det känns så lätt att tala sitt eget språk, fast ibland hade jag lite svårt att hitta det franska sättet att uttrycka saker som jag bara tänkt på på svenska!
Jag tycker att det är spännande att tillhöra två så olika kulturer. jag upplever varje gång hur instängda vi är i vår kultur och det kan inte vara på ett annat sätt. Man är inne i ett sätt att tänka, i en kultur som omger oss på alla sidor, som är självklar för oss och som man tror, helt naturligt, är universell.
Visst kan man upptäcka, när man reser, att andra tänker och handlar på ett annat sätt. Kanske tycker man att de är konstiga . Det är svårt att tränga in i en annan kultur, att öppna sig för den. Det kräver en öppenhet som kommer från hjärtat. En respekt för den andra medmänniskan. Man måste accepetera att inte förstå, att inte kunna tolka andras reaktioner! Att inte döma efter våra egna självklara värderingar!
Ja, det är svårt, det tar lång tid ,egentligen blir man aldrig färdig med att förstå den andra, men det är mödans värt. Man blir mindre och samtidigt växer man som människa.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)