Kristus är uppstånden!

Det finns två budskap om uppståndelsen som har spridit sig parallellt ända till vår tid:
Det som kvinnorna har fått i uppdrag att förkunna till lärjungarna:
"'Han har uppstått från de döda, och nu går han före er i Galileen..."
Det som vaktaterna har fått betalt för att berätta: "Hans lärjungar kom under natten
och rövade bort honom medan vi sov!"

Vi kan alltså tro på det första eller också hålla oss till det andra och tänka att uppståndelsen bara är  ett påhitt.Vi är fria att tro eller att skaka på huvudet och fortsätta leva vårt liv som vanligt.

Han går före er i Galileen. Han går före oss på våra vägar. Han kommer oss till mötes i vårt vanliga liv.
Han lever och gör oss levande. Mötet med den Uppståndne förändrar hela livet. Vi går inte längre ensamma på livets väg. Vi är befriade från det meningslösa liv som vi har ärvt från våra fäder, som Petrus skriver i sitt första brev.

Jag har sett vuxna bli döpta under påsknatten. Jag har sett på deras ansikten ljuset och kraften från Herrens uppståndelse. Uppståndelsen är inte en abstrakt möjlighet, en hypotes. Det är liv, glädje, mening, gemenskap!

Fräls dig själv!

"Hjälp dig själv, fräls dig själv!
Om du är Judarnas kung...
Om du är Messias..."
ropar man till Jesus som hänger på korset.

Fräls dig själv, gör det själv, bestäm själv, välj själv vad du ska bli...
Detta är samhällets skri!

Jesus hjälper inte sig själv. I sin maktlöshet litar han på Fadern:
"Fader i dina händer överlämnar jag min ande"
och han blir bönhörd. han faller i Faderns händer.
Han har kommit för att söka oss
och han söker oss där vi var instängda, i döden,
den totala isoleringen där man är själv med sig själv. 
Han dör vår död
Och Fadern väcker honom från de döda
som den förstfödda i den nya skapelsen.

Vi vill ha en stark kung, en stark Messias!
Vi vet inte vad vid ska göra med Jesu maktlöshet.
Vi står inför korset och vi förstår inte.
Om vi har mod att stanna kvar, utan att vilja förstå till varje pris
och reducera allt till det som är acceptabelt för oss,
då kan Korsets mysterium börja lyssa för oss.
Den Helige Ande kommer att undervisa vårt hjärta.
Den Korsfäste blir vårt ljus och vår tröst.

Svensk Vår!

Det tog mig många år innan jag riktigt kunde  se och njuta av den svenska våren, vårvintern!

Jag anlände till Sverige första gången i mitten på april och våren hade just kommit. Folk var hänförda över vårens ankomst. Jag förstod ingenting. Jag bara frös!

Förra veckan plockade jag den första tussilagon och igår såg jag blåsippor!

Ljuset har kommit tillbaka, himlen är underbart vacker med det vita vårljuset och de klara färgerna.  Vilken välsignelse och vilken lycka, våren har kommit!

25 mars - Jungfru Maria bebådelsedag

Det är inte så lätt att tala om Maria! När det gäller just henne håller man sig ofta på en psykologisk nivå: ”Hur kändes det för henne, tonåring flickan som blir med barn … hur skulle det kännas för mig …?

Kanske kan man då ”uppleva” någonting men det går inte långt. Man förblir instängd i hur det känns.

Det finns en annan väg att närma sig henne, tronsväg.

Tron är en gåva från Gud som vi fått vid dopet. Det är som inre ögon och öron, ett nytt hjärta som får oss att nå Gud själv och inte förbli instängda i våra känslor och föreställningar. Tron finns på en djupare nivå än känslorna. I tron kan vi så småningom lära känna Maria. Vi går djupare än vår upplevelse av henne och möter henne: en annan person än vi, inte en projicering av våra egna bilder. Hon har något att säga till oss om vi bara vill lyssna med trons öron.

Maria, Israels dotter. Hennes ankomst har förberetts länge. Hon har fått i arv Abrahams tro, Moses vördnad för Gud inför den brinnande busken, Davids glädje när han dansar inför Arken, Salomos vishet, profeternas längtan efter Messias, Israels fattigas rop: ”Kom, Herre kom!”

 Maria tar emot ett budskap och hon står inför det omöjliga. ”Du ska bli havande och föda en son. Han ska bli stor och kallas Guds Son”. Hon frågar ”Hur skall det ske?” Svaret hon får: ”Helig Ande skall över dig och den högstes kraft skall vila över dig”, kan vi lyssna till. Det gäller också för oss.  Gud begär av Maria och även av oss det omöjliga. Våra krafter räcker inte till för att bli oss själva, för att älska, för att ta emot den glädje Gud vill fylla oss med. ”Inte genom människas styrka eller kraft ska det ske, utan genom min Ande säger Herren”.

Maria svarar: ”Se jag är Herrens tjänarinna, må det ske med mig som Du har sagt.” Hon litar helt på Den som talar till henne. Hon vet att Han kommer att hålla sitt löfte. För att hon har sagt sitt JA, kan det omöjliga ske. Hon bli havande och föder Jesus. Maria är vår förebild och vår mor i tron.

Hen (4) Svar på Frågor

Tack för intressanta frågor som tvingar mig att reflektera vidare och djupare.

Varje människa är kallad till att bli sig själv och det blir ett livslångt arbete för var och en av oss.

Det kan vara intressant att veta att Israels berättelse börjar med Abrahams kallelse. 1 Mos 12. Herren sade till Abraham: ”Lämna ditt land, din släkt och ditt hem och gå till det land som jag skall visa dig”. ”Gå till det land”, kan också översättas: ”gå till dig själv”. Abraham är kallad till att lämna det trygga, det välkända för att ge sig i väg och bli sig själv. Det blir ett livslångt äventyr med många risker! Han vågar lämna och gå för att Någon kallar honom.

Du ställer många frågor. Jag listar dem och reflektera över dem. Det blir mer än ett inlägg!

Först försöker jag reda ut begreppen. När man talar om kön eller om sexualitet finns olika nivåer:

-       Det biologiska, som du säger ” det enda som föräldrarna kan vara säkra på.”
-       Den upplevda könsidentiteten, som är att ”känna” sig som man eller kvinna
-       Det som är kulturellt. Den modell eller den roll, de värderingar som samhället eller kulturen     tvingar mer eller mindre på män och kvinnor

Ett barn har ett biologiskt kön, det är en pojke eller en flicka. Det är hennes/hans utgångspunkt. Ingen av oss har valt att födas och det är mycket som är givet redan när vi föds. Den kvinna och den man som gett oss livet, det land vi föds i, den tid, den kultur, det språk vi lever i osv. 

Vi har ett arv, vare sig vi vill det eller inte, och det är mycket konkret! Utifrån dessa konkreta villkor börjar vår egen utveckling som individ och som person.

Vårt biologiska kön är skrivet i våra celler yx eller xx och det inverkar på utvecklingen av våra hjärnor.

Det biologiska könet är vår utgångspunkt. Utifrån det kan vi  utveckla vår könsidentitet. Vi kan bejaka det eller revoltera, men det är svårt att förneka det .

Man kan tro att barnet blir friare att bli sig själv om man inte begränsar det till ett kön. Hen öppnar portar. Är det verkligen så? Varje sig vi vill det eller inte känner barnet som en hon eller som en han, inte som en hen! Är inte risken stor att barnet blir väldigt osäker när man inte vill veta av eller rent av förnekar det barnet intuitivt känner? På vilken grund ska hon/han bygga upp sig själv,

Bygger vi på en natur alltså någonting som är givet som en utgångspunkt eller beror allting på vår egen tolkning, på vår kultur, på det som just nu är politiskt korrekt?

Många frågor. Jag fortsätter nästa gång!

Ett minne. För minst 20 år sen träffade jag en kvinna som var med i en nämnd som skulle kolla barnböcker. Hon berättade att man i Sverige hade spenderat stora summor för att granska alla bilder som barnen såg. Männen gav nappflaskor och kvinnorna körde lastbilar osv. Nyligen hade man gjort en test i flera skolor och nästan alla lågstadieflickor hade ritat sig själva i typiska kvinnliga roller och pojkarna i mannliga! Hon var förtvivlad och upprörd! Vad hade man missat? Vad kunde samhället göra mer för ändra detta?

Finns det någon mening?

Det är en stor nåd att vara troende. Att veta att världen inte har kommit till av en slump, att det finns en mening med allting. Att Gud har skapat var och en av oss, att var och en har funnits i Guds kärlek långt innan han eller hon föddes.

Gud har inte skapat oss och sen lämnat oss åt vårt öde. Skapelsen är ett pågående process, det sker nu. Gud håller oss nu i sin hand. Han kallar oss nu till att bli oss själva, till att förverkliga likheten med honom. Han har skapat oss till sin avbild, till att bli lika honom.  Han har skapat oss av kärlek och kallar oss att älska tillbaka. Endast denna stora kärlek kan ge mening och fylla våra hjärtans stora längtan.

Synden har gjort Guds plan oigenkännlig. Våra hjärtan har blivit skadade och har svårt att känna igen kärlekens ansikte. Vi tror att Gud är en rival, att Han är vår fiende. Vi tror att vi är ensamma, att vi måste klara oss själva, skapa oss själva!

Gud har inte överget oss. Han är den gode Herden som söker var och en av oss. Som inte ger sig förrän han har hittat oss vi har låtit oss finnas. Han söker oss ända in i döden. Han har dött för oss för att dra oss ut ur dödens gap!  

Vad har Babel med ”Hen” att göra?

När alla säger samma ord som i Babel, kan ingen bli sig själv . Babel är byggt med utbytbara tegelstenar, den himmelska Jerusalem däremot är byggt med unika stenar som den Helige Ande fogar ihop.

Orden är viktiga. Ett barn lär sig att tala för att andra ger det ord. Dessa ord är viktiga, de är en glädje för barnet som pekar på saker och ting och vill veta vad det och det heter.  Barnet upprepar, leker med orden. Orden hjälper barnet att sortera och få ordning på den värld som omger det.

 Orden är viktiga för att barnet ska bli medvetet om sin egen identitet och växa som person.

För att Någon säger Du till barnet på ett kärleksfullt sätt, lär sig barnet så småningom att säga Jag.
Barnet behöver kärleksord som talar om för henne/honom, att hon/ han är älskad, bejakad för den hon/han är.  Barnet måste känna att andra gläder sig åt att hon/han finns för att kunna älska sig självt. Det måste få höra ”DU är Du” och ingen annan. Du är älskad precis som du är: flicka eller pojke.

På vilken grund ska lilla ”hen” kunna bejaka och bygga upp sig själv, när de som älskar ”det” och vill dess bästa säger: vi vet inte vem du är och kanske ska du bli en annan än den du är nu?

I somras sa lille Gabriel, två år, till oss vuxna:” Jag har en snopp och mamma har en slida”. Det var en stor upptäckt, han ville dela det med oss! Han var en pojke, det fyllde honom med stolthet och glädje.