Du är bjuden på fest!

För några veckor sen, en söndag kväll, läste vi Bibeln tillsammans, här på Berget. Vi läste och vi sjöng en kort berättelse som finns i Matteusevangeliet. Det handlar just om Matteus och  om hans kallelse (Matt 9:9-13)

               Vid den tiden när Jesus var på vandring

               fick han se en man som hette Matteus

               sitta utanför tullhuset,
               och hans sade till honom: ”Följ mig!”
               och Matteus steg upp och följde honom…

Så småningom öppnades texten för oss.

Det handlar om Matteus, det handlar om var och en av oss.
Jesus går förbi och han ser. Det finns många som finns där men Jesus ser Matteus, han ser mig, han ser dig…

Jesus talar till den som sitter där utanför tullhuset. Tullhuset, det är hans jobb, men det är inte hans riktiga identitet! Han sitter på något sätt lite utanför, han är inte riktigt med, även om han, varje månad, får ganska bra betalt. Han drömmer om något annat, om något som skulle kunna hända i hans ganska vardagliga och tråkiga liv. Han drömmer, men vart skulle han gå? Han förblir sittande och dagarna går och åren går…

Men plötsligt finns Någon där, Någon som känner honom? Någon som kallar honom!

”Följ mig!”: ett direkt, ett personligt tilltal!
Matteus hoppar på sina fötter. Tillsammans med Jesus och hans lärjungar går han hem till sig.
Och det blir en stor fest med tullindrivare och syndare…

Festen är för alla, alla är välkomna,

Dörrarna är öppna! Du är bjuden!
Men somliga känner sig för fina för att gå in till festen hos tullindrivaren Matteus…
Det är en fest för tullindrivare och syndare, för sjuka som behöver läkare.

Läs fortsättningen i Evangeliet

Varför ber ni med så gamla ord?

Varför ber ni med så gamla ord?

Frågade en gäst häromdagen.

Ja, varför ber vi med så gamla ord, när vi har moderna ord som skulle kunna vara så mycket bättre?
Vi tar i vår mun ord som vi inte har valt. Vi går in i en bön som finns, som har funnits långt innan vi kom till denna värld.

Vi ber Davids psalmer. David har inte diktat alla dessa psalmer, men  bibeln tillskriver dem honom.

Vi går tillbaka till rötterna för att kunna ta emot det nya.
Vi går till David som går mot Kristus.
Vi går till Abraham för att få del i hans välsignelse:
”I dig skall alla släkten på jorden bli välsignade”.
”Jesus lyfte sina händer och välsignade dem” (Luk 2: 51)

Vi ropar ett rop som har sina rötter långt tillbaka i tiden,

Ropet som bär hela mänsklighetens längtan efter Gud,  
Och hennes lidande.  

 Vi förenas med Jesus Kristus,

Inte bara för att han själv har bett dessa böner,
Utan för att han är Ordet som har blivit människa,
För att han bär fram människans rop och lidande inför Fadern.

Detta är ett stort mysterium.
Den Helige Ande leder oss in i det.

Missionskyrkan - Leksand 24 juni 2012

Luk 1:5-17

Naturen är i all sin glans och prakt. De ljusa nätterna, den underbara naturen, den långa våren som får oss att stanna upp att vänta, att förundras över allt det sköna. Allt detta är glädje, naturen återspeglar Skaparens härlighet. Överallt upptäcker vi spår av hans närvaro, han har strött ut en avglans av sin skönhet över vår värld. I våra hjärtan föds lovsången. Men det finns också ett vemod i denna fest. Från och med nu kommer dagarna att bli kortare och mörkret längre det blir höst och sen vinter…

Naturen har sin egen rytm. En kosmisk rytm där årstiderna avlöser varandra i ett oföränderligt kretslopp, enda sedan skapelsens morgon har det varit så.

              Jorden är evigt densamma.
               Solen går upp och solen går ner
              så skyndar den tillbaka
               till platsen för sin uppgång.
               Vinden blåser åt söder,
              så slår den om mot norr,
               ständigt slår vinden om,
               slår om och vänder igen.
               Alla floder flyter mot havet,
               men havet blir aldrig fullt.
               Dit floderna har vandrat
               vandrar de alltid på nytt.(Pred. 1:4-7)
säger Predikaren. Hans slutsats är pessimistisk: Tomhet, idel tomhet. Allt är tomhet. Det finns ingenting nytt under solen!

 Men idag firar vi. bebådelsen till Sakarias, Johannes döparens födelse. Idag sker någonting nytt. Den oföränderliga kosmiska tiden och kairos, nådens tid, Guds frälsningstid, korsar varandra. Ett nytt liv, en ny glädje kommer in. Tiden är inte längre bara en upprepning av det som redan har varit, ett evigt kretslopp !

I dag får den gamle prästen Sakarias ett löfte. ”Var inte rädd, Sakarias, din bön har blivit hörd. Din hustru Elisabet skall föda en son åt dig, och du skall ge honom namnet Johannes.”

Sakarias och hans hustru Elisabeth var ”rättfärdiga inför Gud och levde oförvitligt efter alla Herrens bud och föreskrifter”. De gjorde allt vad Gud befallde men Gud var långt borta, han såg dem inte, han tycktes inte höra. De hade inte fått några barn.”Elisabet var ofruktsam, och båda var till åren” skriver Lukas. Sakarias hade resignerat, underkastat sig sitt öde. Han fortsatte att vara en trogen tjänare men hoppet hade slocknat i hans hjärta och han hade för länge sen glömt hur glädjen smakade. Gud var gud och han var bara en människa.

Idag utför Sakarias sin tjänst. Han går in med bävan i det allraheligaste. Han ska tända rökelseoffret, ett hedersuppdrag som en vanlig präst får utföra bara en gång i livet. Han har blivit utvald för detta. Lotten har fallit på honom. Han träder in i det allraheligaste och någonting oerhört sker. Någon är där, någon möter honom. Herrens ängel står till höger om rökelsealtaret.
”Sakarias, din bön har blivit hörd. Sakarias, du trodde att Gud inte hörde, att du var bortglömd, men Gud har hört din bön. Inte endast den bön som du nu bär fram för ditt folk, utan din bön, den bön som du har slutat att be. Gud har sett ditt hjärtas längtan. Gud ska ge dig en son. Ditt liv ska bära frukt. Glädjen är också för dig”.

Hur kan Sakarias kunna tro på detta ofattbara löfte? ”Hur skall jag få visshet om detta? Jag är ju gammal, och min hustru är till åren.”
Mänskligt sett är det omöjligt! Hur skulle Gud kunna ändra på detta? Hur kan liv och glädje rymmas i hans gamla hjärta? Han kan inte lita på det ord som är sagt till honom, han måste få bevis.
”Jag är Gabriel som står vid Guds tron, och jag är utsänd för att tala till dig och ge dig detta glädjebud och du skall bli stum och inte kunna tala förrän den dag då detta sker".

Sakarias var instängd i sin lilla värld i en verklighet som hade krympt men nu står Gabriel framför honom, han som står inför Guds tron. Sakarias oförmåga att tro kan inte hindra Guds vilja att ske, den kan inte hindra livet, glädjen. Men Sakarias blir stum. Han måste lära sig att lyssna att lita, att släppa kontroll, att låta det ske. Hans mänskliga ord var tomma, de kommer att fyllas med liv och kraft och efter Johannes födelse kan lovsången fylla hans hjärta och flöda över hans läppar: ”Välsignad är Herren, Israels Gud,
som besöker sitt folk och ger det frihet.”

 Lukasevangeliet öppnar sig med detta underbara löfte om liv och glädje till ett gammalt par som inte längre väntade sig någonting av livet. Gamla testamentets berättelse öppnar sig med ett löfte om liv och framtid till ett gammalt par som tyckte att de redan levt sitt liv, Abraham är ju 75 år gammal när han får detta löfte: ”Ett barn ska födas åt dig, i dig ska alla släkten på jorden bli välsignade. ”Han skall bli din glädje och fröjd, och många kommer att glädja sig över hans födelse” säger Gabriel. Den glädje som kommer från Gud är en gåva. Den som tar emot den blir bärare av den för många andra. Denna glädje som Sakarias fick ta emot trots sin otro når även oss idag, liksom den välsignelse som var given till Abraham. Gud vår Gud är livets Gud. Han kallar oss till livet, han vill att vi ska leva. Han möter oss idag, han vill fylla våra hjärtan med liv och glädje.

 Johannes döparens födelse är inte bara ett skeende som hör till det förflutna. Denna fest är mer än ett minne, den är aktuell idag, när vi firar den, firar vi Guds ankomst i våra liv. Mitt i vår enformiga vardag sker någonting. Jesus Kristus kommer oss till mötes. Tiden öppnar sig. Den får ett mål, en mening, ett innehåll. Den är en gåva som inte bara rinner ut i sanden utan den blir platsen där mötet sker mellan Gud och människan. Ett utrymme som fylls av Guds kärlek, av Guds kallelse och människans svar och ansvar.  En tid för att mogna och bära frukt, en förberedelse till det slutliga mötet där vi får möta vår Skapare och vår Frälsare ansikte mot ansikte.

Heliga Trefaldighets fest

Vilka underbara fester vi nu firar, den ena efter den andra:

först Påsk och sen i söndags Pingst och i morgon den Heliga Treenighetens fest!
Kom och se, du som längtar, kom och drick du som törstar!
Se vad Herren gör för oss,
Ja, för dig som läser dessa rader!
Öppna ditt hjärta,
Ta emot.

Detta är inga sagor, detta är vad vår Gud gör för oss människor:

Kristus har dött och han är uppstånden.
Han lever.
Han har segrat över döden, över mörkret, över kaoset,
Han drar oss in i sin seger, han gör oss levande.

Den Helige Ande är utgjuten över kyrkan, över var och en av oss. Han befriar oss från det ”meningslösa liv som vi övertagit från våra fäder” (1Pet 1:18)
Han helar våra hjärtan så vi kan se och förstå vad Jesus gjort för oss, så att vi kan ta emot kärleken utan rädsla och börja älska tillbaka.

I morgon: Den Heliga Treenighetens fest
Himlen öppnar sig och själens djupaste längtan blir uppfylld,
Vi är hos Fadern, med Sonen, omslutna av deras Helige Ande.
Vi förblir utan ord!

PINGST

Pingst, 50 dagar efter Påsk, fullbordan av Jesu verk,

den helige Andes utgjutelse över apostlarna, Maria och alla som var samlade med dem.
Den helige Andes utgjutelse över oss.

Utan den Helige Ande förblir vår tro en intellektuell kunskap, en ideologi

Utan kraft att nå våra hjärtan, att förvandla våra liv.
Den Helige Ande gör Jesu ord levande för oss,
Våra hjärtan blir brinnande.
Den helige Ande upplyser våra ögon
Öppnar våra öron så vi hör Guds röst
Vi ser hans spår i våra liv.

Den Helige Ande öppnar Guds mysterium för oss
Han leder oss in i det.
Vi introduceras i den Heliga Treenighetens liv
Där har vi vår boning.

Med makt bakom orden

"Följ mig", säger Jesus till fyra unga män, två gånger två bröder, som håller på med sina nät, och de lämnar genast sina nät och sin far och följer honom.

När han säger till en spetälsk: "Jag vill. Bli ren!" försvinner spetälskan genast.
När Jesus talar häpnar människorna ”Vad är detta? En ny undervisning med makt bakom orden" (se Mark 1).

 När vi tar Jesu ord i vår mun tycks de ofta har förlorat sin kraft. De blir kanske vackra,

intressanta, välkända inte särskilt nya… och det händer ingenting, varken i våra liv eller i andras liv. Vad är det som har hänt? Varför har kraften försvunnit?

 Ord utan kraft. När den Uppståndne Herre möter de två lärjungarna på väg till Emmaus

frågar han dem: ”Vad är dessa ord som ni kastar framför er?” Med sina ord kommer de ingenstans, de förblir instängda i sin frustration, sin hopplöshet och sina egna föreställningar. Orden är utan kraft, de öppnar ingen väg. De två lärjungarna förblir utanför, främmande för det som har hänt. De förstår inte. Jesus själv måste komma, röra vid deras hjärtan och ”öppna” skriften för dem (se Luk 24:17 och 32).

 På pingstdagen blir lärjungarna uppfyllda av den helige Ande och när de talar med de ord som Anden inger dem, ” hör var och en just sitt eget språk talas.”

Sitt eget språk: det språk som når just henne, som talar till henne här och nu, i hennes eget sammanhang. Ett personligt tilltal.
Petrus tar till orda och ”Orden träffade dem i hjärtat, och de frågade …Vad skall vi göra?
Petrus svarade: omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn…” (Apg 2).
Endast ord som är uppfyllda av Anden kan nå människans hjärta och befria henne från all andlig förlamning och göra henne i stånd att fatta ett konkret beslut och börjar följa Jesus.

Den Helige Ande bekänner vi som ”Herren och Livgivaren”. Han är den gåva som Jesus ger oss när han dör: ”Och han böjde ner huvudet och överlämnade sin Ande.”  Han ska påminna om allt vad Jesus har lärt, han ska vägleda oss med hela sanningen, han ska väcka våra hjärtan till liv och fylla våra ord med kraft. Om våra ord inte är fyllda av Andens kraft blir de bara prat, propaganda, ideologi… utan kraft att förvandla våra egna liv och vara ett glatt budskap för andra.

mitt liv som en väldoftande offergåva

Snart ska vi ha en kurs om Bibelns dofter och göra vår egen salva!

Jag mediterar över det och upptäcker att Bibeln är full av dofter.

Josefs bröder säljer honom till Ismaeliter vars kameler var lastade med ladanum, balsam och mastix som skulle föras ner till Egypten (1 Mos 37:25) och när Josef har blivit en högaktad tjänsteman i Egypten, kommer hans bröder till honom med dyrbara parfymer och presenter.

Drottning av Saba skänker parfymer till Salomo.

”I templet ska man bygga ett altare att tända rökelse på…Aron skall tända välluktande rökelse på det ”(2 Mos 30:1-10).

”Låt min bön vara rökelse för dig” (Ps 141:2).

”Och en annan ängel kom och ställde sig vid altaret med ett rökelsekar av guld, och åt honom gavs mycket rökelse, som han skulle lägga till alla de heligas böner på det gyllene altaret inför tronen” (Upp 8:3)

”Kristus har älskat oss och utlämnat sig själv för vår skull som en offergåva, ett välluktande offer åt Gud…”(Ef 5:2)

”Ty till Guds ära är jag en kristusdoft” (2 Kor 2:15), skriver Paulus. Filipernas omtanke om Paulus är "som en rökelsedoft" (Fil 8:14)

Av våra fem sinnen är luktsinnet kanske det mest subtila och andliga. Det öppnar dörren mot en okänd värld. Doften vittnar om en dold närvaro. Någon har gått förbi och vi förnimmer hennes/hans doft. Doften av den älskade, nardus eller myrra, får den älskande att längta och ge sig iväg för att ta fatt i den som hon längtar efter (Höga Visan). Doften lockar, den kan inte fångas utan bara följas. Den kommer och försvinner. Den låter sig förnimmas som ett löfte, som en gåva som man inte kan äga, utan bara ta emot och ge : Någon finns, Någon är nära , Någon som ger sig och som jag inte kan fånga…

Mitt eget liv kan bli till en väldoftande offergåva…