torsdag 21 mars 2013

Vi firar Påsk – på vilket sätt angår det oss?


 
Första dagen av det osyrade brödets högtid kom lärjungarna fram till Jesus och frågade: ”Var vill du att vi skall ordna för påskmåltiden åt dig?”(Matt 26:17)

Jesus firar påsk med sina lärjungar. Han firar en judisk högtid. Han går in i in det gamla, in i påskhögtiden som har firats sedan Mose, han fyller det med sin närvaro och leder det till dess fullbordan. För att förstå Jesu påsk är det viktigt att reflektera över det första firandet: uttåget ur Egypten, befrielsen från slaveriet.
Egypten är på ett symboliskt sätt det land som förslavar sina invånare. Man jobbar hårt för att bygga pampiga byggnader åt Farao, men det finns en viss trygghet. Man äter sig mätt och har ett tak över huvudet, men livet är tomt. Det finns inget mål att sträva efter, ingen mening med livet, inget personligt liv. Man finns till som arbetskraft för att prestera.

I Egypten kan vi också se en bild för vårt välfärdssamhälle. Vi svälter inte ihjäl men vi lider av brist på mening för det vi gör och för våra liv. När valmöjligheterna är obegränsade varför skulle jag välja det ena framför det andra? När alla vägarna är öppna vilken ska jag gå när jag inte vet vart jag är på väg? Petrus talar om ”det meningslösa liv som ni övertagit från era fäder” (1 Pet 1:18). I Egypten tronar Farao. Vem tronar i våra liv och förslavar oss? samhället, våra överordnade, oss själva?

Folket i Egypten lider och klagar. Samtidigt är de passiva, vana. De har resignerats, de drömmer inte om friheten. Gud, säger till Mose: ”Jag har sett hur mitt folk plågas i Egypten. Jag har hört deras klagorop över sina slavdrivare – ja, jag vet vad de får lida. Därför har jag stigit ner för att befria dem från egypterna och föra dem från Egypten till ett land som är rikt och vidsträckt … Så gå nu: jag sänder dig till farao, och du skall föra mitt folk, israeliterna, ut ur Egypten” (2 Mos 3:7-8, 1).Mose får ett omöjligt uppdrag, han vägrar först att gå. Efter en lång diskussion går han ändå!

Befrielsen från Egypten blir en lång kamp, både mot Farao och mot folkets passiva motstånd, dess ovilja att bryta upp. Friheten lockar inte, de har aldrig smakat på det!
När de äntligen lämnar Egypten efter att ha ätit påskmåltiden och det slaktade lammet (2 Mos 12-14) hamnar de i trångmål. Framför dem sträcker sig Röda Havet och bakom dem hör de faraos hästar och rytare. De säger till Mose: ”hellre träla för Egypterna än dö i öknen”, och Mose svarar: ”Herren skall strida för eder, och I skolen vara stilla därvid”(2Mos 14:14, 1917 övers.)

Det finns ingen annan möjlighet än att gå genom havet. Och havet öppnar sig framför dem. Molnskyn leder dem genom havets botten. De kommer torrskåda till andra sidan och de jublar:
Jag sjunger till Herrens ära:
stor är hans höghet och makt.
Häst och vagnskämpe
vräkte han i havet.
Herren är min kraft och mitt värn,
han blev min räddning.
Han är min Gud,
honom vill jag prisa (2 Mos 14:1-2).

Men jublet tystnar snabbt. I öknen finns inget vatten och ingenting att äta. Hur ska de överleva? De knotar (2 Mos 14:11; 15:24;17:1-7; 4 Mos 11:1-4; 16:3-14; 20:2-5;21:5) och hotar till och med att stena Mose och Aron (4 Mos 14:10). De gjuter åt sig en egen Gud: Guldkalven (2 Mos 32). De har befriats fysiskt men de bär Egypten i sina ryggsäckar och i sina hjärtan. Vägen till friheten är lång och mödosam. De som var slavar vet inte hur man lever som fri människa. Till sist dör hela den första generationen i öknen och Mose själv kommer inte in i det förlovade landet.

 

JESUS ÄR DEN NYE MOSE, som leder oss från slaveriet till friheten, får döden till livet. I Getsemane går han själv genom havets botten, dödsskuggans dal, avgrunden av människans synd. Vi var instängda i döden, i det meningslösa, i ett liv utan Gud, bortvända från Gud som är livets källa – det är det Bibeln kallar för döden - utan egen identitet. Vi var blinda för Guds närvaro i skapelsen, döva för hans röst som kallar oss vid namn, främmande för oss själva och för varandra.

 Jesus går in i döden, han öppnar en väg där det inte fanns någon väg. Han kallar oss att följa honom på denna väg: ”följ mig!”

 

ORDET PÅSK, PESACH: passera, gå förbi; betyder även ”göra ett hopp”.  Den väg Jesus öppnar för oss är en ny väg. Han vill fylla oss med ett nytt liv, ett gudomligt liv. För att gå den vägen måste vi våga ”göra ett hopp” i tron. Låta oss ledas in i det nya, steg för steg. Vi är inte passiva, detta sker inte magiskt utan oss, men vi blir ledda av en Annan, vi måste lita på honom och acceptera att inte ha kontroll över allting. Vi förs in i ett nytt liv som övergår alla våra trånga föreställningar, ett liv med Gud, försonade med oss själva, försonade med varandra.
Den som leder oss på denna väg är Jesu egen ande: den Helige Ande som ska vägleda oss med hela sanningen.  Sanningen att Gud är vår Fader, källan till allting, att saligheten och den sanna friheten är att leva inför hans ansikte i gemenskap med den Heliga Treenigheten och alla våra bröder och systrar.

 

torsdag 14 mars 2013

Påven Franciskus

Vi gläder oss åt den nye påven, Franciskus!
Det tog inte lång tid för kardinalerna att urskilja den som efter Benedikt ska leda kyrkan.
Hans uppenbarelse igår kväll, iklädd sin vita talar utan några ornament, var så enkel,
fridfull och glad.
Han kallade sig enkelt för Rom nye biskop som hämtats från jordens ände!
Han är en vän till de enkla och fattiga.

Herre vi tackar dig för den påve du ger oss.


BEBÅDELSEN TILL MARIA Lukas 1;26-38




Tolv verser i Lukasevangeliet för att berätta om den största händelsen i världens historia. Ordet i vilket allting blev skapat, ordet som Fadern från all evighet uttalar, har blivit kött. Maria bär i sitt sköte den enfödde sonen.

Det stora som Gud gör är fördolt. Det sker på ett ytterst enkelt sätt. Inte i Jerusalem, inte i templet, Maria är en enkel ung kvinna, hon bor i en okänd by i den avlägsna Galiléen.  Det sker i hennes hem.

Dialogen mellan ängeln Gabriel och Maria är enkel. Maria blir förskräckt vid ängelns syn – hon är ju människa och hon befinner sig inför Herrens närvaro - men hon behöver inte styrkas av ängeln Gabriel som Daniel (Dan 10:19-21). Hon står som den fria människan inför den som talar till henne, helt vänd mot den som kommer, fri från all själviskhet, från egots instängdhet .
Hon tappar inte fattningen, hon är inte i extas. Hon begrundar det ord som är sagt till henne.

Inför detta stora mysterium som övergår allt hon kan tänka, förstå eller föreställa sig frågar hon: ”Hur skall det ske?” Hur kan hon gå in i detta, hon som är trolovad med Josef men inte har någon sexuell relation med honom? ”Helig Ande skall komma över dig och den högstes kraft skall vila över dig”. Detta ska inte ske genom någon människas styrka eller kraft.  Bo Giertz översättning: ”kraft från den Högste skall överskygga dig”, hjälper oss att förnimma någonting av det som sker. Bilden är tagen från Andra Moseboken: ”Då övertäckte molnskyn uppenbarelsetältet, och Herrens härlighet uppfyllde tabernaklet”( 2 Mos 40:34) . Maria är det nya tabernaklet, hon blir helt uppfylld av Herrens närvaro.  

 Samtalet mellan Maria och ängeln Gabriel är kort. Det är förankrat i hela första Testamentets berättelse. Det förberett genom Abrahams tysta lydnad: ”Abram bröt upp, som Herren hade befallt” (1 Mos 12:4), Mose långa argumentation för att komma undan det uppdrag Gud ger honom (2 Mos 3 och 4), bebådelsen till Hanna, Samuels moder (1Sam 1), till Manoach hustru, Simsons moder (Dom 13:3).
Hon är den nya Eva moder till allt levande, hon är syster till Sara, Rebecka, Rakel och Lea, Ruth… hon är arvtagare till David.

Hela denna långa förberedelse behövs för att komma fram till hennes enkla svar: ”Se, jag är Herrens tjänarinna, må det ske med mig som du har sagt.”

 

Vår moderna fråga ”hur kändes det?” hjälper oss inte att gå in i detta stora mysterium. Tvärtom, den stänger in oss i oss själva, i vår egen upplevelse. Vi är inte längre vända mot den som talar, utan inkrökta i det vi känner.  Vi kan lära oss av Maria att vara helt öppna för Gud, att låta honom verka i våra liv och ta emot hans kärlek och den glädje han vill fylla oss med.


tisdag 26 februari 2013

Påven Benedikt

Käre Påve Benedikt!
Efter bön och reflexion lämnar Du den tjänst som blivit för tung för dina axlar.
Detta   svåra beslut fick Du fatta själv!
Vem kan en påve fråga om råd,
mer än Jungfru Maria, änglarna och helgonen?
En yngre människa ska nu axla det ämbete som varit ditt.
 
Käre Påve Benedikt
Jag vill uttrycka mitt tack för dessa år du varit Påve för oss.
Du har varit en ödmjuk påve.
På 90-talet - Du var då den fruktade kardinal Ratzinger –
träffade jag en av dina medarbetare, en ung belgisk teolog,
Hon sa till mig att hon aldrig mött en så ödmjuk människa!
 
Tack för din kärlek till människorna,
Tack för att du påmint oss om varje människas värdighet.
Tack för att du gång på gång visat att alla samhälleliga, politiska och ekonomiska
beslut inte kan leda till större rättvisa och fred i världen,
om inte förändringen sker i människans hjärta.
Vi kan inte bygga ett rättvist samhälle,
inte åstadkomma en bättre värld
utan referens till vår skapare och vår frälsare.
 
Tack för din klara undervisning
Tack för de tre böcker om Jesus Kristus,
Du gett oss!
 
Nu ber vi för din efterträdare
Och för kardinalerna som ska välja honom.
Vi ber om den Helige Andes ledning.
Vi ber att den nye påven blir uppfylld av Helig Ande
Och vittnar för världen om den Korsfäste och Uppståndne Herren.

lördag 9 februari 2013

Askonsdag - Fastetiden



Kära vänner!
Snart börjar fastetiden.
I sin liturgi följer kyrkan Jesu liv, död och uppståndelse. År efter år går vi genom samma liturgiska tider och fester. Vi får nåden att varje år gå allt djupare in i hans mysterium . Han är vår vän, vårt liv, vår frälsare. Ju närmare honom vi kommer desto mer blir vi oss själva, Guds älskade söner och döttrar. Han gör oss allt friare och öppnar för oss ett nytt liv och en väg som leder till Fadern i himlen och till vårt eget djupa JAG.

Fastetiden är en förberedelsetid inför den största av alla festerna: Påsk. Fastetiden firades i kyrkan redan på 300‐talet. Den varar i 40 dagar (söndagarna borträknade) och inleds med Askonsdagen, i år den 13 februari. I mässan hör vi profeten Joel:
”Nu säger Herren,
                      skall ni vända er till mig
                   med uppriktigt hjärta, under fastan, gråt och klagan” (Joel2:12).

När vi kommer fram till koret tecknar prästen korstecknet på vår panna med aska och säger:
                 ”Kom ihåg, människa, att du är stoft, och till stoft måste du åter bli”
               (1 Mos 3:19).
                 ”Omvänd dig, och tro evangelium” (Mark 1:15).

Först en vädjan: ”Kom ihåg”. Detta är ord som ofta återkommer i Skriften. Vi glömmer och vi lever i ”glömskans land”. Fastetiden är en tid för att komma ihåg, komma ihåg att vi är stoft! Att vårt liv är kort, bräckligt, fast vi gärna vill glömma det och tro att vi evigt ska vara unga och starka.

Men är detta ett evangelium? Ett glatt budskap?
Det är i första hand en sanning. Så är det. Allt annat är en dröm som vi bygger upp och stänger oss in i. Om vi vågar se det förundras vi över att vi lever, över att livet ges oss i varje ögonblick som en gåva. Vi är beredda att ”omvända oss och tro på evangelium”. Vi vänder blicken mot den som ger oss livet, som älskar oss, som kallar oss vid vårt namn, som vill bli vår glädje och som har sin glädje i var och en som tror på honom.

Askonsdagens liturgi anger inriktningen för hela fastetiden.
Vi lever vända mot den som kallar oss. Vi följer den som säger till oss: ”Följ mig!”. Vi vågar gå ut ur vårt lilla jag. Vår egen bekvämlighet, vår själviskhet. Vi låter Guds Ande utvidga vårt hjärta. Vi får ett större perspektiv. Det är det vi kallar ”göra bot”; Jag lever inte längre bara för mig själv. De andra börjar få lite mer plats i mitt liv. Jag ger dem lite av min dyrbara tid.

Jag ger tid till Gud. Jag lyssnar på det han säger till mig i de läsningarna kyrkan ger oss under denna fastetid. Jag låter ordet ljuda i mitt hjärta. Jag läser långsamt och mediterar, som Maria bevarar jag orden i mitt hjärta och låter dem växa i mig, förvandla mig, bära frukt i mig.

Jag ger tid till mina medmänniskor. Jag” kollar” inte bara på internet och facebok. Jag skriver ett brev, gör ett besök…

Jag ger mig själv tid. Jag avstår från det som omedelbart fyller mitt behov: godis, internet … och jag upptäcker ett annat djup i mig själv.

Framför allt följer jag Jesus. Han söker mig, han är min gode herde. Nu vill jag låta mig finnas. Jag kommer fram till honom och lär mig av honom själv vem han är. Som den blinde Bartimaios som fått sin syn tillbaka (Mark 10) följer jag honom på vägen till Jerusalem, till korset, döden och uppståndelse. Kanske är jag rädd att gå denna väg. Lärjungarna var också det. Jag håller Maria i handen och följer med henne. Hon lär mig att ha blicken fäst vi Jesus och att glömma min egen rädsla. På den vägen fylls mitt hjärta så småningom av en ny kraft och en oanad glädje!

 

lördag 26 januari 2013

 
                                               Sakramentskåpet i Sankt Dominikus kapell


Gud, genom din makt finns allting,

Du bär hela universum i din mäktiga hand,

Du verkar ännu i denna stund (Joh 5:17)

Du finns mitt ibland oss

Du kallar oss och frälser oss nu!

 

Men din närvaro är förborgad

Din röst är som en stilla susning

Den överröstas av världens buller.

Dina tecken är så diskreta

Vem ser dem?

 

Vi kan förneka dig,

Bestämma att Du inte finns

Och du fortsätter att bära oss i din hand,

Att kalla oss vid vårt namn,

Att älska oss och erbjuda din kärlek.

 

”se, jag står vid dörren och bultar.

Om någon hör min röst

Och öppnar dörren

Skall jag gå in till honom

Och äta med honom

Och han med mig” (Upp 3:20)








lördag 5 januari 2013

Trettondagen - Epifania - Herrens uppenbarelse


I morgon avslutas jultiden. Alltsedan juldagen har vi betraktat det lilla barnet. Gud, den allsmäktige har blivit människa. Ett mysterium som övergår vårt begränsade förstånd. Hur kan detta barn, hur kan Jesus från Nasaret, vara Guds enfödde Son, ordet som har blivit människa?

Antingen faller vi på knä och tillber eller också förnekar vi mysteriet och reducerar Jesus till det vi kan förstå eller acceptera. Vi är fria. Gud tvingar oss inte att tro!

Vi kan tro och ta emot. Vi kan tro och fyllas av gudomlig glädje. Gud har kommit nära, Gud har blivit en av oss. Vi behöver aldrig mer vara ensamma. Vi är viktiga och älskade. Vi har en Fader i himlen.

Till alla de som läser denna blogg önskar jag denna glädje och ett gott nytt år 2013!