Gör er inga bekymmer

Under denna varma sommartid har vi kanske känt oss bekymmerslösa.

Så skönt att ligga på stranden, bara sola sig,
inte tänka på någonting
inte ha några bekymmer!

 Men snart börjar hösten, man åker hem, tar itu med det vanliga livet och tar tillbaka vardagens bekymmer. Vi kan ju inte leva utan dem!

De hör vardagen till!
Livet skulle kännas tomt utan dem.
Vad skulle vi tänka på, vara upptagna av, syssla med utan dem! Vi måste ju ha bekymmer, ta ansvar för vårt och andras liv, ha kontroll över det som händer i världen, veta vad människor tycker och tänker.
Det känns helt ansvarslöst att gå bekymmersfri i vardagen!

Ja, så tänker världen och så tänker vi. Vi har inte lärt oss något annat.

Men mitt i denna värld finns det Någon som säger någonting annat, någonting nytt!
Gör er inga bekymmer, fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss? Allt sådant jagar hedningarna efter. Men er himmelske fader vet att ni behöver allt detta. Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också (Matt 6:31-33).

Vad säger Jesus? Ska vi slå oss till ro, inte bekymra oss om någonting, låta Gud fixa allting? Nej! Jesus säger: ni har en Fader i himlen som bryr sig om er. Ni är inte ensamma i världen, ni bär inte allt i egna händer, allt beror inte på er. Era bekymmer hindrar er från att se längre än er själva, de gör världen trång och tung. Ni blir som hedningar, helt ensamma i världen, utan Gud.

Jesus säger: ”Sök Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också”. Guds rike finns inte i en avlägsen framtid, efter vår död! Vi söker det i vår vardag, i vår familj, i vårt sammanhang, på vårt arbete överallt där vi gör det vi ska göra, inte utifrån vår själviskhet utan i en vilja att tjäna, att älska, vända mot vår Fader, fyllda av hans kärlek.

 Jesus säger: ”Gör er inga bekymmer” för att han känner vårt hjärta och vet hur gärna vi odlar våra bekymmer och låter de växa och dölja allt annat.  Han kallar oss varje dag: ”följ mig i dag. Lyft blicken! jag är med dig, jag är din frid och din glädje, var inte rädd!”  

 

Petrus skriver i sitt första brev: ”Kasta alla era bekymmer på honom, ty han sörjer för er” (5:7) och Paulus ”Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt” ( Rom 12: 2).

EFTER EN LÅNG TYSTNAD

Nu har det blivit en lång tystnad på bloggen

och för varje dag som går känns det allt svårare att bryta den!

Varför skriva idag när jag inte skrev igår?

Ja, det är som att omvända sig och börja ett nytt liv.

Jag ska göra det i morgon, tänker man, och med det får man gott samvete

men man går aldrig till handlingen! 

Jag tror att ni kan känna igen resonemanget

och då vet ni att ni inte är ensamma om det!

 

Anledning till att jag börjar skriva igen är Pater Raniero Cantalamessas besök här på Berget.

Han höll en retreat med titeln: ”Anden stöder oss i vår svaghet”.

Vi behöver alltså inte låta oss förlamas av vår egen svaghet, den får inte härska över oss, den enda som är Herren över våra liv är Jesus Kristus.

 

”Kom, följ mig!”

Detta är hela den kristna tron. Att höra rösten som kallar oss och följa den.

Våga lämna sin trygghet, sin illusion att vara ensam härskare över sitt liv

och följa den Okände som kallar.

Den uppståndne som kommer till oss från framtiden.

Tron är ett spännande äventyr.

Den är en väg att gå.

Den som börjar gå trons väg lämnar så småningom sin inre splittring

Hon blir en såsom Gud själv är en.

Kom, Helige Ande!

Kom!

Detta är vår bön mellan Kristi Himmelfärd och Pingst.

Våra hjärtan längtar efter den som kommer,

Den Jesus har utlovat, den helige Ande, Livgivaren, tröstaren.

Den som rör vid våra hjärtan och gör dem levande,

Den som undervisar oss och får oss att förstå Jesu ord inifrån.

Vi följer inte en doktrin, utan Någon

Vi tror inte på en ideologi

Utan på Någon, Jesus Kristus.

 

Kom!

Du som ingjuter liv i våra hjärtan

Du som gör oss levande av Guds eget liv

Du som ropar i vårt hjärtas djup med outsägliga suckar:

”Abba, Fader!”

 

Kom du som uppenbarar Sonen för oss,

Du som väcker till liv vårt slumrande jag

Och befriar oss från all självisk instängdhet.

Kom du vår längtan i hjärtats djup!

Vilken Gud dyrkar vi?

                                                   Underbara är dina verk ,o Herre!

”Syster Veronica ljuger, eller kanske är hon ute och cyklar!” Det läste jag häromdagen, fast den som skrev gjorde det 2009. Jag är inte så bra på att kolla på internet!

Han/hon fortsätter ungefär så här: ”Sr Veronica påstår att Gud har skapat oss, fast det är människorna som har skapat Gud. Ett bevis på detta är att det finns många gudar. Sr Veronica skapar en Gud efter sina behov. De som vill få oss att tro på deras gudar är fanatiker”.

Detta var en allvarlig varning.

Ja, det kan vara så att vi skapar våra egna gudar och dyrkar dem! Det finns en berättelse i Bibeln som talar om detta. När Mose går ner från Sinaiberget där Gud gett honom ”de två tavlorna som ett förbundstecken”, kommer han rakt in i en Gudstjänst. Folket har tröttnat på att vänta på Mose, de ber Aron: ”gör oss en gud som kan gå framför oss”.  Aron samlar ihop alla smycken som folket bär och med det gjuter han Guldkalven. ”Då ropade de: ”Detta, Israel, är din Gud, som har fört dig ut ur Egypten.”

När Mose kommer ner, håller de alltså en gudstjänst åt sin gud! De tror sig vara fria, de har kastat bort ifrån sig slavoket som tyngde ner dem i Egypten. Nu följer dem inte längre den Levande Guden utan de följer sina egna begär och föreställningar! De förstår inte att deras guldkalv förslavar dem på ett mycket djupare sätt (se 2 Mos 32).

 Vilken Gud dyrkar vi? En Gud som vi själva har skapat, en projicering av våra egna tankar och behov? Detta är en allvarlig fråga för alla troende.

Vad är friheten? Att lyssna på min egen röst, göra som jag vill, som jag tycker?
Eller lyssna på den levande Gudens röst, han som kallar mig vid mitt namn, Han som befriar mig från min instängdhet i mig själv och öppnar vägen framför mina steg, vägen som leder till mötet med Honom och med mig själv.

 

Till Man och Kvinna skapade Han dem

Man kan inte annat än bli djupt orolig när man ser land efter land rösta för enkönade äktenskap, samtidigt blir det allt svårare, ja nästan omöjligt att ta upp en diskussion om detta.

De som tror att det inte finns någon skillnad mellan könen, att föreningen mellan en man och en man, en kvinna och en kvinna är lika bra som mellan en man och en kvinna, gör det i god tro. De menar att det bara är våra fördomar och våra förutfattade meningar som hittills hindrat oss från att se det.  De har undersökt Bibeln och inte hittat något som skulle stå i vägen för detta. De känner sig fulla av kärlek och vill försvara dem som så länge varit diskriminerade.  Däremot blir den som tänker på ett annat sätt fördömd som kärlekslös och intolerant, eller bara som oupplyst.  

Man kan inte argumentera för sanningen, man kan bara vittna om den. Jesus har inte övertygat dem som inte ville tro på honom, han har dött för dem.

Kristus är uppstånden!

                                                            

Nu fram till pingst, under en veckas vecka - alltså sju veckor - lever vi i Uppståndelsens ljus. Vi har tid för att begrunda, gå in i det stora vi har firat under stilla veckan.

Kristi uppståndelse är det största som har hänt i hela världens historia. Det förändrar allt. Om Kristus inte har uppstått är vår tro meningslös, säger Paulus. Vi är kvar i vårt mörker. Men ifrån den öppna graven lyser ett ljus som strålar över hela världen.

Varför söker ni den levande bland de döda säger änglarna till kvinnorna? Varför går vi tyngda av sorg när den uppståndne är med oss alla dagar intill världens slut.

 Låt oss lyssna på uppståndelsens glada budskap, ta emot det i våra hjärtan och låta en ny, oanad glädje fylla oss. Han har uppstått! Vi är inte längre instängda i ett meningslöst liv, han öppnar en väg framför våra steg, en väg som leder till Fadern. Han fyller oss med sin Helige Ande. Vi blir levande med den som lever.

Varför Jesu död? Kunde Gud inte frälsa oss på ett annat sätt?

Om tre dagar firar vi långfredagen, Jesu lidande, hans korsfästelse och hans död.

För många människor och även för kristna är detta någonting som är svårt att acceptera och ta till sig. Det blir många frågor. Varför behövde Jesus dö på ett kors? varför för våra synder? Är synderna så farliga? På vilket sätt angår de Gud? Om de gör det kan Gud inte bara förlåta? Måste han straffa? Varför säger man att Jesus tog på sig våra synder? Vad betyder frälsningen/räddningen, vad är vi räddade ifrån?

 Synden är inte att göra en massa dumma saker! Det är som att säga till Gud: jag behöver dig inte, jag klarar mig själv, jag är självförsörjande, självtillräcklig. Jag ser själv till mina egna behov, bry dig inte! Jag har koll på allting, jag ska förverkliga mig själv, bli perfekt på egen hand.

 Men detta är en illusion. Vi har inte livet i oss själva, vi tar emot livet i varje ögonblick. Ett mycket påtagligt tecken på detta är att vi andas hela tiden och äter flera gånger om dagen. Livet kommer till oss utifrån och in, vi tar emot det.

Synden är att roffa åt sig gåvan och vända ryggen till givaren.

Profeten Jeremia skriver:

 mitt folk har begått en dubbel synd:

                    de har övergett mig,
                    källan med det friska vattnet,
                   och huggit ut cisterner,
                   cisterner som spricker
                   och inte håller vatten (2:13).

När vi inte längre står vid källan, försöker vi nöja oss med vårt lilla förråd och vi lever på sparlågan, vi överlever. Någonting dör i oss; vår relation till Gud som vårt ursprung,  källan till allt liv.

Vi är inte längre grundade i Den som ger oss livet nu, som skapar oss nu, som kallar oss nu. Gud är inte i tiden och skapelsen skedde inte då, i begynnelsen, den sker nu.

Vi blir döva för hans röst, som kallar oss vid vårt namn, vi ser inte längre det Han gör i våra liv. Vi känner inte igen hans kärleksfulla ansikte. Synden stänger in oss i vårt lilla JAG och det trångt!

 

Gud ser med stor smärta hur människan förlorar sig på sina irrvägar och blir instängd i meningslösheten (1 Pet 1:18). Han blir som den gode herden, han ger sig iväg för att leta efter sitt bortsprungna får. Han vill vinna tillbaka människans hjärta. Gud kommer ner. Ordet i vilket allt blev skapat blir människa för att söka människan där hon finns, instängd i mörkret, döden, meningslösheten.

 Jesus från Nasaret möter människans motstånd, hennes hårda hjärta, hennes revolt mot sin skapare. Människorna naglar honom fast på ett kors och hånar honom: ”fräls dig själv om du är Messias!”

Faderns, Sonens och den Helige Andens vilja är att alla människor ska bli frälsta och Jesus går den smärtsamma vägen genom döden där människan var instängd. Han öppnar en väg där det inte fanns någon väg. Han segrar över synden och döden genom att själv gå in i döden och besegra den.

Han, den levande, kan inte bli dödens fånge. ”Jesus har Gud låtit uppstå” är det glada budskapet som Petrus förkunnar för folket på pingstdagen. Jesu kärlek segrar över människans hårda hjärta, befriar henne från hatet och gör henne istånd att älska.

 

Gud straffar oss inte, han helar våra hjärtan från syndens gift.
Han frälser oss inte uppifrån - som en härskare skulle benåda sina undersåtar –
Han frälser oss inifrån genom att dela våra liv och vår död. Han vill hela våra hjärtan, vår blindhet, vår dövhet, vår förlamning. Hela oss från vår främlingskap med Gud och leda oss till Fadern.

 I den korsfäste Kristus som är ”en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna”, betraktar vi Guds öppnade hjärta. Den allsmäktiges maktlöshet. Jesus har öppnat för oss vägen till Fadern. Vill vi gå den? Vill vi låta oss försonas med Gud,  eller väljer vi att förbli instängda i vårt mörker?

Gud kan bara erbjuda sin kärlek. Han respekterar den frihet han har skapat oss till. Vill vi ta emot den frälsning han har vunnit åt oss?