GUDAR OCH MÄNNISKOR

 

 

 

I somras var jag några dagar i Aiguebelle, ett cistercienskt kloster i södra Frankrike . Där började Christian de Chergé sitt liv som munk. Så småningom flyttade han till dotterklostret i Algeriet: Tibbirine och blev prior där. I Aiguebelle bevaras minnet av de sju munkar från Tibbirine som togs i gisslan i mars 1997 och dog i maj.

 

Landet gick då genom en mycket svår tid, våldet rådde och spred sig till hela landet. Det lilla klostret i Atlasberget var hotat. Munkarna får en dag besök av en terrorist grupp. Deras liv är hotat , de vet det. Många råder dem att lämna landet. Vad tjänar det till att stanna? De vet själva inte vad de ska göra men så småningom mognar beslutet fram. De har gett sina liv till Gud och till detta land. De väljer att stanna. I den gripande filmen "Gudar och människor" får vi följa den långa process som leder hela kommuniteten till att gemensamt och steg för steg fatta detta svåra beslut. De gör det inte  i övermod, de är inga hjältar. De låter sig ledas av Guds Helige Ande, de lär sig att dag efter dag lita på den som ger dem kraft att fortsätta leva där Gud har kallat dem och att så småningom följa  Herren Jesus Kristus intill döden.  

De kan säga med Paulus: "Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse och dela hanslidanden, genom att bli lik honom i en död som hans - kanske kan jag då nå fram till uppståndelsen från de döda." (Fil 3:10-11)

 

 

 

 

 

   .

15 augusti - Marias upptagning i Himlen

Vi firar idag en stor fest, fast den är okänd för många.
Vi firar Marias upptagning i himlen.
Vad betyder det och på vilket sätt kan det angå oss att Maria blev upptagen i himlen?

Maria som har varit här på jorden den troende. Hon som har trott utan att se, hon är nu upptagen i Guds härlighet. Hon har kommit in med hela sitt väsen i den Heliga Treenighetens fest. Hon är förhärligad redan i sin kropp. I Jerusalem kan man besöka den grav där Jesus legat i tre dagar. Vi vet att Petrus ligger begraven under Peterskyrkan i Rom. Man har aldrig hittat Marias grav. Marias kropp – den kropp som har burit vår frälsare - är redan förhärligad i Gud. Vi kan inte föreställa oss en förhärligad kropp och vår fantasi kommer till korta. Endast tron ger oss tillträde till detta mysterium!

 Vi tror också att, när den jordiska historien blir fullbordad, på den sista dagen, som vi kallar för domens dag, ska också våra kroppar uppstå. Våra kroppar dvs. hela vår mänskliga berättelse. Allt det vi gör, går genom vår kropp. Vi kommunicerar med varandra med vår kropp. Vi ler, går, älskar, hjälper … allt detta med vår kropp. Vi tar emot sakramenten i vår kropp: dopet, nattvarden, de sjukas smörjelse … Vi hör orden med våra öron.

Våra kroppar är den Helige Andes tempel. De blir renade, förhärligade, förvandlade genom den frälsning Jesus har vunnit åt oss. Han har frälst hela människan, inte bara våra själar.  

Våra kroppar har en stor värdighet. Vi ska behandla dem med respekt. Dagens fest påminner oss om detta.
Jesus och Maria är i himlen med sina kroppar. Vi ”förväntar det dödas (köttets ) uppståndelse och ett evigt liv”. I säger vi i vår trosbekännelse.

Jesus säger: ”I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er? Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är ”(Johannes 14:1-3).

Jesus är i himlen, i sin faders hus. Himlen är inte en geografisk plats, utan en kärlek, en relation. Jesus går till Fadern, han är hos Fader. Under hela vårt jordiska liv är vi på väg. Vi går till Fadern, Jesus har öppnat för oss vägen till Fadern, han är själv Vägen. Maria har kommit fram som den första.

 Jag avlsutar med några tankar som påven Benedikt utvecklade i sin predikan för Marias upptagning i himlen 2010:

När en människa dör så kan hon finnas kvar på något sätt i andra människors kärlek och tanke. Men det som är kvar är bara ett minne, en skugga av den människa som har varit. Men i Guds kärlek finns det plats för hela oss, och inte bara för en skuggbild av oss. Gud som har kallat oss till livet, som har kommit nära oss genom sin son Jesus Kristus överger oss inte när vi dör. Hans kärlek för oss tar aldrig slut, den är från evighet till evighet. I den finns rymlig plats för var och en av oss.

Dagens fest vill säga detta till oss: Det finns en plats för dig i Guds hjärta du är väntad med hela ditt jag, inte bara med din själ utan även med din kropp.

 

Våra vänner i himlen!

Katarina av Vadstena, Sixtus, Dominikus, Laurentius, Edith Stein, Klara, Maximilian Kolbe...

Denna månad får vi tätt besök av våra himmelska vänner!
De kommer oss till mötes den ena efter den andra i liturgisk ordning!
Katarina, Birgittas dotter, som grundade klostret i Vadstena på 1300-talet
Sixtus en påve från 200-talet som dog martyr,
Laurentius eller Lars som han heter på svenska, som dog martyr några dagar efter påven Sixtus. Han avbildas här bärande den grill som användes för att bränna honom till döds!
Dominikus som grundade predikarorden eller dominikanerna, på 1200-talet,
Edith Stein, judinna som blev karmelitsyster och dog i Auschwitz 1942
Klara, som inspirerad av Franciskus av Assisi, grundade Klarissorna… 

Kvinnor och män som följt Jesus Kristus, gett sitt liv för honom, vars liv har burit frukt, riklig frukt. De har gott in sin Herres uppståndelseljus. De är levande och nära oss - våra vänner, vi kan lära känna dem. 
Världen är mycket större än vi tror! Allting tar inte slut med den jordiska döden!

Rosenkransen

Varje dag går jag min ”Mariatur”, som Ingrid säger.
Dvs. jag går i skogen och ber rosenkransen.
Jag lärde mig be den i Paris när jag som ung syster läste tyska på Sorbonne.
Det var långa tunnelbana resor och vad kan man göra i tunnelbanan när tåget är fullpackat och man inte ens kan sitta och öppna en bok?

 Sen den tiden har det blivit av och till med den här bönen.

Men nu kan jag inte vara utan.
Igår blev jag tvungen att gå till vår boklåda och skaffa mig en nu rosenkrans när jag efter att ha undersökt alla mina fickor konstaterade att min hade försvunnit.
Fram till nu har jag tappat en del rosenkransar och ibland undrar jag vad folk gör ifall de hittar en rosenkrans i skogen eller på gatan?

 Den här lite enformiga och repetitiva bönen öppnar sig så småningom för den som ber den. Tillsammans med Maria går man genom hela Jesu liv och mysterium. Man blir påmind om Guds närvaro, om frälsningens historia, man går in i den.

För mig handlar det inte om stora upplevelser utan om en mycket stilla bön. Jag läser orden och är många gånger tankspridd, tänker på något annat, men bönen, det stilla upprepandet, verkar i mig och undervisar mig i det tysta.

 

Gör er inga bekymmer

Under denna varma sommartid har vi kanske känt oss bekymmerslösa.

Så skönt att ligga på stranden, bara sola sig,
inte tänka på någonting
inte ha några bekymmer!

 Men snart börjar hösten, man åker hem, tar itu med det vanliga livet och tar tillbaka vardagens bekymmer. Vi kan ju inte leva utan dem!

De hör vardagen till!
Livet skulle kännas tomt utan dem.
Vad skulle vi tänka på, vara upptagna av, syssla med utan dem! Vi måste ju ha bekymmer, ta ansvar för vårt och andras liv, ha kontroll över det som händer i världen, veta vad människor tycker och tänker.
Det känns helt ansvarslöst att gå bekymmersfri i vardagen!

Ja, så tänker världen och så tänker vi. Vi har inte lärt oss något annat.

Men mitt i denna värld finns det Någon som säger någonting annat, någonting nytt!
Gör er inga bekymmer, fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss? Allt sådant jagar hedningarna efter. Men er himmelske fader vet att ni behöver allt detta. Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också (Matt 6:31-33).

Vad säger Jesus? Ska vi slå oss till ro, inte bekymra oss om någonting, låta Gud fixa allting? Nej! Jesus säger: ni har en Fader i himlen som bryr sig om er. Ni är inte ensamma i världen, ni bär inte allt i egna händer, allt beror inte på er. Era bekymmer hindrar er från att se längre än er själva, de gör världen trång och tung. Ni blir som hedningar, helt ensamma i världen, utan Gud.

Jesus säger: ”Sök Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också”. Guds rike finns inte i en avlägsen framtid, efter vår död! Vi söker det i vår vardag, i vår familj, i vårt sammanhang, på vårt arbete överallt där vi gör det vi ska göra, inte utifrån vår själviskhet utan i en vilja att tjäna, att älska, vända mot vår Fader, fyllda av hans kärlek.

 Jesus säger: ”Gör er inga bekymmer” för att han känner vårt hjärta och vet hur gärna vi odlar våra bekymmer och låter de växa och dölja allt annat.  Han kallar oss varje dag: ”följ mig i dag. Lyft blicken! jag är med dig, jag är din frid och din glädje, var inte rädd!”  

 

Petrus skriver i sitt första brev: ”Kasta alla era bekymmer på honom, ty han sörjer för er” (5:7) och Paulus ”Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt” ( Rom 12: 2).

EFTER EN LÅNG TYSTNAD

Nu har det blivit en lång tystnad på bloggen

och för varje dag som går känns det allt svårare att bryta den!

Varför skriva idag när jag inte skrev igår?

Ja, det är som att omvända sig och börja ett nytt liv.

Jag ska göra det i morgon, tänker man, och med det får man gott samvete

men man går aldrig till handlingen! 

Jag tror att ni kan känna igen resonemanget

och då vet ni att ni inte är ensamma om det!

 

Anledning till att jag börjar skriva igen är Pater Raniero Cantalamessas besök här på Berget.

Han höll en retreat med titeln: ”Anden stöder oss i vår svaghet”.

Vi behöver alltså inte låta oss förlamas av vår egen svaghet, den får inte härska över oss, den enda som är Herren över våra liv är Jesus Kristus.

 

”Kom, följ mig!”

Detta är hela den kristna tron. Att höra rösten som kallar oss och följa den.

Våga lämna sin trygghet, sin illusion att vara ensam härskare över sitt liv

och följa den Okände som kallar.

Den uppståndne som kommer till oss från framtiden.

Tron är ett spännande äventyr.

Den är en väg att gå.

Den som börjar gå trons väg lämnar så småningom sin inre splittring

Hon blir en såsom Gud själv är en.

Kom, Helige Ande!

Kom!

Detta är vår bön mellan Kristi Himmelfärd och Pingst.

Våra hjärtan längtar efter den som kommer,

Den Jesus har utlovat, den helige Ande, Livgivaren, tröstaren.

Den som rör vid våra hjärtan och gör dem levande,

Den som undervisar oss och får oss att förstå Jesu ord inifrån.

Vi följer inte en doktrin, utan Någon

Vi tror inte på en ideologi

Utan på Någon, Jesus Kristus.

 

Kom!

Du som ingjuter liv i våra hjärtan

Du som gör oss levande av Guds eget liv

Du som ropar i vårt hjärtas djup med outsägliga suckar:

”Abba, Fader!”

 

Kom du som uppenbarar Sonen för oss,

Du som väcker till liv vårt slumrande jag

Och befriar oss från all självisk instängdhet.

Kom du vår längtan i hjärtats djup!