Uppe på Berget talade Gud med Mose och Mose såg den levande Gudens härlighet, han tillbad honom. Han tog emot det ord som Gud uttalade, ord som öppnar livetsväg.
På slätten roade sig folket inför en gud som de själva hade tillverkat. De dyrkade honom, åt och drack inför honom. ”Detta är den gud som har fört dig ut ur Egypten”, sa Aron till dem och de märkte inte att de hade förväxlat den levande Guden med en tam gud, guldkalven!
I vår tid dyrkar vi också många gånger en tam Gud. En snäll, kärleksfull gud som tronar högt över våra mänskliga omständigheter och petitesser. För denne gud spelar det väl ingen roll vad vi gör eller hur vi lever, alla är godkända, älskade, precis som de är, ingen behöver ändra på någonting! Vi kanske dyrkar en sådan Gud, men vi tillber inte den levande Guden. Vi hör inte de ord han säger till oss, ord som leder till livet!
3 kommentarer:
Läser Dina ord, att dyrka en Gud som älskar alla oavsett hur man är eller gör kan ibland kännas som den genväg jag tolkar i Dina rader. Att möta den levande gudande är i min tanke mer krävande.. är vi lata, undfallande..? Vill bli älskade.. utan kravlöst. Är den kärleken levande.. nej, egentligen inte!
Jag tänker att en levande kärlek är växande och utveckling inför ordet!
hälsning Kristina
Gud som "honom", "den levande" "på berget" låter på mig som just en Gud långt borta, Inte den Gud som möter oss i vårt inre, inte Meister Eckhardts Gud, inte Skapelsens Gud, utan endast Uppenbarelsens Gud som står ovanför just "våra petitesser" till liv. Med vänliga hälsningar,
Jonas, du fick mig att bryta min hitintills reflekterande tysnad.
Vilken Gud tillber vi, vi vars ångest och sjukdom anses vittna om vår "synd", vi "icke fromma" vars sargade livsberättelse inte anses vittna om "Guds Ord",- vilken Gud tillber vi, "den Levande Guden" eller "Guldkalven"??
Med all respekt, kära syster Veronica, kanske öppnades fler vägar till den "Levande Guden", Själens Grund, om det även funnes något annorlunda kartor, kartor utan förgylld kompass framtagna med aningens mindre högmod och självgodhet..
Inga vackra kloka ord, till tröst, precis - men av tvång sprungna ur mitt inre..
Skicka en kommentar