torsdag 24 juni 2010

Johannes döparen

Idag , 24 juni, Johannes döparens fest. Han är det enda helgonet förutom Maria vars födelsedag vi firar. Hans stränga gestalt döljer en himmelsk glädje. När han ännu är i sin moders sköte uppfylls han av glädje över Frälsarens ankomst. Han är brudgummens vän, som fylls av glädje när han hör brudgummens röst.
För honom öppnar Gud en ny framtid. ”De ville kalla honom Sakarias efter sin far” berättar Lukas. Alla släktingar, grannar, vänner vet redan hur det blir med detta barn. Hans framtid är redan utstakad, han blir sin far efterföljare.
Men han får ett nytt namn, en ny framtid och alla blir förvånade och undrar: ”Vad ska det bli av detta barn?”
Mänskligt sett är hans liv inte så framgångsrikt. Eller rättare sagt efter att ha blivit en populär gestalt i öknen, som många besöker, blir han kastad i fängelse och dör en skamlig död. Han säger:” Han skall bli större och jag blir mindre.”
Vi har svårt att förstå hans ord. Vi som vill bli stora och som tar så mycket plats!
Helgonen är ofta en gåta för oss. Vi kan be dem att lösa denna gåta för oss. Johannes kan lära oss glädjen, den glädje som kommer från frälsarens ankomst i hans liv i våra liv och som förändrar allting.

fredag 18 juni 2010

förnyelsen av ert förnuft

”Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen
av era tankar” skriver Paulus (Ro 12:2). I en fransk översättning läser jag: förnyelsen av ert förnuft. Ja, det handlar inte bara att förnya våra tankar utan även vår förmåga att tänka.
Vi tänker spontant ”världens tankar” utan att ens vara medvetna om det. Vi tänker som vi lär oss av samhället omkring oss, som vi lärt oss i skolan.
När den helige Ande öppnar vårt förnuft lär vi oss att tänka Kristi tankar. Då blir vårt tänkande nytt, skapande, för det blir anpassat till vår skapare, till hans Ande som gör allting nytt.

Läste nyligen i en liten bok av Raneiro Cantalamessa att Anden inte gör nya saker utan han gör saker nya: not new things but things new!

När Anden förnyar vårt förnuft ser vi världen och oss själva i ett annat ljus, ett gudomligt ljus.
Detta sker inte spontant, det kräver en hel omvändelse. Vi måste ödmjukt be: ” Rabbouni, gör så att jag kan se igen”, som vår vän den blinde Bartimaios i Markusevangeliet (10:51).

fredag 11 juni 2010

Kärlekens fest

Idag firar vi i katolska kyrkan ”Jesu heliga hjärtas fest”. En underbar fest som få känner till. Den firas inte på en söndag utan på en vanlig veckodag. Det är en fördold fest som om Jesu hjärta, dvs. hans kärlek till oss förblev fördold.
Jesu hjärta öppnades på korset när det genomborrades av soldatens lans och ur det kom det ut blod och vatten. ”Den som såg det har vittnat om det för att också ni skall tro; hans vittnesbörd är sant, och han vet att han talar sanning” (Joh 19:15).
Johannes berättar det för oss, för att vi ska tro på Jesu kärlek till oss. Inte Jesu kärlek i allmänhet, utan hans kärlek till just mig. Det är kanske det som är svårt att tro att jag är älskad, oändligt älskad av den som gett sitt liv för mig. Han vill rena mig i sitt blod, släcka min törst med vattnet som strömmar ur hans sida.

söndag 6 juni 2010

Genevièves begravning i Paris

I måndags flög jag på nytt till Frankrike och kom tillbaka i onsdags, det blev en mycket kort vistelse i Paris. En av mina medsystrar hade dött ganska hastigt och begravningen var i tisdags. Jag fick reda på detta med mycket kort varsel och tänkte först att jag kunde be med dem här i Rättvik, men sen kände jag ett behov av att vara med fysiskt och beslöt mig för att åka dit. Som tur var hittade jag en billig biljett. Det var mycket fint att vara med, både för mig och även för andra.

Geneviève stora släkt var där, många systrar en del vänner och bekanta, vi var minst 150 stycken. Geneviève som hade varit lärare i franska, latin och grekiska undervisade nu, när hon gått i pension, asylsökande människor i franska. Hon älskade sina elever och var älskad av dem.

Vi kände varandra från våra unga år i klostret. Vi har inte levt längre perioder tillsammans, men vi träffades då och då, ibland med många års mellanrum. Vänskapen utvecklades tyst och stark fast kommunikationen inte alltid var lätt. Sedan jag kom till Berget hade vi då och då långa telefonsamtal och jag förvånades över att dialogen blev djupare då än när vi satt i samma rum. För tre år sen tillbringade hon sin semester här med mig och blev helt tagen av den svenska naturen och de ljusa nätterna.

Geneviève du har lämnat oss så hastigt, men vänskapsbandet lever vidare. Du har gått in i LIVET och du kallar oss att lyfta blicken för att finna dig där du är, hos Gud.
Det var så fint att fira mässan med dig mitt ibland oss. Du förenade oss denna korta stund, både kända och okända. Vi fick följa dig, på din sista jordiska resa, genom denna underbara stad som du älskade så mycket och vi lämnade din kropp till jorden i kyrkogården vid foten av ”la grande arche de la défense”.

Nu har jag många vänner i himlen - utöver de helgon jag mött i mitt liv och som har varit mina följeslagare - Du är där Geneviève med många andra.