Hen (4) Svar på Frågor

Tack för intressanta frågor som tvingar mig att reflektera vidare och djupare.

Varje människa är kallad till att bli sig själv och det blir ett livslångt arbete för var och en av oss.

Det kan vara intressant att veta att Israels berättelse börjar med Abrahams kallelse. 1 Mos 12. Herren sade till Abraham: ”Lämna ditt land, din släkt och ditt hem och gå till det land som jag skall visa dig”. ”Gå till det land”, kan också översättas: ”gå till dig själv”. Abraham är kallad till att lämna det trygga, det välkända för att ge sig i väg och bli sig själv. Det blir ett livslångt äventyr med många risker! Han vågar lämna och gå för att Någon kallar honom.

Du ställer många frågor. Jag listar dem och reflektera över dem. Det blir mer än ett inlägg!

Först försöker jag reda ut begreppen. När man talar om kön eller om sexualitet finns olika nivåer:

-       Det biologiska, som du säger ” det enda som föräldrarna kan vara säkra på.”
-       Den upplevda könsidentiteten, som är att ”känna” sig som man eller kvinna
-       Det som är kulturellt. Den modell eller den roll, de värderingar som samhället eller kulturen     tvingar mer eller mindre på män och kvinnor

Ett barn har ett biologiskt kön, det är en pojke eller en flicka. Det är hennes/hans utgångspunkt. Ingen av oss har valt att födas och det är mycket som är givet redan när vi föds. Den kvinna och den man som gett oss livet, det land vi föds i, den tid, den kultur, det språk vi lever i osv. 

Vi har ett arv, vare sig vi vill det eller inte, och det är mycket konkret! Utifrån dessa konkreta villkor börjar vår egen utveckling som individ och som person.

Vårt biologiska kön är skrivet i våra celler yx eller xx och det inverkar på utvecklingen av våra hjärnor.

Det biologiska könet är vår utgångspunkt. Utifrån det kan vi  utveckla vår könsidentitet. Vi kan bejaka det eller revoltera, men det är svårt att förneka det .

Man kan tro att barnet blir friare att bli sig själv om man inte begränsar det till ett kön. Hen öppnar portar. Är det verkligen så? Varje sig vi vill det eller inte känner barnet som en hon eller som en han, inte som en hen! Är inte risken stor att barnet blir väldigt osäker när man inte vill veta av eller rent av förnekar det barnet intuitivt känner? På vilken grund ska hon/han bygga upp sig själv,

Bygger vi på en natur alltså någonting som är givet som en utgångspunkt eller beror allting på vår egen tolkning, på vår kultur, på det som just nu är politiskt korrekt?

Många frågor. Jag fortsätter nästa gång!

Ett minne. För minst 20 år sen träffade jag en kvinna som var med i en nämnd som skulle kolla barnböcker. Hon berättade att man i Sverige hade spenderat stora summor för att granska alla bilder som barnen såg. Männen gav nappflaskor och kvinnorna körde lastbilar osv. Nyligen hade man gjort en test i flera skolor och nästan alla lågstadieflickor hade ritat sig själva i typiska kvinnliga roller och pojkarna i mannliga! Hon var förtvivlad och upprörd! Vad hade man missat? Vad kunde samhället göra mer för ändra detta?

Finns det någon mening?

Det är en stor nåd att vara troende. Att veta att världen inte har kommit till av en slump, att det finns en mening med allting. Att Gud har skapat var och en av oss, att var och en har funnits i Guds kärlek långt innan han eller hon föddes.

Gud har inte skapat oss och sen lämnat oss åt vårt öde. Skapelsen är ett pågående process, det sker nu. Gud håller oss nu i sin hand. Han kallar oss nu till att bli oss själva, till att förverkliga likheten med honom. Han har skapat oss till sin avbild, till att bli lika honom.  Han har skapat oss av kärlek och kallar oss att älska tillbaka. Endast denna stora kärlek kan ge mening och fylla våra hjärtans stora längtan.

Synden har gjort Guds plan oigenkännlig. Våra hjärtan har blivit skadade och har svårt att känna igen kärlekens ansikte. Vi tror att Gud är en rival, att Han är vår fiende. Vi tror att vi är ensamma, att vi måste klara oss själva, skapa oss själva!

Gud har inte överget oss. Han är den gode Herden som söker var och en av oss. Som inte ger sig förrän han har hittat oss vi har låtit oss finnas. Han söker oss ända in i döden. Han har dött för oss för att dra oss ut ur dödens gap!  

Vad har Babel med ”Hen” att göra?

När alla säger samma ord som i Babel, kan ingen bli sig själv . Babel är byggt med utbytbara tegelstenar, den himmelska Jerusalem däremot är byggt med unika stenar som den Helige Ande fogar ihop.

Orden är viktiga. Ett barn lär sig att tala för att andra ger det ord. Dessa ord är viktiga, de är en glädje för barnet som pekar på saker och ting och vill veta vad det och det heter.  Barnet upprepar, leker med orden. Orden hjälper barnet att sortera och få ordning på den värld som omger det.

 Orden är viktiga för att barnet ska bli medvetet om sin egen identitet och växa som person.

För att Någon säger Du till barnet på ett kärleksfullt sätt, lär sig barnet så småningom att säga Jag.
Barnet behöver kärleksord som talar om för henne/honom, att hon/ han är älskad, bejakad för den hon/han är.  Barnet måste känna att andra gläder sig åt att hon/han finns för att kunna älska sig självt. Det måste få höra ”DU är Du” och ingen annan. Du är älskad precis som du är: flicka eller pojke.

På vilken grund ska lilla ”hen” kunna bejaka och bygga upp sig själv, när de som älskar ”det” och vill dess bästa säger: vi vet inte vem du är och kanske ska du bli en annan än den du är nu?

I somras sa lille Gabriel, två år, till oss vuxna:” Jag har en snopp och mamma har en slida”. Det var en stor upptäckt, han ville dela det med oss! Han var en pojke, det fyllde honom med stolthet och glädje.

Hen (3). När människorna blir utbytbara.

"Hela jorden hade samma språk och samma ord”, läser vi i berättelsen om Babelstorn (1 Mos 11). Är det inte underbart att alla har samma språk och förstår varandra? Varför skingrar Gud dem? Han tycks handla på ett fientligt sätt gentemot människorna! Denna berättelse är gåtfull, vi måste titta lite närmare på den.

”Hela jorden hade samma språk och samma ord”. På grundtexten står det: ”de hade samma läpp!” Det kan översättas med: de talar med en mun, eller: Ingen behöver tala till den andra eller lyssna på den andra, alla säger samma sak. De säger det som är politiskt korrekt. ”Nu skall vi slå tegel och bränna det”, säger de. De har en avancerad teknik: ”De använde tegel som byggsten, och som murbruk använde de beck”. Först kommer medlet: tegel, sen målet: staden.
Tekniken leder dem. ”Låt oss bygga en stad, med ett torn som når ända upp i himlen”. Ett torn? som ska stå för det gudomliga, ersätta det, kanske? Eller ett orienteringstorn? Ett kontrolltorn?

”Vårt namn blir känt, och vi slipper vara skingrade över hela jorden.” Det finns inga andra än dem, inga som kan berömma, beundra dem! Det blir ett uppblåst namn, ett självförhärligande, en självdyrkan. Det ser ut som en totalitär stat som förhärligar sig själv!

”Då steg Herren ner för att se staden och tornet som människorna byggde”. Berättaren blir ironisk! Gud behöver stiga ner för att se det höga tornet. Samma Gud som i kvällsvinden söker Adam i trädgården kommer ner till människorna. Gud är alltid den som kommer ner. Han dömer inte ovanifrån. Han kommer nära! Han kan bara konstatera: ”De är ett enda folk och har alla samma språk. Detta är bara början. Nu är ingenting omöjligt för dem, vad de än föresätter sig.” De har bara ett språk och det är inget mänskligt språk, det är teknikens språk, högmodets språk.

Ingen lyssnar eller talar till sin broder. De är alla likadana, de har en enda läpp! De har reducerat sig själva till att vara utbytbara tegelstenar!

"Hen."(2) Kan vi definiera oss själva?

Kan vi definiera oss själva eller behöver vi Gud?

Jag vill ställa denna fråga i ett sammanhang och därför kommer jag att ta en lång omväg!
Hoppas ni hänger med?

 I vår tid tycks människorna kunna leva utan Gud. Många har ingen relation till honom. Ibland känns det som om Gud själv har dragit sig tillbaka, vi är ensamma i vår värld, vi lever i en sekulariserad värld och måste klara oss bäst vi kan.

 Sekulariseringen är en långsam process.

·         Religion och politik har länge varit inblandade. Man krigade i Guds namn. Gustav Vasa bestämde över sitt folks kyrkotillhörighet, och så gjorde de andra härskarna i Europa. Religionen användes i politiska syften. Nu har politiken frigjort sig från det religiösa tänkandet.

·         Tänkandet har länge varit underställt religionen och dogmer. Under medeltiden var teologi det viktigaste ämnet och filosofie var dess hjälpreda. Nu har filosofin helt frigjort sig.

·         Vetenskapen och forskandet har frigjort sig från allt som i religions namn kunde begränsa dem

·         Konsten har länge varit i religionen eller i kyrkans tjänst. Medeltidsmålningen har nästan uteslutande religiösa motiv.

·         Osv.

 Sekulariseringsprocessen är mycket gammal. Den börjar egentligen med den bibliska berättelsen.

När Bibeln berättar i 1Moseboken att Gud skapade himmel och jord, det vill säga allting, avfolkades världen från alla avgudar som hittills dyrkats.  Baal, fruktbarhetens gud finns inte, Astarte finns inte, gudinnan Artemis i Efesos finns inte (se Apg 19). Grekerna hade många gudar och var rädda för dem, den bibliska uppenbarelsen befriar dem från gudarna och från denna rädsla. Med vetenskapens utveckling har människan lärt sig att förstå och i viss mån behärska den värld hon lever i. Hon känner sig  inte längre omgiven av okända och hotande krafter.

Det finns något gott i denna sekulariseringsprocess. I skapelse berättelsen ser vi hur Gud lämnar världen i människans vård: ”Uppfyll jorden och lägg den under er” (1Mos 1:28). På den sjunde dagen drar sig Gud tillbaka. Han anförtror skapelsen åt människan. Hon får uppdraget att leda den till dess fullbordan.  Gud vill att människan ska växa och ta ansvar. Han drar sig tillbaka och lämnar plats åt människan. Han öppnar en väg för människan. En väg där hon kan bli sig själv och möta Gud ansikte mot ansikte, som en fri människa, som en vän med en vän. 

 Denna frigörelse process är inte utan risk. Den största är att människan roffar åt sig gåvan, skapelsen och glömmer bort givaren. Att hon lägger världen under sig, men själv inte är underställd Gud! Världen blir inte längre en väg som leder människan från skapelsen till skaparen, från hennes lilla ego till hennes äkta JAG. Människan blir instängd i skapelsen, vägen leder ingenstans, människan förlorar sig i sin egen berättelse utan  mål, och utan transcendans!

Jag fortsätter med  denna reflexion i nästa inlägg!

Hen (1) - den könsneutrala skolan

Det är lovvärt att skolan vill ge flickorna alla chanser att utvecklas och få den plats i samhället som är i höjd med deras kapacitet.

 Jag förstår kampen för att befria kvinnan och öppna hittills förbjudna områden och möjligheter för henne.

Jag undrar om könet är ett handikapp? Om vi når en större befrielse genom att förneka det?

För länge sen kämpade man för jämlikheten.

Sen blev det jämställdheten

Nu talar man om könsneutralitet och vill introducera den könslösa pronomen hen,

Sverige leder kampen och är en modell för många länder. Få har hittills nått så långt. Befrielsekampen fortsätter. Hur länge? Hur långt vill man nå? Kommer man någon gång till målet, och vad är målet?  Att samhället ska fungera bättre? Att människorna ska bli lyckligare och mer kärleksfulla?

Jag reflekterar och ställer mig frågor:

Jämlikheten är ett stort och värdefullt begrepp. Alla människor har samma värde oavsett kön, ras, åsikter, ställning i samhället…

Det, jämställdheten betyder, är däremot mindre klart. Innebär det att vi är utbytbara? Att man kan ”ställa” alla på samma plats oavsett de egna förutsättningarna?

Leder det till en större befrielse att kallas för ”Hen”, att betraktas som neutral, att behandlas som sådan? Öppnar det nya möjligheter? Finns inte risken i stället att det stänger vägen till en själv, till att bli sig själv? Blir det inte en stor frustration att inte bli erkänd för den man faktiskt är: flicka eller pojke, att förnekas sitt kön?

Problemet är om vårt kön hör till vår identitet och måste så småningom bejakas, integreras - vilket är en utmaning, en lång och krävande arbete -  eller om det inte gör det? I så fall blir det upp till oss att definiera oss själva.

Jag fortsätter att reflektera och återkommer i kommande blogginlägg.

Har Gud blivit stum?

Håller på att läsa på nytt påvens bok: Jesus från Nasaret.
så här står det s.45
"Idag blir Bibeln i stor utsträckning underkastad den så kallade moderna världsbilden. Dennas grunddogm är att Gud är ur stånd att alls handla i historien - allt vad som rör Gud, måste förläggas till den subjektiva sfären. Om det är så, då talar inte längre Bibeln om Gud, om den levande Guden. Då talar bara vi som bestämmer vad Gud kan göra och vad vi vill eller skall göra.  Och med påskinande av att äga stor vetenskaplighet säger Antikrist då att en exeget som läser Bibeln i tron på en levande Gud och därvid själv lyssnar på vad Gud säger, han är fundamentalist. Endast hans exeges, den förment rent vetenskapliga, i vilken Gud själv ingenting säger och ingenting har att säga, står i nivå med tidens krav."