Är det bara de döpta som blir frälsta?

Denna fråga ställdes mig nyligen av Catherine.
Hon var upprörd och bekymrad. Vid ett katemumenatsmötet, hade en diskussion om dopet uppstått och någon hade citerat något ur Evangeliet: ”Den som tror och blir döpt skall räddas, men den som inte tror och inte blir döpt skall bli dömd.” Alla tyckte att det var en hård text.

-  Catherine, är du säker på att ni läste texten rätt? Titta i Bibeln, det står i slutet på Markus.

Hon hittade texten och läste:
-”Den som tror och blir döpt skall räddas, men den som inte tror skall bli dömd.”
- Ja, så står det i Markus 16:16. Ni har själva lagt till ”och inte blir döpt”.

”Den som tror och blir döpt”. Den alltså som har hört Evangeliet, det glada budkapet om Jesus Kristus, om hans död, hans uppståndelse och hans upptagning i Faderns härlighet, den som tror på det och blir döpt ska ha del i den räddning som Jesus vunnit åt oss. Men dopet är ingen magisk rit. Det räcker inte med att bli döpt, man måste tro.

”Den som inte tror”, säger Jesus. Han säger inte ”tror på mig”, utan bara ”tror”. Vad innebär det?

Att tro i bibeln är inte någonting abstrakt som att tro på en teori eller en idé.

Att tro på Gud handlar om något konkret. Man litar på Gud, man räknar med Gud. ”Den som tror” lever inte sitt liv instängd i sig själv och för sig själv, utan i en öppenhet mot Någon Annan, Någon större, Någon okänd vars närvaro kanske känns mer som en saknad? Någon vars ansikte vi ibland flyktigt kan skönja i någon vi möter. Någon som vi tjänar i våra medmänniskor.

Den som tror ska bli räddad. Är det inte det Matteus berättar i sitt 25:e kapitel när han beskriver Människosonens dom över alla folk?

Där sker en urskiljning, fåren ska ställas till höger om honom och getterna till vänster. Till fåren säger han:
’Kom, ni som har fått min faders välsignelse,
och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse.”
Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag
var hemlös och ni tog hand om mig…
Då kommer de rättfärdiga att fråga: ’Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig…?’
Kungen skall svara dem: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon
av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’ (Matt 25:31-46)

 Jesus identifierar sig med sina minsta bröder. Den ”den som tror” är den vars hjärta är öppet, den som låter sig nås av sin broders rop, den som är barmhärtig, som Gud själv, är det.

Den som däremot är döv och blind för sin nästa kan inte känna Gud och kommer inte in i Guds härlighet.

Någon kanske frågar: räcker det alltså med goda gärningar för att komma in i Guds rike?

Nej, vi blir inte frälsta på grund av våra gärningar. Det är tron som räddar. Det som hindrar oss från att tro är vår självtillräcklighet: Vi tror på oss själva. Vi räknar bara med oss själva. Vi tror att vi kan ”fixa” vårt liv själva!

Räddningen kommer från en Annan, från Kristus, vi tar emot den utan några förtjänster, som en gåva . Den människa som ser och hör sin broder, sin syster har ett öppet hjärta. Hon låter den andra komma in i sitt liv, hon låter sig störas. Hon är beredd att känna igen sin frälsare och ta emot honom när han uppenbarar sig för henne, kanske vid hennes sista andetag. 

 

Vi har sett hans stjärna

”Det fanns ingen stjärna! Jag hörde det igår på radion. Forskarna har kommit fram till det! ” Viskade min granne häromdagen i mitt öra, precis när barnen i vår församling skulle börja med sitt julspel och någon höll på att hänga en stor stjärna ovanför krubban! 

Nej, det fanns ingen stjärna! Det var på tiden att Sveriges radio upplyste sina åhörare om detta! Om det inte fanns någon stjärna, så är det hela bara en saga … och de som tror på det är lite naiva!

Jag tycker att forskarna ger sig mycket möda, men min tro håller och faller inte med en stjärna.  Den som läser Bibeln förstår ju att denna stjärna kanske inte lyste i himlen utan var den som Bileam talar om i 4:e Moseboken: ”En stjärna stiger fram ur Jakob, en spira höjs i Israel” (24:17) . Hos profeten Jesaja kan man också läsa om kameler som kommer i mängd, lastade med folkens rikedomar (Jes 60), vilket har inspirerat Matteus i hans beskrivning av stjärntydare som kommer med sina gåvor till krubban.

Min tro håller och faller inte med en stjärna, den är förankrad i Jesu Kristi uppståndelse. ”Honom som ni har dömt och dödat, har Gud uppväckt från de döda” säger Petrus på pingstdagen. Jag vet ingenting om stjärnan, men jag vet att Jesus har uppstått, han har inte återvänt till ett jordiskt liv utan han gått in i Faderns härlighet. Lärjungarna kunde bara konstatera att graven var tom. Den uppståndne kom dem till mötes, när de trodde att de skulle möta en död! Den uppståndne är samma människa som det lilla barnet som föddes i Betlehem. Han har delat vårt liv, han möter oss idag i vårt liv, han kommer oss till mötes, han öppnar framtiden för oss. ”Vi har sett hans stjärna”, och det har blivit vårt ljus.

Den gud vi tror på!

 En text av Maurice Zundel, schweizisk präst, filosofidoktor och föreläsare. Han  dog 1975

Jesus leder oss tillbaka till människan. Han befriar oss från alla våra idoler, dem som vi helt omedvetet och utan att vilja det ständigt skapar åt oss, för att vi under namnet Gud stoppar alla våra okunnigheter, begränsningar, och partiskheter .

Vad är det som i dag utgör det verkliga hindret för så många tänkare att erkänna Gud? Det är att vi har gjort av Gud – och mänskligheten har alltid gjort det – en förklaring av världen sådan den är, vi antar att denna värld har velats av Gud, att den är ledd av Gud och att Gud således bär hela ansvaret för den. Om Gud är förklaringen för en värld av tårar och blod, av tortyr och orättvisa är han medskyldig till alla dessa hemskheter och orättfärdigheter.

Tvärtemot detta är den Gud som uppenbarar sig i Jesus Kristus fullständigt oskyldig till det onda . Han våndas över det, han är dess första offer. Han är en Gud som kallar oss att skapa en annan värld än denna. En värld som ännu inte finns, en värld som blir mänsklig, som kan bli det om vi uppfyller vår mänskliga kallelse, en värld där Anden kan höras, där kärleken kan råda, där varje skapad varelses värdighet är okränkbar.

Så enkelt det är!

Så enkelt och stilla det är! Maria, Josef och herden är här, de betraktar det lilla barnet, de är helt inbegripna i Guds stora tystnad, upptagna av det som sker i det fördolda. De ser med sina inre ögon. De går in i det stora mysteriet, de låter det växa i sina hjärtan. Barnet mitt ibland dem undervisar dem, lär de vem Gud är.

betrakta barnets ansikte

Den kristna berättelsen börjar inte med Jul, den börjar med Påsk. Det första Petrus förkunnar är Jesu död och hans uppståndelse.
Han talar till dem som är samlade denna Pingstdagen: "Den som ni har låtit spika fast på ett kors, honom har Gud uppväckt från de döda", säger han till sina åhörare, det som har hänt angår dem. "Ordet träffade dem i hjärtat och de frågade: Bröder, vad skall vi göra?" Omvänd er, svarar Petrus, löftet gäller för er och för era barn.

Jesu uppståndelse är inte ett återvändande till ett mänskligt liv utan ett inträde i Faderns härlighet. Jesu liv får en ny dimension. Han är inte längre begränsad till de jordiksa villkoren: tiden och rummet. Allt det han har sagt och gjort under sitt jordiska liv är till för alla människor i alla tider. Han är närvarande för oss idag. Hans död och hans uppståndelse öppnar en väg i vår stängda värld. Vi är inte längre inlåsta i meningslösheten, hopplösheten, i vårt lilla trånga Jag.
Den uppståndne kommer oss till mötes där vi är idag. Han kommer framifrån i våra liv, från framtiden. Han öppnar en ny framtid för oss. En framtid som vi inte kunde föreställa oss. Han gör allting nytt, men har gör det inte utan vår medgivande. Vi måste säga vårt JA,  tillåta honom att komma in i vårt gamla liv, och hela, förnya det!

I Jesu uppståndelses ljus har evangelisterna skrivit sina berättelser. Markus går tillbaka till hans dop i Jordan. Matteus och Lukas går ända till hans födelse i Betlehem. Johannes betraktar honom i hans evighet, som Ordet hos Gud. 
Förkunnelsen börjar med slutet: Han är uppstånden och han drar oss in i sin uppståndelse! Det glada budskapet angår oss. Sen utforskar den troendes blick Jesu mysterium. Vem är han? Och man berättar hans liv, man betraktar honom i Betlehem, och i Nasaret, i Jerusalem och på korset.

Under Jultiden får vi betrakta honom i hans födelses mysterium. "Idag har en frälsare fötts åt er," säger ängeln till herdarna. De greps av stor förfäran när de såg Herrens ängel och Herrens härlighet lysa omkring dem. Kontasten är stor mellan denna stora syn och det som är sagt till dem: "Detta är tecknet för er. Ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba!" 
Det som är tecknet, är ett litet barn som på inget sätt skiljer sig från andra nyfödda! Den enda skillnaden är kanske den stora fattigdomen i vilken han föds. Frälsaren kommer inte till oss såsom vi väntade honom. Han kommer obemärkt, på ett vardagligt sätt in i vår vardag. Vi behöver höra det som änglarna säger om honom för att känna igen honom. Endast med tronsögon kan vi känna igen vår frälsare.

Han kommer som ett barn och han lever ett helt mänskligt liv för att hans frälsning sträcker sig till hela vårt liv. Han har kommit för att hela oss, för att  vårt liv, ända från den stund vi blev till i vår moderssköte, ska bli helad. Hans uppsåndelses ljus har kraft att så småningom skingra vårt mörker, öppna det som är låst, befria oss från allt det som hindrar oss från att låta oss älskas och att älska. 

Under dessa Juldagar ska vi betrakta det lilla barnet. Gud med oss, Emanuel och låta oss undervisas av honom. Den fattige, helt överlämnad i människornas händer. Den för vilken det inte fanns plats i härbärget. Han vill komma in i våra hjärtan om vi vill det.
Gud är inte som vi föreställer oss. Gud är en Annan, Han är större, hans kärlek är oändligt mycket större!

Lucia

För många år sen blev jag bjuden på Luciafirandet i svenska kyrkan i Paris. Ett magnifik firande: Lucia tåget med tärnorna, tjärngossarna, de underbara sångerna. Det kändes magiskt. Och sen tillbaka med tunnelbanan till vår kyrka, St Leu, i en beryktad stadsdel mitt i Paris, med prostitution, uteliggare och pornografi, en annan värld. Två världar som finns bredvid varandra och som inte möts.
Behöver man alltså fly från sin vardag för att under en stund uppleva det magiska, drömmen och orka vidare med livet?

Kanske är det så en del av våra gäster här på Berget upplever det? När de åker hem efter en retreat eller en kurs kan de säga att de ska tillbaka till verkligheten!
Vi som lever här vet att det inte är en dröm eller en flykt. Men visst är det en annorlunda miljö med mässan och bön i centrum. Fyra gånger om dagen är vi i kapellet och det gör någonting med oss, det gör någonting med vår miljö. Det är svårt att förklara! Det är inte vi som skapar miljön, Herren är med oss, han är mitt ibland oss, vi lever i en Närvaro och jag tror att det är det som gör miljön så annorlunda.
"Mitt ibland er finns en som ni inte känner," säger Johannes döparen. Det är kanske det som är hemligheten. Han är med både på Berget och i vardagen!

Den som hör skall säga: "Kom!"

Anden och bruden säger: " Kom!"
och den som hör det skall säga :" Kom!"
Och den som törstar skall komma.
Och den som vill skall fritt få dricka av livets vatten.
Upp 22:17

Den som hör!
Den vars öron är öppna och förnimmer detta stora rop
som kyrkan ropar nu under denna adventstid: Kom!
Den som törstar efter livets vatten.
Den som längtar efter Någon
Den ska också ropa: Kom!
och själv komma fram, ta ett steg framåt,
låta sig bäras av detta stora rop, brudens rop och bön.

Anden stödjer oss i vår svaghet så att vi vågar komma fram,
vi vågar vilja och dricker fritt av livets vatten!