böneskola 3

Bönen ! vi längtar efter det! Vi skulle så gärna vilja be! Vi ser med avund på dem som har fått bönens gåva. Det verkar vara så lätt för dem. De bara sjunker in i bönen…

Varför inte jag? Är det inte för mig? Är det något fel jag gör? Ja, det blir många frågor.

Bönen är inget härligt tillstånd, det är en väg att gå. En spännande väg, men ingen lätt väg.

Bönen är ett möte med Någon. För att möta den Andra måste jag gå Honom till mötes.

Jag måste släppa in Honom i mitt liv.

Det första jag ska göra är att ge honom lite av min tid, av min dyrbara tid. Jag ger honom det som en gåva. Jag avstår från att göra bruk av denna tid för att tillfredsställa mina egna behov.

”Herre, den här stunden är din – inte min. Använd den som du vill. Jag står här inför dig. Jag är vänd mot dig.”

Det här som verkar vara så enkelt kan vara svårt för oss som är vana att ha kontroll över allting. Vi har lärt oss att vara effektiva, duktiga. Vi vill prestera någonting, vi vill att vårt handlande ska leda till ett resultat. Till vårt och andras bästa!

Vi sätter oss för att be. Vi ger Gud en kvart av vår tid och det händer ingenting, vi känner ingenting, vi har det tråkigt! Mötet sker inte – tänker vi. Jo, bara vi ber Gud komma in så gör han det. Han är den som bultar på vår dörr och väntar att vi öppnar för honom. Men vi har kanske inte förnummit hans inträde i vårt innersta.

Vi lever på ytan av vårt väsen, på sinnenas och stämningarnas nivå. Vi är inte förtrogna med vår själs innersta boningar, vet inte ens att de finns! Vi har förlorat nyckeln till vårt eget hjärta. Anden själv vill leda oss dit och lära oss.

Låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, skriver Paulus till Romarna (12:2)

Denna förnyelse kan vi inte åstadkomma av egen kraft. Anden själv leder oss till rymlig plats. Han utvidgar vår tankeförmåga och undervisar oss. Han ger oss nya tankar. Endast Han kan leda oss till det nya.

Vi är bebodda av ”gamla tankar”.

När min hjärna och mitt hjärta är fyllda av bekymmer och oro, när ältandet bara mal och mal, när anklagandet och försvaret pågår i mitt innersta, när jag inte blir färdigt med att rättfärdiggöra mig inför den inre domstolen …

Det är tröstlöst att vilja städa undan alla dessa gamla känslor och tankar. Vi förlorar vår tid och våra krafter. Vi ska bjuda Anden att komma in i dem. När ljuset kommer skingras mörkret och endast då.

Vi ska säga: Herre, jag bjuder dig in i mitt liv. Jag öppnar min dörr för dig. Kom in i mina tankar. Kom in i mitt hjärta. Kom med ditt ljus och skingra mitt mörker.

Den gamla ormen, frestaren, är den som alltid försöker stänga in mig i mig själv. Han vill få mig att tro att jag är ensam, att ingen kan älska mig, att jag måste klara allting själv. Han är anklagaren som vill få mig att känna dåligt samvete för allting!

Den Helige Ande är törstaren och livgivaren. Han kommer till mig när jag åkallar honom. Han bistår mig, han upplyser mitt mörker, han leder mig till mitt eget hjärta där jag finner Gud.