måndag 29 augusti 2011

50 år som dominikansyster!

I lördags hade jag den stora gjädjen att förnya de löften jag avgett för 50 år sen. Då var jag 22.
Gud har varit trofast i alla dessa år och burit mig i sin hand, därför har jag varit trofast! Hur annars!

Dessa år har varit en vandring i tron. Ibland i ljuset, oftast i trons mörker, "i ett kargt och uttorkat land" som det står i psalm 63 (en psalm vi sjunger till söndagens morgonbön). När jag var ung syster läste vi det på latin: "in terra deserta et invia et inaquosa": i ett ökenland utan väg och utan vatten!
Utan väg. Ja, så är det. Hur kan vi veta vägen till ett okänt land? Herren säger till Abraham: "gå till det land jag ska visa dig!" Det gäller att lita på den som kallar, att tro att Han kommer att dag efter dag visa vägen och ge kraft att gå den.
Det har Herren gjort och mitt hjärta flödar över av tacksamhet när jag ser tillbaka på alla dessa år.

måndag 22 augusti 2011

Tillbaka till Berget

Kom hem igår kväll efter en lång semester i Frankrike.
I Paris var det 33 grader igår och 19 i Stockholm, nästan skönare!
Det var fint att vara i mitt hemland, att träffa så många vänner och släktingar och lära känna en del nya. Det känns så lätt att tala sitt eget språk, fast ibland hade jag lite svårt att hitta det franska sättet att uttrycka saker som jag bara tänkt på på svenska!

Jag tycker att det är spännande att tillhöra två så olika kulturer. jag upplever varje gång hur instängda vi är i vår kultur och det kan inte vara på ett annat sätt. Man är inne i ett sätt att tänka, i en kultur som omger oss på alla sidor, som är självklar för oss och som man tror, helt naturligt, är universell.
Visst kan man upptäcka, när man reser, att andra tänker och handlar på ett annat sätt. Kanske tycker man att de är konstiga . Det är svårt att tränga in i en annan kultur, att öppna sig för den. Det kräver en öppenhet som kommer från hjärtat. En respekt för den andra medmänniskan. Man måste accepetera att inte förstå, att inte kunna tolka andras reaktioner! Att inte döma efter våra egna självklara värderingar!

Ja, det är svårt, det tar lång tid ,egentligen blir man aldrig färdig med att förstå den andra, men det är mödans värt. Man blir mindre och samtidigt växer man som människa.