Uppståndelsen

Jesu uppståndelse är en unik händelse i den mänskliga historien
Den gamla världens gränser sprängs genom Jesu uppståndelse. Någonting helt nytt, ofattbart, bortom föreställningarna inträffar. Det gudomliga möter det mänskliga, evigheten möter tiden. Texterna i Nya Testamentet vittnar om detta. Orden räcker inte till. Berättelserna blir motsägelsefulla, kronologin stämmer inte från den ena till den andra. Jesus blir igenkänd och samtidigt känner man inte igen honom. Han gör sig närvarande och drar sig tillbaka. Ibland ska man röra vid honom och ibland undandrar han sig beröringen. Han är inte begränsad i tid och rum. Två som var på väg till Emmaus möter honom och när de kommer tillbaka till de andra och vill berätta om det som hänt, får de först höra att ”Han har visat sig för Simon” (Luk 24:34). Han är närvarande bland dem fast de befinner sig bakom låsta dörrar. När de känner igen honom försvinner han för deras åsyn.

Den uppståndne visar sig för dem han vill med en gudomlig frihet. Han är den samme, den som åt och drack med dem, den som har blivit korsfäst och bär såren i sin kropp. Men de känner inte igen honom. Uppståndelsen är inte någonting man kan konstatera. Man kommer in i en helt ny relation med honom och det kräver tro. ”Min Herre och min Gud”, säger Tomas.

”Maria”, säger han till kvinnan, och hon vänder sig om – omvänder sig – och känner igen honom. Han kallar henne vid namn, han känner henne som Gud själv gör, inifrån, i hennes djupaste identitet som den kvinna Gud skapat och kallat.

”Tvivla inte, utan tro!” säger han till Tomas (Joh 20:27) och till Petrus: ”Simon, älskar du mig?” (Joh 21:16). Den uppståndne söker var och en av dem. Han talar till dem på ett personligt sätt. Han drar in dem i sitt gudomliga ljus, i sitt gudomliga liv och där blir de medvetna om hans ofattbara kärlek och samtidigt om sina tillkortakommanden, om sina synder. Är de beredda att omvända sig, att lämna det gamla, det instängda för att gå in i det nya? Petrus litade på sin egen kraft. ”Om jag så måste dö med dig, skall jag aldrig förneka dig” (Matt 26:35). Nu måste han öppna sig och ta emot frälsningen.

Uppståndelsen har skett i den mänskliga historien och samtidigt är det någonting mycket större än en historisk händelse. Jesus dog under Pontius Pilatus. Två dagar senare gick kvinnorna till graven och hans döda kropp fanns inte där. Så mycket kan historikerna berätta för oss. Ingen har varit vittne till Uppståndelsen. Det är inte ett faktum som man kan konstatera, lika lite då som nu. Man kan gå in i den tomma graven, man måste tro på uppståndelsen.

Uppståndelsen öppnar himlen. Jesus, Guds enfödde son, Ordet, i vilket allting blev skapat har stigit ner i människans mörker, i människans instängdhet. Genom sin död på korset har han övervunnit människans revolt mot Gud, hennes motstånd, hennes förhärdade hjärta. Människan är inte längre dömd att leva i sin synd, han har tagit på sig världens synd. ”Men nu, tack vare Kristus Jesus, har ni som en gång var långt borta kommit nära, genom Kristi blod” (Ef 2:13).

Den Uppståndne utgjuter sin Ande. Så länge han levde ett jordiskt liv bland sina lärjungar var han för dem en mästare, en modell, som de försökte efterlikna med sina mänskliga krafter, men det räckte inte till. Nu kommer Anden in i deras hjärtan. Det lilla instängda Jaget sprängs. De lär sig att leva ledda av Anden. De gömmer sig inte längre för Gud som den första människan gjorde (1 Mos 3:8). I den enfödde sonen har de blivit söner som ropar: ”Abba, Fader!” De lär känna Gud inifrån. De känner igen kärlekens ansikte. Ormens makt är bruten. Ormen, den som ville få dem att tro att Gud var deras fiende, en farlig konkurrent, som ville hindra dem från att blir stora. De förstår att de är skapade till hans avbild och att han är deras glädje.

Den uppståndne ska vi inte söka bland de döda. Han är den Levande.
Han möter oss idag och gör oss levande.