söndag 4 mars 2012

Vad har Babel med ”Hen” att göra?



När alla säger samma ord som i Babel, kan ingen bli sig själv . Babel är byggt med utbytbara tegelstenar, den himmelska Jerusalem däremot är byggt med unika stenar som den Helige Ande fogar ihop.

Orden är viktiga. Ett barn lär sig att tala för att andra ger det ord. Dessa ord är viktiga, de är en glädje för barnet som pekar på saker och ting och vill veta vad det och det heter.  Barnet upprepar, leker med orden. Orden hjälper barnet att sortera och få ordning på den värld som omger det.

 Orden är viktiga för att barnet ska bli medvetet om sin egen identitet och växa som person.
För att Någon säger Du till barnet på ett kärleksfullt sätt, lär sig barnet så småningom att säga Jag.
Barnet behöver kärleksord som talar om för henne/honom, att hon/ han är älskad, bejakad för den hon/han är.  Barnet måste känna att andra gläder sig åt att hon/han finns för att kunna älska sig självt. Det måste få höra ”DU är Du” och ingen annan. Du är älskad precis som du är: flicka eller pojke.


På vilken grund ska lilla ”hen” kunna bejaka och bygga upp sig själv, när de som älskar ”det” och vill dess bästa säger: vi vet inte vem du är och kanske ska du bli en annan än den du är nu?


I somras sa lille Gabriel, två år, till oss vuxna:” Jag har en snopp och mamma har en slida”. Det var en stor upptäckt, han ville dela det med oss! Han var en pojke, det fyllde honom med stolthet och glädje.

3 kommentarer:

Kristina sa...

Så viktigt, att vara älskad och bejakad för att kunna älska andra! Och tack för Berget, ett andligt hem.

Irene sa...

Så sant, sr veronica, tack för det!

Markus Axelsson sa...

Hej Veronica!
JAg har läst din blogg och tycker att du ofta har tankvärda åsikter. Men här förstår jag inte dina tankar riktigt. Du får väldigt gärna utveckla dom vid senare tillfälle!

Jag tror att man som vuxen kan älska ett barn, oavsett kön. Hen handlar inte om att ta ifrån ett barn sin könsidentitet. Utan att snarare ge barnet möjlighet att uttrycka sig själv, utan indirekta påtvinganden från samhället.
Är det inte en gåva från föräldrarnas sida att låta barnet utvecklas som det själv vill?
Jag tror på Gud. Jag tror också att ibland blir det tokigt i naturen, människor kan födas med fel kropp. Men, vi är väl alla genom det andliga förbundet en del av och tillhörande Gud? Oavsett pronomen eller könsidentitet?
("Anden själv vittnar med vår ande att vi är Guds barn" (Rom 8:16))

Kön är bara något som man fokuserar mycket på, för det är "det enda" som föräldrar kan vara "säkra på" under ett barns utveckling. Men tänk om naturen har "begått" ett misstag och könsidentitet och kropp inte stämmer överens. Skulle inte då ett användande av "hen" eller ett mindre fokuserande på kön istället hjälpa barnet att kunna bejaka och älska, både sig själv och andra?'

Nu kom detta att handla kanske mer om transsexualism än pronomet Hen, men jag tror i slutänden att ett behov av att köna saker och ting för att kunna organisera sin värld är något som vuxna behöver, mer än barn.