mitt liv som en väldoftande offergåva

Snart ska vi ha en kurs om Bibelns dofter och göra vår egen salva!

Jag mediterar över det och upptäcker att Bibeln är full av dofter.

Josefs bröder säljer honom till Ismaeliter vars kameler var lastade med ladanum, balsam och mastix som skulle föras ner till Egypten (1 Mos 37:25) och när Josef har blivit en högaktad tjänsteman i Egypten, kommer hans bröder till honom med dyrbara parfymer och presenter.

Drottning av Saba skänker parfymer till Salomo.

”I templet ska man bygga ett altare att tända rökelse på…Aron skall tända välluktande rökelse på det ”(2 Mos 30:1-10).

”Låt min bön vara rökelse för dig” (Ps 141:2).

”Och en annan ängel kom och ställde sig vid altaret med ett rökelsekar av guld, och åt honom gavs mycket rökelse, som han skulle lägga till alla de heligas böner på det gyllene altaret inför tronen” (Upp 8:3)

”Kristus har älskat oss och utlämnat sig själv för vår skull som en offergåva, ett välluktande offer åt Gud…”(Ef 5:2)

”Ty till Guds ära är jag en kristusdoft” (2 Kor 2:15), skriver Paulus. Filipernas omtanke om Paulus är "som en rökelsedoft" (Fil 8:14)

Av våra fem sinnen är luktsinnet kanske det mest subtila och andliga. Det öppnar dörren mot en okänd värld. Doften vittnar om en dold närvaro. Någon har gått förbi och vi förnimmer hennes/hans doft. Doften av den älskade, nardus eller myrra, får den älskande att längta och ge sig iväg för att ta fatt i den som hon längtar efter (Höga Visan). Doften lockar, den kan inte fångas utan bara följas. Den kommer och försvinner. Den låter sig förnimmas som ett löfte, som en gåva som man inte kan äga, utan bara ta emot och ge : Någon finns, Någon är nära , Någon som ger sig och som jag inte kan fånga…

Mitt eget liv kan bli till en väldoftande offergåva…