Rosenkransen

Varje dag går jag min ”Mariatur”, som Ingrid säger.
Dvs. jag går i skogen och ber rosenkransen.
Jag lärde mig be den i Paris när jag som ung syster läste tyska på Sorbonne.
Det var långa tunnelbana resor och vad kan man göra i tunnelbanan när tåget är fullpackat och man inte ens kan sitta och öppna en bok?

 Sen den tiden har det blivit av och till med den här bönen.

Men nu kan jag inte vara utan.
Igår blev jag tvungen att gå till vår boklåda och skaffa mig en nu rosenkrans när jag efter att ha undersökt alla mina fickor konstaterade att min hade försvunnit.
Fram till nu har jag tappat en del rosenkransar och ibland undrar jag vad folk gör ifall de hittar en rosenkrans i skogen eller på gatan?

 Den här lite enformiga och repetitiva bönen öppnar sig så småningom för den som ber den. Tillsammans med Maria går man genom hela Jesu liv och mysterium. Man blir påmind om Guds närvaro, om frälsningens historia, man går in i den.

För mig handlar det inte om stora upplevelser utan om en mycket stilla bön. Jag läser orden och är många gånger tankspridd, tänker på något annat, men bönen, det stilla upprepandet, verkar i mig och undervisar mig i det tysta.