I somras var jag några dagar i Aiguebelle, ett cistercienskt kloster i södra Frankrike . Där började Christian de Chergé sitt liv som munk. Så småningom flyttade han till dotterklostret i Algeriet: Tibbirine och blev prior där. I Aiguebelle bevaras minnet av de sju munkar från Tibbirine som togs i gisslan i mars 1997 och dog i maj.
Landet gick då genom en mycket svår tid, våldet rådde och spred sig till hela landet. Det lilla klostret i Atlasberget var hotat. Munkarna får en dag besök av en terrorist grupp. Deras liv är hotat , de vet det. Många råder dem att lämna landet. Vad tjänar det till att stanna? De vet själva inte vad de ska göra men så småningom mognar beslutet fram. De har gett sina liv till Gud och till detta land. De väljer att stanna. I den gripande filmen "Gudar och människor" får vi följa den långa process som leder hela kommuniteten till att gemensamt och steg för steg fatta detta svåra beslut. De gör det inte i övermod, de är inga hjältar. De låter sig ledas av Guds Helige Ande, de lär sig att dag efter dag lita på den som ger dem kraft att fortsätta leva där Gud har kallat dem och att så småningom följa Herren Jesus Kristus intill döden.
De kan säga med Paulus: "Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse och dela hanslidanden, genom att bli lik honom i en död som hans - kanske kan jag då nå fram till uppståndelsen från de döda." (Fil 3:10-11)
.