9 december - Jungfru Maria utkorelse och fullkomliga renhet

Mitt under Advent firar vi en stilla Mariafest. Om nio månader, den 8 september, ska vi fira Marias födelse. Idag firar vi hennes tillblivelse i sitt modersköte, hennes utkorelse och ständiga renhet. Denna fest introducerades i Norden redan i början på 1300-talet av franciskanerna. I den tid som är vår, präglad av individualism och likställdhets ideologi, kan det vara svårt för många att förstå och glädja sig åt denna fest. Marias utkorelse låter exklusivt och hennes ständiga renhet gör henne nästan omänsklig och onåbar, kan vi tycka.

I den första läsningen här vi hur Gud har "utvalt oss före världens skapelse till att stå heliga och fläckfria inför sig i kärlek” (Ef 1:3-6). Gud skapar människan och från början kallar han henne att ingå ett förbund med honom.  Den bibliska berättelsen visar hur Gud förverkligar sin frälsningsplan i den mänskliga historien, efter det att den första människan vänt sig bort från honom och stängt in sig i sin egen värld. Han ingår ett förbund med alla folk i Noah, han kallar Abraham och i honom vill han välsigna alla folk. Han förbereder ett folk som så småningom blir istånd att ta emot Messias, Frälsaren.

 

Marias utkorelse kan bara förstår i detta stora sammanhang. Maria hör till Guds folk. Hon är Israels dotter, arvtagare till Abraham, till Sara, till Rebecka, till Hulda, till David, till Judit, till Ester. Tillsammans med sitt folk väntar Maria på Messias ankomst, den som ska befria Israel från alla deras synder, i hennes hjärta brinner Israels tro och bön, hon är väktaren som dag och natt ropar till Gud. Med henne kommer det första förbundet till sin fullbordan och någonting nytt inträffar. Det som sker vid bebådelsen övergår helt Israels och Marias tankar och förväntningar.

När ängeln Gabriel säger till Maria: "Var hälsad, du högt benådade!" ger han henne ett nytt namn. På originalspråker lyder hans hälsning: "Nåd över dig, full av nåd" med en redundans (två gånger samma ord). Maria undrar vad detta betyder. Detta nya namn som Gud ger henne är fördolt för henne (se Upp 2:17). Hon vet inte att Gud i sin kärleksplan har utvald henne till att bli Frälsarens moder. Änglen Gabriel uppenbarar detta för henne. "Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes son."
Mänskligt sett är detta omöjligt och Maria frågar: "Hur skall detta ske, jag har ingen man?" Ängeln svarar: "Helig Ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son." Först då kan Maria svara: "Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt." Hon litar helt på den som talar till henne, hon vet att ingenting är omöjligt för Gud. Hon tor att det som Herren har låtit henne veta ska gå i uppfyllelse (Luk 1:45). Hon går in i en helig lydnad.

maria blir istånd att svara på sin höga kallelse för att hennes hjärta är rent, odelat, helt fri från all den misstanke som oremen sått i den första människans hjärta. Denna renhet är en nåd. Maria är från början fri från all skugga som hindrar människorna att helt känna igen och lita på Guds kärlek. Denna nåd i Maria är en frukt av den frälsning som Jesus vunnit åt oss. Jesu död som har hänt vid en viss tidpunkt överskuggar hela den mänskliga historien. Jesu seger över döden sträcker sig både bakåt och framåt. Han dör och uppstår för att frälsa dem som levde före honom och de som kommer efter. Maria är den första frälsta. Hon är frälst från början och blir ett tecken på att frälsningen ska nå hela människosläktet.

Maria tar emot Guds gåva och svarar på den med sin fullkomliga tro. Hon är fri från all självhävdelse, hon går helt in i Guds tankar (1 Kor 1:16), hon är helt och fullt sig själv, full av nåd. Under hela hennes liv har hennes tro fått växa. Hon låter Anden verka i henne och vägleda henne. Hon säger sitt ja inför det hon förstår och det hon inte förstår. Vid korset, i trons totala mörker upprepar hon sitt ja. Hon är helt förenad med Faderns vilja som är att Sonen ska frälsa hela världen.

Den Helige Ande är vår inre mästare, han vägleder oss med hela sanningen och får oss att förstå Guds hemlighetsfulla frälsningsplan. I hans ljus kan vi ta emot denna fest och börja ana dess betydelse och den glädje den förbereder åt oss.


 

    

   

 

Att döpas som barn eller som vuxen?

Debatten om dopet går högt och kanske några blir oroliga. Gäller mitt dop? Jag själv blev döpt som spädbarn. Jag minns inte mitt dop! Jag är med i en dialog mellan katolska kyrkan och pingst. Vi är sex stycken katoliker och sex stycken pingstvänner som i 10 år hat talat med varandra. Vi har blivit goda vänner och uppskattar varandra och varandras tro och hängivenhet till vår Herre Jesus Kristus. Frågan om dopet har kommit upp om och om igen i våra samtal och fast vi delar samma tro har vi olika sätt att se på denna fråga. De flesta pingstvännerna erkänner bara troende dop. Man måste vara medveten och ta ansvar för sitt dop, svara på Guds gåva med sitt engagemang.  Även för oss är dopet ett engagemang. Barnet är döpt för att föräldrarna ber om det och engagerar sig att uppfostra sitt barn i den kristna tron. Barnet är buret av kyrkans tro. Sen håller föräldrarna inte alltid sitt engagemang.

Det som är först i det katolska sättet att se är Guds gåva. Gud har initiativet, han vill ge sig själv, ge sitt gudomliga liv och människan tar emot och svarar. Guds gåva är gratis, han ger oss den inte på grund av våra meriter. Hans gåva kallar fram vårt svar, tron, ett liv i tron.

Sen kommer i katolska kyrkan nattvarden, när barnen är i stånd att själva säga ett ja och svara på Guds gåva. De får i sina församlingar en förberedelse till den, så de vet vad de gör, även om varken barn eller vuxna riktigt kan förstå Guds gåva. Gud är alltid större. Konfirmation är ett annat sakrament som på något sätt fullbordar dopet.

 I katolska kyrkan döper man inte om någon som redan är döpt. Vi kan inte göra ogjort det Gud själv har gjort, men man kan förnya sitt dop. Det gör man varje år under påsknatten, så att man blir påmind om Guds gåva och om den dynamik som finns i dopet och som man frivilligt måste växa in i. Gud ger och det är upp till oss att ta emot Guds gåva  låta den växa i oss.