Kära Vänner!
nu har jag inte skrivit på länge och det är hög tid, medan vi fortfarande är i januari, att önska er alla en god fortsättning på det nya året.
Min långa tystnad bero mycket på att jag ännu inte behärskar min nya dator. Det är fint med tekniken, men människan måste lära sig och det är inte lätt när man är född i en tid utan dator!
Jag vill meditera lite över den fest vi ska fira på söndag: Herren frambärande i tempel, kyndelsmässodagen, den dagen vi tänder "Kyndel" ett gammalt ord för ljus.
Maria och Josef bär Jesus till templet för att, berättar Lukas, fullborda lagen där det står "att varje förstfödd av mankön skall helgas åt Herren." Jesus är Guds son, han är redan helt och fullt helgad åt Herren, samtidigt måste Maria bära fram det barn Gud gett henne, ge det tillbaka till Fadern. Maria behåller inte för sig själv det barn hon har fått. Hon svarar på Guds gåva genom att ta emot den och offra den tillbaka.
Under hela sitt liv växer Maria i sin tro, hon går allt djupare in i sin sons mysterium. Hon är inte passiv, hon engagerar sig, hon gör det hon ska göra. Hon och Josef går till templet.
Där möter de gamla Symeon och Hanna som profeterar över barnet och "de förundras över vad som sades om honom." Efter Jesu födelse har herdarna berättat om den stora syn de fått, om änglarnas budskap och båda två har lyssnat och "Maria behöll allt detta i sitt hjärta". Nu tar de emot Symeons ord. Det blir för dem en andlig näring, en undervisning om Jesus. De förundras, de förstår inte, de låter mysteriet vara mysterium och försöker inte reducera det till det de kan förstå, det som passar ihop med deras egna föreställningar. De låter Gud utvidga deras hjärtan och låter mysteriet växa i dem. De avstår från att ha koll över allting och begränsa det Gud gör i deras liv. De litar på Gud. Maria litar på det ord hon har hört vid bebådelsen och fortsätter att säga: "Må det ske med mig som DU har sagt".
"Symeon välsignade dem och sade till hans Mor Maria:"Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid - ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd - för att många innersta tankar skall komma i dagen." Den väg Messias går är lidandets väg. Maria, hans mor är bjuden, som den första av lärjungarna att följa honom på denna väg. Maria tar emot dessa ord i sitt hjärta och säger sitt JA. Hon vet inte hur det ska ske, hon försöker inte föreställa sig framtiden och behärska den genom att fantisera den. Hon låter sig ledas i en vaksam och aktiv lydnad.
Marias roll är inte "bara" att föda Jesus. Maria är den enda människa som har varit vittne om hela Jesu liv. Hon har behövt säga sitt JA hela tiden från början och ända fram till det ögonblick då hon står vid korset och ser sin son dö. Hennes hjärta är genomborrat av smärta. Hon är i ett totalt mörker, trons mörker, hon förstår inte men hon står fast i sin tro, en tro som är en absolut tillit till den som har sagt : "Han skall bli stor, och kallas den Högstes son... hans välde skall aldrig ta slut."
Fadern ger sin son, Jesus blir överlämnad i människornas händer och de gör med honom vad de vill, de korsfäster honom, Maria säger sitt JA, hon ger sin son som är Guds Son.
