Askonsdag - Fastetiden

Kära vänner!

Snart börjar fastetiden.

I sin liturgi följer kyrkan Jesu liv, död och uppståndelse. År efter år går vi genom samma liturgiska tider och fester. Vi får nåden att varje år gå allt djupare in i hans mysterium . Han är vår vän, vårt liv, vår frälsare. Ju närmare honom vi kommer desto mer blir vi oss själva, Guds älskade söner och döttrar. Han gör oss allt friare och öppnar för oss ett nytt liv och en väg som leder till Fadern i himlen och till vårt eget djupa JAG.

Fastetiden är en förberedelsetid inför den största av alla festerna: Påsk. Fastetiden firades i kyrkan redan på 300‐talet. Den varar i 40 dagar (söndagarna borträknade) och inleds med Askonsdagen, i år den 13 februari. I mässan hör vi profeten Joel:

”Nu säger Herren,

                      skall ni vända er till mig
                   med uppriktigt hjärta, under fastan, gråt och klagan” (Joel2:12).

När vi kommer fram till koret tecknar prästen korstecknet på vår panna med aska och säger:

                 ”Kom ihåg, människa, att du är stoft, och till stoft måste du åter bli”
               (1 Mos 3:19).
                 ”Omvänd dig, och tro evangelium” (Mark 1:15).

Först en vädjan: ”Kom ihåg”. Detta är ord som ofta återkommer i Skriften. Vi glömmer och vi lever i ”glömskans land”. Fastetiden är en tid för att komma ihåg, komma ihåg att vi är stoft! Att vårt liv är kort, bräckligt, fast vi gärna vill glömma det och tro att vi evigt ska vara unga och starka.

Men är detta ett evangelium? Ett glatt budskap?

Det är i första hand en sanning. Så är det. Allt annat är en dröm som vi bygger upp och stänger oss in i. Om vi vågar se det förundras vi över att vi lever, över att livet ges oss i varje ögonblick som en gåva. Vi är beredda att ”omvända oss och tro på evangelium”. Vi vänder blicken mot den som ger oss livet, som älskar oss, som kallar oss vid vårt namn, som vill bli vår glädje och som har sin glädje i var och en som tror på honom.

Askonsdagens liturgi anger inriktningen för hela fastetiden.
Vi lever vända mot den som kallar oss. Vi följer den som säger till oss: ”Följ mig!”. Vi vågar gå ut ur vårt lilla jag. Vår egen bekvämlighet, vår själviskhet. Vi låter Guds Ande utvidga vårt hjärta. Vi får ett större perspektiv. Det är det vi kallar ”göra bot”; Jag lever inte längre bara för mig själv. De andra börjar få lite mer plats i mitt liv. Jag ger dem lite av min dyrbara tid.

Jag ger tid till Gud. Jag lyssnar på det han säger till mig i de läsningarna kyrkan ger oss under denna fastetid. Jag låter ordet ljuda i mitt hjärta. Jag läser långsamt och mediterar, som Maria bevarar jag orden i mitt hjärta och låter dem växa i mig, förvandla mig, bära frukt i mig.

Jag ger tid till mina medmänniskor. Jag” kollar” inte bara på internet och facebok. Jag skriver ett brev, gör ett besök…

Jag ger mig själv tid. Jag avstår från det som omedelbart fyller mitt behov: godis, internet … och jag upptäcker ett annat djup i mig själv.

Framför allt följer jag Jesus. Han söker mig, han är min gode herde. Nu vill jag låta mig finnas. Jag kommer fram till honom och lär mig av honom själv vem han är. Som den blinde Bartimaios som fått sin syn tillbaka (Mark 10) följer jag honom på vägen till Jerusalem, till korset, döden och uppståndelse. Kanske är jag rädd att gå denna väg. Lärjungarna var också det. Jag håller Maria i handen och följer med henne. Hon lär mig att ha blicken fäst vi Jesus och att glömma min egen rädsla. På den vägen fylls mitt hjärta så småningom av en ny kraft och en oanad glädje!

 

 

                                               Sakramentskåpet i Sankt Dominikus kapell

Gud, genom din makt finns allting,

Du bär hela universum i din mäktiga hand,

Du verkar ännu i denna stund (Joh 5:17)

Du finns mitt ibland oss

Du kallar oss och frälser oss nu!

 

Men din närvaro är förborgad

Din röst är som en stilla susning

Den överröstas av världens buller.

Dina tecken är så diskreta

Vem ser dem?

 

Vi kan förneka dig,

Bestämma att Du inte finns

Och du fortsätter att bära oss i din hand,

Att kalla oss vid vårt namn,

Att älska oss och erbjuda din kärlek.

 

”se, jag står vid dörren och bultar.

Om någon hör min röst

Och öppnar dörren

Skall jag gå in till honom

Och äta med honom

Och han med mig” (Upp 3:20)

Trettondagen - Epifania - Herrens uppenbarelse

I morgon avslutas jultiden. Alltsedan juldagen har vi betraktat det lilla barnet. Gud, den allsmäktige har blivit människa. Ett mysterium som övergår vårt begränsade förstånd. Hur kan detta barn, hur kan Jesus från Nasaret, vara Guds enfödde Son, ordet som har blivit människa?

Antingen faller vi på knä och tillber eller också förnekar vi mysteriet och reducerar Jesus till det vi kan förstå eller acceptera. Vi är fria. Gud tvingar oss inte att tro!

Vi kan tro och ta emot. Vi kan tro och fyllas av gudomlig glädje. Gud har kommit nära, Gud har blivit en av oss. Vi behöver aldrig mer vara ensamma. Vi är viktiga och älskade. Vi har en Fader i himlen.

Till alla de som läser denna blogg önskar jag denna glädje och ett gott nytt år 2013!

DU HÖGT BENÅDADE

 

Ängeln kom in till Maria och sade:” Var hälsad, du högt benådade, Herren är med dig.”Hon undrade vad denna hälsning skulle betyda” (Luk 1:29).

Ängeln hälsar Maria med ord som är större, oerhörda, som kommer från ”Guds hemlighetsfulla vishet”.

De övergår hennes förstånd och alla hennes föreställningar. Hon tar emot dem och begrundar dessa ord som kommer ovanifrån.

Hon försöker inte reducera Ängelns hälsning till det hon kan förstå.

Hon accepterar att gå in i ett mysterium som är större. Det som ” inget öga sett och inget öra hört och ingen människa anat” (se 2 Kor 2:9). Hon får ett nytt namn: ”Den högt benådade”.

Hon står undrande inför Guds mysterium, inför sitt eget mysterium.

Ljus i natten

 

         Paradisäppelträdet på Sankt Davidsgården bär ljusfrukter
                          Frukter som har mognad under 50 år.
                          Tystnadens frukter, kärlekens frukter,
                                              Kom och smaka!

Big bang, en kärlekens explosion

Vår vetenskapliga kultur lever i en farlig skilsmässa mellan tron och vetenskapen.  Tron anses av många vara en flykt från verkligheten, en dröm, en utopi osv. när den egentligen får oss att stå i verklighetens mitt.

Den heliga Treenigheten är upphovet, grunden, källan till allt som finns. Skapelsen är inte någonting som hände i tidens början, den sker nu. De gudomliga personerna verkar och uppenbarar sig i och genom skapelsen. Skapelsen, den materiella världen står i en relation till Treenighetens mysterium.

Vår relation till Gud står inte vid sidan om vår relation till den materiella verkligheten. Vi ska inte välja mellan det andliga eller det vetenskapliga, mellan tro och förnuft. Gud som är den som håller hela skapelsen i sin hand kan inte marginaliseras, privatiseras.

Vi kan närma oss skapelsens begynnelse på ett vetenskapligt sätt, (som vi hörde i Hedningarnas förgård som hölls i Stockholm i september) försöka förstå hur det kunde bli till, och på ett kontemplativt sätt: varför det blev till. Det ena utesluter inte det andra. Big bang är en kärlekens explosion!

Omvändelsen till Gud är också en omvändelse till skapelsen!
 Ekologin är också ett andligt problem och kan inte lösas bara på en tekniskt och ekonomiskt nivå.

 

Allhelgonatiden

November

Allhelgonatiden

När mörkret lägger sig
Och stjärnhimmel lyser klart
Firar vi våra himmelska vänner, helgonen.

Fra Angelico, den genialiske konstnären

och dominikanbroder från 1400-talet
har målat den himmelska glädjen.
Helgonens långdans. De håller varandra
och änglarna i hand,
De dansar eller står i små grupper och samtalar med varandra.

Det himmelska samtalet.

Att lära känna Augustinus och Dominikus,
Birgitta, Ingrid och Veronica …
Höra dem berätta om sina liv, om hur Guds Ande ledde dem.
Lyssna på vad Änglarna har att säga om hur Guds vishet förverkligar sin frälsningsplan för hela skapelsen genom seklernas gång…

Det ser jag fram emot!