Arvsynden (2)

Nu har jag läst en del kommentarer till mitt inlägg om arvsynden. Jag sänder här fortsättningen. Jag har portionerat det jag skrivit så att de som är intresserade orkar läsa. Jag kan redan tala om att det blir 5 delar och nu är vi på 2! Frågorna kommer kanske att få ett svar, men det kan också bli en forsatt reflexion! Lycka till med läsningen!

DET ONDA HÖR INTE TILL TINGENS NATUR

Den judisk-kristna traditionen nämner det onda. Det finns där i ormens gestalt. Hör det alltså inte till tingens natur? Nej, svarar Bibeln.
Myterna, kosmogoniska sagor, filosofiska, psykologiska, sociologiska och teologiska system har i stort sett två förklaringsmodeller. Bibeln tar avstånd såväl från det ena som från den andra.
1. Gud – gudarna är ansvariga för det onda

I de kosmogoniska sagorna från Mellanöstern menar man att Guden eller gudarna är ansvariga för det onda. De onda gudarna har skapat det som är ont i världen. En fiende till den gode guden har skapat den del av verkligheten som är ond. Marduk har skapat människan utifrån den besegrade och onde Tiamats döda kropp. – I detta föreställningssätt är skapelsen både god och ond i sig (ontologiskt). Det onda hör lika mycket som det goda till det skapades natur. Världen har inte bara gått sönder, den är ond i sig. Det onda är inte en olycka, det hör till själva skapelsen.

I motsats till detta påstår Bibeln att skapelsen är god. ”Och Gud såg att det var gott.”
Gud har inte skapat eller velat det onda. Och även efter det att det onda har trätt in i världen fortsätter Gud att betrakta skapelsen som god, och det ska också människan göra. Människan blir inte förbannad, utan bara straffad. Det onda hör inte till tingens natur, det är en olycka. Det är inte ett verk av en pervers guds vilja. Därför kan det onda bekämpas. Det måste bekämpas. Det är ingen fatalitet.
Det onda förnekas inte. Det betraktas inte heller som en oundviklig del av verkligheten. Det kommer fram – i ormens gestalt – och inträffar i en skapelseplan där det inte hade någon förutbestämd plats. Detta är en absolut fördömelse av all fatalism, av all resignation inför det onda, av allt accepterande.
Ormen är en figur för det onda som förstör och skadar. Han är fienden och finner i Gud ingen delaktighet. Gud kompromissar inte med det onda. Ormen kan på intet sätt betraktas som partner till Gud. Han är motståndaren. Det onda är inte en del av skapelsen, i så fall vore det onda ”naturligt” och man skulle acceptera det och inte bekämpa det. Nej, skapelsen förblir god. Det goda ska ha, och måste ha, sista ordet. Om världen är skadad, betyder det att den inte är som den borde vara och att det blir möjligt att återställa den. Frälsningen är möjlig.
2. Människan är ansvarig för det onda
Människan bär skulden för det onda i världen enligt Prometheus och Sisyfos myt. Människan begår ett oförlåtligt brott mot gudarna genom att beröva dem deras eget. Hennes hybris har släppt in det onda i världen och det är oåterkalleligt. Hon är nertyngd under en obotlig synd som hon har begått och som inte kan sonas. Konsekvensen blir förtvivlan eller resignation inför fataliteten. Självanklagelsen och skuldkänslan blir gränslösa.
Enligt Bibeln är varken Gud eller människa orsak till det onda. Människan kan inte själv bära hela ansvaret för det onda. Ormens gåtfulla figur visar att det onda finns där, redan innan människan har syndat.
Frestelsens tematik i berättelsen visar att det onda finns före oss och omger oss. Människan är inte själv upphovsman till det onda, vilket vore fruktansvärt. Läran om arvsynden bär med sig någonting som är mycket befriande. Tanken på arvet och på överföring visar på människans skörhet när hon föds i en brusten värld. Hon är inte skyldig till något och kan inte heller anklagas för någonting, men hon bär på ett arv. Hon är insatt i en historia. Hon föds till en värld där det onda redan finns. Bibelns berättelse om ormen och festelsen visar att Gud inte är upphov till det onda, och befriar människan från att bära hela ansvaret och att gå under i en ändlös självanklagelse.
Till skillnad från ormen blir inte mannen och kvinnan förbannade, utan straffade.
Gud dömer och straffar, vilket befriar människan från att i det oändliga straffa sig själv. Någon annan gör det. Det finns något objektivt i det. Kerubernas skarpa svärd har en viktig funktion: att skära och öppna självbestraffningens onda och ändlösa (patologiska) cirkel. Gud förblir vid människans sida och kämpar med henne mot det onda.

Den judisk-kristna traditionen talar om det onda som en historisk olycka. Det har hänt i historien och inte i en mytisk, metafysisk värld. Det hör inte till tingens natur. Det hör till historien och har med friheten att göra.