Arvsynden (3)

MÄNNISKAN BÄR INTE HELA SKULDEN, MEN HON HAR ETT ANSVAR
• Människan är inte helt ansvarig utan delansvarig. Hon är både offer och ansvarig. Arvsyndens begrepp talar om ett ansvar och en solidaritet, ett solidariskt ansvar. Ingen är ensam. Vi håller varandra i hand. Det finns ingen synd som jag alldeles själv och ensam kan bära ansvar för. Inte ens Adam – och Eva – är ensamma. Den bibliska traditionen berättar om en synd som var och en av oss hade kunnat begå. Den vill inte peka ut den första människan som den ende skyldige, utan visa att alla människor är lika. Att alla härstammar från Adam betyder också att ingen människa kan hävda att hennes ursprung är rent! Vi är inte ensamma, utan solidariska. Det vi gör påverkar andra, och det andra gör, gör de mot oss vare sig det är gott eller ont. Vi har ett gemensamt ansvar. Ingen människa är Prometheus eller Sisyfos och behöver stå helt ensam och hjälplös inför ett förskräckligt ansvar och en skuld som hon själv ska bära.

• Läran om arvsynden som ansvar handlar också om friheten. Att påstå att synden inte hör till tingens natur är att säga att människan bär ansvar för att ha introducerat den i världen. Att tala om olydnad och överträdelse innebär att människan har släppt in i världen, inte det onda i sig – det kommer från ormen – utan skulden. Människan bejakar det onda som kommer någon annanstans ifrån. Detta är hennes ansvar.

Om jag har ett visst ansvar för det onda, så innebär det att jag har en viss makt att behärska det. Jag kan låta bli att begå det, jag hade kunnat handla på ett annat sätt… När Gud konfronterar Kain med hans synd: ”Vad har du gjort?”, så innebär det: du hade kunnat låta bli att göra det. Du var fri att inte göra det.