Gud drar sig tillbaka

När Gud skapar, drar han sig tillbaka.
Gud drar sig tillbaka och lämnar platsen åt det torra, åt stranden
och klipporna, åt grönskan och fröbärande örter, åt träd
som efter sina arter bär frukt, åt vimlen av levande varelser.

När du skapar oss, Herre, drar du dig tillbaka så att vi får
en plats att stå på, ett utrymme att andas i, en väg att gå.

Du drar dig tillbaka för att jag ska få växa
och ta ansvar för mitt liv.
Du skapar en distans så att jag kan bli mig själv.
Du kallar mig vid mitt namn
och jag ger mig i väg och söker dig, du som är mitt livs källa.
Du drar dig tillbaka så att jag, som en fri människa, ska möta dig
och du kommer mig till mötes tills vi står ansikte mot ansikte
och din och min glädje blir fullkomliga.










Herre, du drog dig tillbaka.
Jag väntade mig att du skulle uppenbara dig i stormen,
men du var inte där,
i jordbävningen eller i elden, men du var inte där.
Jag inbillade mig att du skulle komma med makt och myndighet
in i mitt liv,
att du skulle bli den starkaste och överväldiga mig
men du kom i den stilla susningen
jag hörde knappt dina tysta steg in i min vardag.

Nu har jag lärt känna igen din röst i mitt livs buller
Du gör inte mycket väsen av dig
men din stilla närvaro lyser upp min vardag
och fyller den med tyst glädje.















Herre, du drog dig tillbaka
och det kändes så ensamt i mitt liv, så ödsligt
så jag gjorde mig stora, mäktiga gudar.
Jag gjorde dem av sten så att de skulle vara starka,
jag gjorde dem av trä och silver och guld
så att de skulle bli vackra.
Jag gav dem mitt anletes drag
och speglade mig i dem.
De fascinerade mig.
Jag stod där förlamad,
mitt leende började stelna
jag blev kall, skriket dog i min strupe
men du hörde mitt tysta rop Herre,
Du kom och befriade mig
Du tillintetgjorde alla mina eländiga avgudar
Du öppnade för mig en väg och ställde mig på en rymlig plats
Du gav mig bröd att äta och vatten att stilla min törst
Du fyllde mig med glädjesång.