arvsynden (5) synd och skuldkänsla

SYND OCH SKULDKÄNSLA
Skuld och skuldkänsla ska inte förväxlas. Skuldkänslan kan vara ett tecken på att man verkligen har begått en synd. Den kan vara sjuklig och finnas där utan förankring i verkligheten.

Den äkta skuldkänslan som leder till att man erkänner att man har syndat har med människans frihet och ansvar att göra: Du har gjort det onda, du hade kunnat göra det goda och du är i stånd att göra det. Du är ansvarig för det du har gjort. Den falska skuldkänslan stänger in människan i sig själv och i det hon tror hon är skyldig till. Kyrkans doktrin är som ett svärd som skiljer mellan det som är sunt och det som är sjukt.
Skuldkänslan kan vara patologisk. Vårt samhälle utvecklar och när – odlar till och med – en sådan känsla. Man känner sig skyldig till allting. Denna känsla kan invadera hela samvetet. Den är ofta vag och konturlös. Man vet inte riktigt vad man är skyldig till! Till allting! Detta förlamar människan och kan samtidigt vara för henne som en tillflykt och ett skydd. Man har dåligt samvete för allting. För sina känslor, för luftföroreningen, för barn som svälter… Det är så överväldigande att man inte kan göra någonting åt det. Man slipper engagera sig och det dåliga samvetet friar en på något sätt. Man är med dem som lider, mitt i eländet. Man känner sig solidarisk. Men det är till ingen nytta. Till sist bär man inget ansvar. Man är bara offer, som alla andra, instängd i det gemensamma dåliga samvetet i dödens spiral utan framtid och hopp. Vi är skyldiga innan vi har gjort någonting. Denna värld som vi är instängda i är en produktion att våra föreställningar, av medierna etc. Den är inte verklig.
Detta kan effektivt hindra människan från att se och ta sitt eget ansvar, att bekänna sin synd. Den sjuka skuldkänslan finns före handlingen vare sig den är god eller ond. Den äkta skuldkänslan har alltid med handlingen att göra. Den är förankrad i en verklighet. Ansvaret kan finnas före handlingen, men aldrig skulden.
När skuldkänslan är bortkopplad från handlingen är den sjuk. Den sjuka skuldkänslan förminskar människan och ärar inte Gud. Ett äkta erkännande av våra synder är befriande och leder inte till självförakt. Men det är svårt att älska sig själv i sanningen. ” Jag är försonad med mig själv, skriver Bernanos i en prästmans dagbok. Det är lättare än man tror att hata sig själv. Nåden är att glömma sig själv. Om all högmod vore död i er, så skulle den största nåden vara att kunna ödmjukt älska er själva, som ni älskar vilken annan lidande medlem i Jesu Kristi kropp.”
Vi ska erkänna vår synd, men på ett ödmjukt sätt. Man bekänner inte sin synd för att bli förkrossad, utan för att bli fri från den, bli frälst. Bekännelsen saknar mening om den inte leder till räddningen. Bikten är till för att befria oss. Vi kan inte gottgöra det onda vi har gjort, men vi kan bekänna det och bli fri från det. Vi har rätt att bli lyckliga, det är till och med en plikt.
Jag är inte den skyldige i all evighet: syndaren, men jag är den som har begått den och den synden. Förlåtelsen bryter, gör slut på det sjukligt dåliga samvetet. Den sjuka skuldkänslan kan hindra oss från att erkänna våra synder. Vi känner oss så skyldiga att vi inte längre kan urskilja det vi verkligen är skyldiga till. I bikten säger man inte: jag är en stor syndare, jag är högmodig … utan: jag har gjort det.
SYND, SAMVETE OCH FÖRLÅTELSE
Läran om arvsynden – ursynden – öppnar för förlåtelsen. När människan erkänner och bekänner sin synd, då kan förlåtelsen inträffa och verka. Den bekända synden kan bli buren och borttagen: Guds lamm som borttager världens synder… Det mitt samvete anklagar mig för är inte alltid synd. Inför Gud, i hans ljus ser jag min synd, och Gud är större än mitt samvete.

Om vi säger att vi är utan synd bedrar vi oss själva, och sanningen finns inte i oss. Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet (1 Joh 1:8-9).
Mina barn, detta skriver jag till er för att ni inte skall synda. Men om någon syndar har vi en som för vår talan inför Fadern, Jesus Kristus som är rättfärdig (1 Joh 2:1).
Då förstår vi att vi är sanningens barn, och om vårt hjärta dömer oss kan vi inför honom övertyga det om att Gud är större än vårt hjärta och förstår allt (1 Joh 3:19-20).

Inspiration till denna reflexion kommer i stor del från : Adolphe Gesche – Le mal (På franska)