arvsynden (4)

SKYLDIGHET – ANSVAR – FRIHET
Att erkänna sig skyldig innebär att man har ett ansvar. Ansvar och frihet hör ihop. Om jag inte är fri, kan jag inte förklaras skyldig.
Läran om arvsynden innebär inte att man fördömer människan och stänger in henne i en obotlig och evig skyldighet – som i det antika dramat. Människans ansvar och skuld är begränsade. Hennes skuld har ett slut, den kan ta slut! Prometheus är fördömd för all evighet. Adam och Eva är straffade. Straffet innebär att skulden kan gottgöras, sonas.
I den judisk-kristna traditionen är den syndiga människan ansvarig för sina handlingar. Hon måste svara för dem inför Gud. Synden bryter inte relationen mellan Gud och människan. Gud blir inte människans fiende som i myten om Sysifos och Prometheos. Gud kommer till trädgården på ett diskret sätt, som någon som inte har sett, och som frågar Adam. Han kommer inte för att fördöma utan för att söka människan och hjälpa henne att komma tillbaka till sig själv. ”Gå och synda inte mer.” Människan överlämnas inte åt sig själv. Hon kommer att bli i stånd att resa sig och med Guds hjälp bära sin synd inför Gud och få förlåtelse. Redan i första testamentet, på ett fördolt sätt, finns löftet om ”Guds lamm som borttager världens synder.”
Om det onda inte hör till tingens natur, om det inte är skapat av Gud och inte helt och hållet introducerat genom människan, så innebär det att möjligheten finns för det onda att inte vara till.
• I berättelsen finns en tredje, hemlighetsfull figur: ormen. Man ska och kan motstå den. Herren säger till Kain: ”Varför är du vred, och varför sänker du blicken? Om du handlar rätt vågar du ju lyfta blicken, men om du inte handlar rätt ligger synden vid dörren. Dig skall den åtrå, men du skall råda över den” (1 Mos 4:7).
• Människan bär ett ansvar, men inte hela ansvaret.
• Gud förblir närvarande även efter synden.
Allt detta tyder på att frälsningen är möjlig. Frälsningsmotivet finns fördolt i hela denna berättelse.

Den judisk-kristna Guden är inte en hednisk Gud – Prometheus’ Gud – inte filosofernas Gud. Syndens makt är inte sådan att Gud drar sig tillbaka och bryter kontakten med människan på grund av hennes synd. Han stänger inte heller in henne i hennes synd. Han besöker Adam efter synden och vill inleda en dialog med honom. Frälsningen innebär att allt kan bli återställt, återskapat. Det finns ingen synd som inte kan bli frälst. Ingenting är definitivt förlorat. Nåden är överflödande.
I och med Luther har den protestantiska teologin fokuserats på rättfärdiggörelsen från synden. Men man måste påpeka att synden inte är nödvändig för att visa Herrens kärlek, för att bygga upp en frälsningsteologi. Man måste inte synda för att bli frälst. (Marias gestalt visar det. Hon är full av nåd, hon som aldrig har syndat).

Den kristna traditionen bygger inte sin frälsningsteologi uteslutande på synden – människan har syndat och Gud måste frälsa henne! – Den har även utvecklat en teologi, framförallt i den ortodoxa traditionen, där frälsningen skildras som ett gudomliggörande – theosis – människan upphöjs över sin natur, hon får del av Guds natur.” Han har gett oss sina stora och dyrbara löften, för att ni tack vare dem skall bli delaktiga av gudomlig natur ”(2 Pet 1:4).
Men eftersom människan har syndat, och lever i en värld som är bortvänd från Gud, sker frälsningen genom Kristi död på korset: I honom och genom hans blod har vi friköpts och fått förlåtelse för våra överträdelser (Ef 1:17).
DET GODA FINNS FÖRE DET ONDA

Det goda är överflödande. Men där synden blev större, där överflödade nåden än mer (Rom 5:20).
I den bibliska traditionen talas det om arvsynden som originell synd och inte som eskatologisk synd (eskatologi: läran om de yttersta tingen; föreställningar om det som tillståndet efter döden) . Om den var eskatologisk så skulle den höra till människans öde, predestination, och hon skulle inte vara i stånd att kämpa mot den. Om synden bara finns i början, så är människan inte instängd i den. Framtiden är öppen. Synden kommer inte att ha sista ordet.