Har just läst om tatuering i SvD. Jag blir djupt rörd av det. Det är som ett mänskligt försök att bli bekräftad som människa, att bli mer än en ”vanlig” människa, annorlunda alla andra. Man blir märkt i sitt eget kött med ”ett evigt spår på skinnet”. ”Minnen som för evigt syns på huden”… ”Man vill ha något som varar för evigt.”
Det gör ont och det kostar mycket men det är värt.
Jag tänker på dopet. Genom dopet blir vi märkta för evigt. Inte på vår hud utan i själen. I det som är det djupaste i oss. Det syns inte utåt men det är källan till ett nytt liv, ett evigt liv. Vi kan bli helt omedvetna om detta nya liv vi fått, det kan förbli i oss som en förseglad skatt.
Vi kan också bejaka det och växa i det. Det kristna livet är egentligen ingenting annat än ett växande i vårt dop.
Dopet är som ett sigill, vi har blivit märkta, inte som fångar i koncentrationsläger som fick ett nummer bränt på armen, utan som det vi är: Guds älskade barn, skapade till Guds avbild. I dopet finns en dynamik, en kallelse. Vi utrustas för att bli oss själva och förverkliga vår djupaste identitet.
3 kommentarer:
Det är ett rörande, och snällt, sätt att se på tatueringar. Själv har jag alltid tyckt att de är beklämmande, och nu när jag läser din text så inser jag att det är precis av den anledning som du beskriver.Tatuering känns som ett desperat sätt att bevisa för sig själv och omgivningen att man finns!
Dopet är ju allt det som du skriver, men också ett sätt att tillhöra en grupp; Kristenheten, med allt vad det innebär, eller skulle kunna innebära. Alltså även ett ansvar för varandra och för "de andra" som finns i världen!
Jag har också läst artikelserien och tycker att den upplyst mig en hel del och fått några av mina fördomar att komma på skam. Själv tror jag inte att jag kommer att tatuera mig, det kommer åren och de prövningar Herren sänder i min väg att göra helt av sig självt in på mitt bara skinn. En människa som åldras vackert och i harmoni med sig själv, sina medmänniskor och Gud, är ett Gudsbevis i sig.
Jag har svårt att förhålla mig till dopet. Jag vill tro att Jesus inte utesluter någon som väljer att växa i hans kärlek. Var jag än vänder mig med denna fråga får jag inget svar jag blir klokare på.
Skicka en kommentar