Första Advent

I morgon, första Advent. Vi börjar ett nytt kyrkoår. Nu, när det blir som mörkast, vakar vi och ber i väntan på den som kommer. Den som ständigt kommer i våra liv. Herre öppna våra inre öron så att vi hör ditt tysta steg i våra liv. Hela vårt hjärta så att vi vågar ta emot kärleken.

En tam gud

Uppe på Berget talade Gud med Mose och Mose såg den levande Gudens härlighet, han tillbad honom. Han tog emot det ord som Gud uttalade, ord som öppnar livetsväg.

På slätten roade sig folket inför en gud som de själva hade tillverkat. De dyrkade honom, åt och drack inför honom. ”Detta är den gud som har fört dig ut ur Egypten”, sa Aron till dem och de märkte inte att de hade förväxlat den levande Guden med en tam gud, guldkalven!

I vår tid dyrkar vi också många gånger en tam Gud. En snäll, kärleksfull gud som tronar högt över våra mänskliga omständigheter och petitesser. För denne gud spelar det väl ingen roll vad vi gör eller hur vi lever, alla är godkända, älskade, precis som de är, ingen behöver ändra på någonting! Vi kanske dyrkar en sådan Gud, men vi tillber inte den levande Guden. Vi hör inte de ord han säger till oss, ord som leder till livet!

Det ljus som kommer från korset

För några dagar sen dog ett 60-tal kristna i Bagdad. Nyss sprängdes en Moske i Afganistan och lika många muslimer dog. Man har en känsla av att våldet bara tilltar och kan slå var som helst. Inför det kan man känna sorg och vrede, men framförallt maktlöshet. Det blir bara våld, kaos, meningslöshet. Det mänskliga livet tycks inte ha något värde.

Inför detta sätts vår tro på prov. Vad gör Gud? frågar många och vänder ryggen.
Vår tid tycks vara som Noas tid. ”Jorden blev alltmer fördärvad och full av våld” (Mos 6:13). Jesus säger: ”Ty som det var i Noas dagar, så blir det vid Människosonens ankomst” (Matt 24: 37).
Jesus ankomst kommer inte att ske någon gång i en fruktad framtid. Hans ankomst börjar redan vid himmelsfärden. ”Han skall komma tillbaka just så som ni har sett honom fara upp till himlen,” säger de två männen i vita kläder till lärjungarna (Apg 1:11). Den grekiska tempus som används här innebär att hans ankomst redan har börjat men inte är fullbordad. Han kommer ständigt till oss fast på ett fördolt sätt: ”ett moln tog honom ur deras åsyn”. Han kommer och han är med oss. Vi vet med vår tro att Han är närvarande i vår värld, i vårt lidande, där människorna dör. Vi ska inte stå där och se upp på himlen, vi ska låta hans kärlek fylla våra hjärtan och tillsammans med honom gå och tjäna de som finns omkring oss, dem han ställer på vår väg, våra lidande systrar och bröder.

”Låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare.
För att vinna den glädje som väntade honom uthärdade han korset ”(Heb 12:2)

Du har kallat mig vid mitt namn

Jag var blind och nu ser jag
Jag var döv och nu hör jag.
Jag hör din röst som kallar mig.
Jag är någon i dina ögon,
Kallad vid namn, sökt och efterlängtad.
Du, Gud är Du och Du älskar mig!
Ofattbart. Hur kommer det sig?
Jag är inte värdig!
Din kärlek helar mig
Du klär mig i din härlighet
Jag är vacker i dina ögon
Du längtar efter mig
Och jag ger mig till dig.