För rikets skull

”Ett något mer medeltida ideal är celibatet” läser jag i Dagen i en intervju . Det får mig att tänka, jag som avlagt en kyskhets löfte när jag var 22 år gammal! Är jag född på fel tid? Borde Gud inte ha låtit mig födas under medeltiden, då det var den rätta tiden för celibatet?
Man kan också fråga sig om Gud har ändrats sedan medeltiden eller om det är vi människor som inte längre kan förstå?

Vi lever i en extrem sexfixerad kultur och visst är det svårt för många att förstå att man kan leva utan att utöva sin sexualitet eller rättare sagt sin ”genitalitet”.
Det enda jag kan säga är att jag inte ångrar det löfte jag avgav för länge sen. Mitt liv har inte varit lätt. Det har till och med varit svårt många gånger, men Gud har aldrig svikit mig, även när hans närvaro varit fördold. Hans kärlek, som inte alltid ”känns” kan uppfylla en människas hjärta helt och fullt och ge mening åt ett liv.

Jag tror att Gud är Gud och han kallar än idag unga människor att helt leva för honom, att avstå från äktenskapet och sexuella relationer ”för rikets skull”. Han är brudgummen som Johannes Döparen säger och somliga är kallade att konkret i sitt liv leva detta stora mysterium och vittna om att kärlekens källa finns hos Gud. Jag tror att celibatet – kyskheten (vem vågar använda detta ord idag?) – är ett profetiskt tecken i vår tid. Ett tecken som är viktigt också för dem som är kallade att leva i äktenskapets sakrament.

Vem kan förstå detta? De som är öppna för Andens röst, som ser och hör med sina inre ögon och öron.

En hel vecka med sex

"En hel vecka med sex…
Mycket har handlat om att avdramatisera detta med sex och göra det till något naturligt mellan människor”, står det att läsa i Falu kuriren 15 februari 2011.
Ett lovvärt försök! Men jag undrar om det överhuvudtaget går att ”avdramatisera detta med sex och göra det till något naturligt”. Jag kom till Sverige i början på 70-talet och debatten om sex och samlevnad var redan igång! Jag har kunnat följa i 40 år, detta långdragna försök att göra sex till något naturligt. Att avdramatisera, att bli av med tabu osv. Det öppna sättet att debattera och att ta itu med känsliga frågor har varit intressant. Men det känns som om man aldrig kommer fram till något som kan tillfredsställa människans djupa längtan. Människorna tycks inte bli lyckligare eller gladare idag än för 40 år sen fast de är mer upplysta!

Jag tror personligen att detta med sex inte kan lösas bara på en psykologisk och mänsklig nivå. Människan är större än sig själv. Sexualiteten hör till människans djupaste mysterium, den har med människans ursprung, med Gud att göra.
I 1:a Moseboken läser vi att människan skapas på 6:e dagen, samma dag som däggdjur. Om djuren står det: ” jorden skall frambringa olika arter av levande varelser: boskap, kräldjur och vilda djur…” Sen finns det ett avbrott i berättelsen. Gud samlar sig i sig själv och fattar ett nytt, högtidligt beslut: ”Låt oss göra människan till vår avbild, till att bli lika oss… Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem.”
Människan är skapad samma dag som däggdjuren, de har alltså en viss likhet, de är skapade av samma materia, men människan är inte skapad till en art bland andra djurarter, utan till Guds avbild. Om djuren står det inte att de är skapade till hane och hona, det hör till den naturliga ordningen, de ska fortplanta sig. Att människan skapas som man och kvinna har med likheten med Gud att göra.
Hon kan inte förstå sig själv genom att jämföra sig med djuren utan genom att bli lika Gud dvs. förverkliga sig själv.
Människan får order att härska över djuren. I första hand måste hon härska över det djuriska i sig själv, sina begär, sina impulser, sin sexualitet. Människan står på en gräns mellan djur och Gud. Om hon inte ser upp mot Gud och förstår att hon bär i sig Guds avbild och är kallad till att bli lika honom blir hon mindre än sig själv och försöker leva ut sin sexualitet på en djurisk nivå. Hon kan tillfredsställa sina begär och sina behov men hon förblir instängd i sig själv, hon kan inte ge sig till en annan människa och ta emot henne som en gåva från Gud.

Jag tänker på ett par som jag har haft det stora privilegiet att lära känna. De utstrålade i hela sitt väsen en djup glädje. Det fanns hos de en ömhet, en kärlek som talade om en harmonisk relation på alla nivåer. Hos dem hade sexualiteten blivit förandligad och kropparnas förening var ett uttryck för deras djupa kärlek. Detta var frukten av en lång väg, där de fått kämpa mycket för att tämja djuret i sig själv, sina egna behov och sin själviskhet för bli fri och kunna ge sig själv och ta emot den andra.

Gudar och människor

I början på oktober såg jag ”Gudar och människor” på bio i Paris. Jag blev mycket gripen av den. En månad efter premiären hade redan en miljon fransmän sett denna film.

När munkarna drogs bort från sitt kloster och mördades, levde jag i en kommunitet nära Paris med Syster Marie Noel, född i Alger, vars morbror var munk från detta kloster ( han hade flyttat några år tidigare till moderklostret Aiguebelle i södra Frankrike). Som barn hade hon ofta varit där på besök. Hon kände Luc, läkaren och Amédée som överlevde sina bröder. Min andra medsyster Malika, var född muslim (hennes far var från Algeriet) och hon hade blivit döpt som vuxen.
På något speciellt sätt kände vi oss nära det som hänt och väntade med spänning på det som skulle ske. När deras död offentlig gjordes 21 maj 1996 släckte kardinal Lustiger de sju stora ljusen han tänt för dem i Notre Dame två månader tidigare.

I filmen följer man dem i vardagen och ser hur beslutet att stanna, som fattats nästan som en självklarhet av priorn Christian, mognar långsamt hos dem andra, de är inga hjältar, de behöver tid, de leds dit så småningom. Liturgin blir ett starkt uttryck för det de lever, den ger dem tröst, hopp och kraft.

Det man inte ser i filmen men kan läsa i de brev, dagböcker och anteckningar de lämnat (speciellt Christian och Christophe) är hur deras liv alltmer blev avskalat. Deras kloster hade varit en levande mötesplats, många sökte sig dit, kom till konferenser eller var där för stilla dagar. Men allteftersom våldet tilltog i deras trakt blev besökarna allt sällsyntare. Kvar var bara den nakna vardagen; att leva inför Gud de enkla vardagssysslorna blev deras väg. I filmen frågar Christian: Vad var det som hjälpt oss att stå ut och att leva vidare? Och han räknar upp: laga mat… städa… hugga ved. Klockan som ringer till gudstjänsterna och till måltiderna … Det var en enkel väg men den var inte lätt!
Avstå från sig själv, bejaka dag efter dag att det är som det är för att till sist vara beredd att säga ja och ge sitt liv.