Gudar och människor

I början på oktober såg jag ”Gudar och människor” på bio i Paris. Jag blev mycket gripen av den. En månad efter premiären hade redan en miljon fransmän sett denna film.

När munkarna drogs bort från sitt kloster och mördades, levde jag i en kommunitet nära Paris med Syster Marie Noel, född i Alger, vars morbror var munk från detta kloster ( han hade flyttat några år tidigare till moderklostret Aiguebelle i södra Frankrike). Som barn hade hon ofta varit där på besök. Hon kände Luc, läkaren och Amédée som överlevde sina bröder. Min andra medsyster Malika, var född muslim (hennes far var från Algeriet) och hon hade blivit döpt som vuxen.
På något speciellt sätt kände vi oss nära det som hänt och väntade med spänning på det som skulle ske. När deras död offentlig gjordes 21 maj 1996 släckte kardinal Lustiger de sju stora ljusen han tänt för dem i Notre Dame två månader tidigare.

I filmen följer man dem i vardagen och ser hur beslutet att stanna, som fattats nästan som en självklarhet av priorn Christian, mognar långsamt hos dem andra, de är inga hjältar, de behöver tid, de leds dit så småningom. Liturgin blir ett starkt uttryck för det de lever, den ger dem tröst, hopp och kraft.

Det man inte ser i filmen men kan läsa i de brev, dagböcker och anteckningar de lämnat (speciellt Christian och Christophe) är hur deras liv alltmer blev avskalat. Deras kloster hade varit en levande mötesplats, många sökte sig dit, kom till konferenser eller var där för stilla dagar. Men allteftersom våldet tilltog i deras trakt blev besökarna allt sällsyntare. Kvar var bara den nakna vardagen; att leva inför Gud de enkla vardagssysslorna blev deras väg. I filmen frågar Christian: Vad var det som hjälpt oss att stå ut och att leva vidare? Och han räknar upp: laga mat… städa… hugga ved. Klockan som ringer till gudstjänsterna och till måltiderna … Det var en enkel väg men den var inte lätt!
Avstå från sig själv, bejaka dag efter dag att det är som det är för att till sist vara beredd att säga ja och ge sitt liv.