söndag 24 juni 2012

Missionskyrkan - Leksand 24 juni 2012



Luk 1:5-17

Naturen är i all sin glans och prakt. De ljusa nätterna, den underbara naturen, den långa våren som får oss att stanna upp att vänta, att förundras över allt det sköna. Allt detta är glädje, naturen återspeglar Skaparens härlighet. Överallt upptäcker vi spår av hans närvaro, han har strött ut en avglans av sin skönhet över vår värld. I våra hjärtan föds lovsången. Men det finns också ett vemod i denna fest. Från och med nu kommer dagarna att bli kortare och mörkret längre det blir höst och sen vinter…



Naturen har sin egen rytm. En kosmisk rytm där årstiderna avlöser varandra i ett oföränderligt kretslopp, enda sedan skapelsens morgon har det varit så.
              Jorden är evigt densamma.
               Solen går upp och solen går ner
              så skyndar den tillbaka
               till platsen för sin uppgång.
               Vinden blåser åt söder,
              så slår den om mot norr,
               ständigt slår vinden om,
               slår om och vänder igen.
               Alla floder flyter mot havet,
               men havet blir aldrig fullt.
               Dit floderna har vandrat
               vandrar de alltid på nytt.(Pred. 1:4-7)
säger Predikaren. Hans slutsats är pessimistisk: Tomhet, idel tomhet. Allt är tomhet. Det finns ingenting nytt under solen!

 Men idag firar vi. bebådelsen till Sakarias, Johannes döparens födelse. Idag sker någonting nytt. Den oföränderliga kosmiska tiden och kairos, nådens tid, Guds frälsningstid, korsar varandra. Ett nytt liv, en ny glädje kommer in. Tiden är inte längre bara en upprepning av det som redan har varit, ett evigt kretslopp !
I dag får den gamle prästen Sakarias ett löfte. ”Var inte rädd, Sakarias, din bön har blivit hörd. Din hustru Elisabet skall föda en son åt dig, och du skall ge honom namnet Johannes.

Sakarias och hans hustru Elisabeth var ”rättfärdiga inför Gud och levde oförvitligt efter alla Herrens bud och föreskrifter”. De gjorde allt vad Gud befallde men Gud var långt borta, han såg dem inte, han tycktes inte höra. De hade inte fått några barn.”Elisabet var ofruktsam, och båda var till åren” skriver Lukas. Sakarias hade resignerat, underkastat sig sitt öde. Han fortsatte att vara en trogen tjänare men hoppet hade slocknat i hans hjärta och han hade för länge sen glömt hur glädjen smakade. Gud var gud och han var bara en människa.

Idag utför Sakarias sin tjänst. Han går in med bävan i det allraheligaste. Han ska tända rökelseoffret, ett hedersuppdrag som en vanlig präst får utföra bara en gång i livet. Han har blivit utvald för detta. Lotten har fallit på honom. Han träder in i det allraheligaste och någonting oerhört sker. Någon är där, någon möter honom. Herrens ängel står till höger om rökelsealtaret.
”Sakarias, din bön har blivit hörd. Sakarias, du trodde att Gud inte hörde, att du var bortglömd, men Gud har hört din bön. Inte endast den bön som du nu bär fram för ditt folk, utan din bön, den bön som du har slutat att be. Gud har sett ditt hjärtas längtan. Gud ska ge dig en son. Ditt liv ska bära frukt. Glädjen är också för dig”.

Hur kan Sakarias kunna tro på detta ofattbara löfte? ”Hur skall jag få visshet om detta? Jag är ju gammal, och min hustru är till åren.”
Mänskligt sett är det omöjligt! Hur skulle Gud kunna ändra på detta? Hur kan liv och glädje rymmas i hans gamla hjärta? Han kan inte lita på det ord som är sagt till honom, han måste få bevis.
”Jag är Gabriel som står vid Guds tron, och jag är utsänd för att tala till dig och ge dig detta glädjebud och du skall bli stum och inte kunna tala förrän den dag då detta sker".

Sakarias var instängd i sin lilla värld i en verklighet som hade krympt men nu står Gabriel framför honom, han som står inför Guds tron. Sakarias oförmåga att tro kan inte hindra Guds vilja att ske, den kan inte hindra livet, glädjen. Men Sakarias blir stum. Han måste lära sig att lyssna att lita, att släppa kontroll, att låta det ske. Hans mänskliga ord var tomma, de kommer att fyllas med liv och kraft och efter Johannes födelse kan lovsången fylla hans hjärta och flöda över hans läppar: ”Välsignad är Herren, Israels Gud,
som besöker sitt folk och ger det frihet.”

 Lukasevangeliet öppnar sig med detta underbara löfte om liv och glädje till ett gammalt par som inte längre väntade sig någonting av livet. Gamla testamentets berättelse öppnar sig med ett löfte om liv och framtid till ett gammalt par som tyckte att de redan levt sitt liv, Abraham är ju 75 år gammal när han får detta löfte: ”Ett barn ska födas åt dig, i dig ska alla släkten på jorden bli välsignade. ”Han skall bli din glädje och fröjd, och många kommer att glädja sig över hans födelse” säger Gabriel. Den glädje som kommer från Gud är en gåva. Den som tar emot den blir bärare av den för många andra. Denna glädje som Sakarias fick ta emot trots sin otro når även oss idag, liksom den välsignelse som var given till Abraham. Gud vår Gud är livets Gud. Han kallar oss till livet, han vill att vi ska leva. Han möter oss idag, han vill fylla våra hjärtan med liv och glädje.

 Johannes döparens födelse är inte bara ett skeende som hör till det förflutna. Denna fest är mer än ett minne, den är aktuell idag, när vi firar den, firar vi Guds ankomst i våra liv. Mitt i vår enformiga vardag sker någonting. Jesus Kristus kommer oss till mötes. Tiden öppnar sig. Den får ett mål, en mening, ett innehåll. Den är en gåva som inte bara rinner ut i sanden utan den blir platsen där mötet sker mellan Gud och människan. Ett utrymme som fylls av Guds kärlek, av Guds kallelse och människans svar och ansvar.  En tid för att mogna och bära frukt, en förberedelse till det slutliga mötet där vi får möta vår Skapare och vår Frälsare ansikte mot ansikte.


Inga kommentarer: