fredag 21 september 2012

Jag blev aldrig målare


En gång, när jag var liten och gick i skolan i Paris, målade jag en tavla. Fröken tittade på den och sa: ”Din tavla är riktig fin, ta hem den och gör den färdig. När den blir färdig ska jag hänga upp den.” Jag blev glad överraskad, tänk att jag kunde måla något som var vackert! Samtidigt blev jag lite undrande. Jag trodde att min tavla var färdigt målat men tydligen var det någonting som fattades, eftersom fröken sa att jag skulle måla den färdig.

När jag var hemma i vår lilla lägenhet, fem trappor upp i Paris, funderade jag på vad det var som fattades på min tavla. Plötsligt såg jag det! När jag tittade ut genom fönstret blev jag medveten om att himlen var överallt. Jag hade bara målat den där uppe, med några moln, men nu såg jag klart att den sänkte sig ner ända till jorden. Ja, faktiskt den sträckte sig ända ner till marken och den var mörk eftersom det var natt. Det var det som fattades, så klart! Jag målade himlen. Dagen efter när jag visade min tavla för fröken, sa hon:”varför har du målat så?” och hängde aldrig upp den!

 

2 kommentarer:

Anonym sa...

Du målar med orden. Tack.
/Lina

Anonym sa...

PS. Jag skall skriva ut texten på ett papper och sätta upp den på vår vägg. DS.