Varför Jesu död? Kunde Gud inte frälsa oss på ett annat sätt?

Om tre dagar firar vi långfredagen, Jesu lidande, hans korsfästelse och hans död.

För många människor och även för kristna är detta någonting som är svårt att acceptera och ta till sig. Det blir många frågor. Varför behövde Jesus dö på ett kors? varför för våra synder? Är synderna så farliga? På vilket sätt angår de Gud? Om de gör det kan Gud inte bara förlåta? Måste han straffa? Varför säger man att Jesus tog på sig våra synder? Vad betyder frälsningen/räddningen, vad är vi räddade ifrån?

 Synden är inte att göra en massa dumma saker! Det är som att säga till Gud: jag behöver dig inte, jag klarar mig själv, jag är självförsörjande, självtillräcklig. Jag ser själv till mina egna behov, bry dig inte! Jag har koll på allting, jag ska förverkliga mig själv, bli perfekt på egen hand.

 Men detta är en illusion. Vi har inte livet i oss själva, vi tar emot livet i varje ögonblick. Ett mycket påtagligt tecken på detta är att vi andas hela tiden och äter flera gånger om dagen. Livet kommer till oss utifrån och in, vi tar emot det.

Synden är att roffa åt sig gåvan och vända ryggen till givaren.

Profeten Jeremia skriver:

 mitt folk har begått en dubbel synd:

                    de har övergett mig,
                    källan med det friska vattnet,
                   och huggit ut cisterner,
                   cisterner som spricker
                   och inte håller vatten (2:13).

När vi inte längre står vid källan, försöker vi nöja oss med vårt lilla förråd och vi lever på sparlågan, vi överlever. Någonting dör i oss; vår relation till Gud som vårt ursprung,  källan till allt liv.

Vi är inte längre grundade i Den som ger oss livet nu, som skapar oss nu, som kallar oss nu. Gud är inte i tiden och skapelsen skedde inte då, i begynnelsen, den sker nu.

Vi blir döva för hans röst, som kallar oss vid vårt namn, vi ser inte längre det Han gör i våra liv. Vi känner inte igen hans kärleksfulla ansikte. Synden stänger in oss i vårt lilla JAG och det trångt!

 

Gud ser med stor smärta hur människan förlorar sig på sina irrvägar och blir instängd i meningslösheten (1 Pet 1:18). Han blir som den gode herden, han ger sig iväg för att leta efter sitt bortsprungna får. Han vill vinna tillbaka människans hjärta. Gud kommer ner. Ordet i vilket allt blev skapat blir människa för att söka människan där hon finns, instängd i mörkret, döden, meningslösheten.

 Jesus från Nasaret möter människans motstånd, hennes hårda hjärta, hennes revolt mot sin skapare. Människorna naglar honom fast på ett kors och hånar honom: ”fräls dig själv om du är Messias!”

Faderns, Sonens och den Helige Andens vilja är att alla människor ska bli frälsta och Jesus går den smärtsamma vägen genom döden där människan var instängd. Han öppnar en väg där det inte fanns någon väg. Han segrar över synden och döden genom att själv gå in i döden och besegra den.

Han, den levande, kan inte bli dödens fånge. ”Jesus har Gud låtit uppstå” är det glada budskapet som Petrus förkunnar för folket på pingstdagen. Jesu kärlek segrar över människans hårda hjärta, befriar henne från hatet och gör henne istånd att älska.

 

Gud straffar oss inte, han helar våra hjärtan från syndens gift.
Han frälser oss inte uppifrån - som en härskare skulle benåda sina undersåtar –
Han frälser oss inifrån genom att dela våra liv och vår död. Han vill hela våra hjärtan, vår blindhet, vår dövhet, vår förlamning. Hela oss från vår främlingskap med Gud och leda oss till Fadern.

 I den korsfäste Kristus som är ”en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna”, betraktar vi Guds öppnade hjärta. Den allsmäktiges maktlöshet. Jesus har öppnat för oss vägen till Fadern. Vill vi gå den? Vill vi låta oss försonas med Gud,  eller väljer vi att förbli instängda i vårt mörker?

Gud kan bara erbjuda sin kärlek. Han respekterar den frihet han har skapat oss till. Vill vi ta emot den frälsning han har vunnit åt oss?