Vi firar Påsk – på vilket sätt angår det oss?

 

Första dagen av det osyrade brödets högtid kom lärjungarna fram till Jesus och frågade: ”Var vill du att vi skall ordna för påskmåltiden åt dig?”(Matt 26:17)

Jesus firar påsk med sina lärjungar. Han firar en judisk högtid. Han går in i in det gamla, in i påskhögtiden som har firats sedan Mose, han fyller det med sin närvaro och leder det till dess fullbordan. För att förstå Jesu påsk är det viktigt att reflektera över det första firandet: uttåget ur Egypten, befrielsen från slaveriet.

Egypten är på ett symboliskt sätt det land som förslavar sina invånare. Man jobbar hårt för att bygga pampiga byggnader åt Farao, men det finns en viss trygghet. Man äter sig mätt och har ett tak över huvudet, men livet är tomt. Det finns inget mål att sträva efter, ingen mening med livet, inget personligt liv. Man finns till som arbetskraft för att prestera.

I Egypten kan vi också se en bild för vårt välfärdssamhälle. Vi svälter inte ihjäl men vi lider av brist på mening för det vi gör och för våra liv. När valmöjligheterna är obegränsade varför skulle jag välja det ena framför det andra? När alla vägarna är öppna vilken ska jag gå när jag inte vet vart jag är på väg? Petrus talar om ”det meningslösa liv som ni övertagit från era fäder” (1 Pet 1:18). I Egypten tronar Farao. Vem tronar i våra liv och förslavar oss? samhället, våra överordnade, oss själva?

Folket i Egypten lider och klagar. Samtidigt är de passiva, vana. De har resignerats, de drömmer inte om friheten. Gud, säger till Mose: ”Jag har sett hur mitt folk plågas i Egypten. Jag har hört deras klagorop över sina slavdrivare – ja, jag vet vad de får lida. Därför har jag stigit ner för att befria dem från egypterna och föra dem från Egypten till ett land som är rikt och vidsträckt … Så gå nu: jag sänder dig till farao, och du skall föra mitt folk, israeliterna, ut ur Egypten” (2 Mos 3:7-8, 1).Mose får ett omöjligt uppdrag, han vägrar först att gå. Efter en lång diskussion går han ändå!

Befrielsen från Egypten blir en lång kamp, både mot Farao och mot folkets passiva motstånd, dess ovilja att bryta upp. Friheten lockar inte, de har aldrig smakat på det!

När de äntligen lämnar Egypten efter att ha ätit påskmåltiden och det slaktade lammet (2 Mos 12-14) hamnar de i trångmål. Framför dem sträcker sig Röda Havet och bakom dem hör de faraos hästar och rytare. De säger till Mose: ”hellre träla för Egypterna än dö i öknen”, och Mose svarar: ”Herren skall strida för eder, och I skolen vara stilla därvid”(2Mos 14:14, 1917 övers.)

Det finns ingen annan möjlighet än att gå genom havet. Och havet öppnar sig framför dem. Molnskyn leder dem genom havets botten. De kommer torrskåda till andra sidan och de jublar:
Jag sjunger till Herrens ära:
stor är hans höghet och makt.
Häst och vagnskämpe
vräkte han i havet.
Herren är min kraft och mitt värn,
han blev min räddning.
Han är min Gud,
honom vill jag prisa (2 Mos 14:1-2).

Men jublet tystnar snabbt. I öknen finns inget vatten och ingenting att äta. Hur ska de överleva? De knotar (2 Mos 14:11; 15:24;17:1-7; 4 Mos 11:1-4; 16:3-14; 20:2-5;21:5) och hotar till och med att stena Mose och Aron (4 Mos 14:10). De gjuter åt sig en egen Gud: Guldkalven (2 Mos 32). De har befriats fysiskt men de bär Egypten i sina ryggsäckar och i sina hjärtan. Vägen till friheten är lång och mödosam. De som var slavar vet inte hur man lever som fri människa. Till sist dör hela den första generationen i öknen och Mose själv kommer inte in i det förlovade landet.

 

JESUS ÄR DEN NYE MOSE, som leder oss från slaveriet till friheten, får döden till livet. I Getsemane går han själv genom havets botten, dödsskuggans dal, avgrunden av människans synd. Vi var instängda i döden, i det meningslösa, i ett liv utan Gud, bortvända från Gud som är livets källa – det är det Bibeln kallar för döden - utan egen identitet. Vi var blinda för Guds närvaro i skapelsen, döva för hans röst som kallar oss vid namn, främmande för oss själva och för varandra.

 Jesus går in i döden, han öppnar en väg där det inte fanns någon väg. Han kallar oss att följa honom på denna väg: ”följ mig!”

 

ORDET PÅSK, PESACH: passera, gå förbi; betyder även ”göra ett hopp”.  Den väg Jesus öppnar för oss är en ny väg. Han vill fylla oss med ett nytt liv, ett gudomligt liv. För att gå den vägen måste vi våga ”göra ett hopp” i tron. Låta oss ledas in i det nya, steg för steg. Vi är inte passiva, detta sker inte magiskt utan oss, men vi blir ledda av en Annan, vi måste lita på honom och acceptera att inte ha kontroll över allting. Vi förs in i ett nytt liv som övergår alla våra trånga föreställningar, ett liv med Gud, försonade med oss själva, försonade med varandra.

Den som leder oss på denna väg är Jesu egen ande: den Helige Ande som ska vägleda oss med hela sanningen.  Sanningen att Gud är vår Fader, källan till allting, att saligheten och den sanna friheten är att leva inför hans ansikte i gemenskap med den Heliga Treenigheten och alla våra bröder och systrar.