15 augusti - Marias upptagning i Himlen

Vi firar idag en stor fest, fast den är okänd för många.
Vi firar Marias upptagning i himlen.
Vad betyder det och på vilket sätt kan det angå oss att Maria blev upptagen i himlen?

Maria som har varit här på jorden den troende. Hon som har trott utan att se, hon är nu upptagen i Guds härlighet. Hon har kommit in med hela sitt väsen i den Heliga Treenighetens fest. Hon är förhärligad redan i sin kropp. I Jerusalem kan man besöka den grav där Jesus legat i tre dagar. Vi vet att Petrus ligger begraven under Peterskyrkan i Rom. Man har aldrig hittat Marias grav. Marias kropp – den kropp som har burit vår frälsare - är redan förhärligad i Gud. Vi kan inte föreställa oss en förhärligad kropp och vår fantasi kommer till korta. Endast tron ger oss tillträde till detta mysterium!

 Vi tror också att, när den jordiska historien blir fullbordad, på den sista dagen, som vi kallar för domens dag, ska också våra kroppar uppstå. Våra kroppar dvs. hela vår mänskliga berättelse. Allt det vi gör, går genom vår kropp. Vi kommunicerar med varandra med vår kropp. Vi ler, går, älskar, hjälper … allt detta med vår kropp. Vi tar emot sakramenten i vår kropp: dopet, nattvarden, de sjukas smörjelse … Vi hör orden med våra öron.

Våra kroppar är den Helige Andes tempel. De blir renade, förhärligade, förvandlade genom den frälsning Jesus har vunnit åt oss. Han har frälst hela människan, inte bara våra själar.  

Våra kroppar har en stor värdighet. Vi ska behandla dem med respekt. Dagens fest påminner oss om detta.
Jesus och Maria är i himlen med sina kroppar. Vi ”förväntar det dödas (köttets ) uppståndelse och ett evigt liv”. I säger vi i vår trosbekännelse.

Jesus säger: ”I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er? Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är ”(Johannes 14:1-3).

Jesus är i himlen, i sin faders hus. Himlen är inte en geografisk plats, utan en kärlek, en relation. Jesus går till Fadern, han är hos Fader. Under hela vårt jordiska liv är vi på väg. Vi går till Fadern, Jesus har öppnat för oss vägen till Fadern, han är själv Vägen. Maria har kommit fram som den första.

 Jag avlsutar med några tankar som påven Benedikt utvecklade i sin predikan för Marias upptagning i himlen 2010:

När en människa dör så kan hon finnas kvar på något sätt i andra människors kärlek och tanke. Men det som är kvar är bara ett minne, en skugga av den människa som har varit. Men i Guds kärlek finns det plats för hela oss, och inte bara för en skuggbild av oss. Gud som har kallat oss till livet, som har kommit nära oss genom sin son Jesus Kristus överger oss inte när vi dör. Hans kärlek för oss tar aldrig slut, den är från evighet till evighet. I den finns rymlig plats för var och en av oss.

Dagens fest vill säga detta till oss: Det finns en plats för dig i Guds hjärta du är väntad med hela ditt jag, inte bara med din själ utan även med din kropp.

 

Våra vänner i himlen!

Katarina av Vadstena, Sixtus, Dominikus, Laurentius, Edith Stein, Klara, Maximilian Kolbe...

Denna månad får vi tätt besök av våra himmelska vänner!
De kommer oss till mötes den ena efter den andra i liturgisk ordning!
Katarina, Birgittas dotter, som grundade klostret i Vadstena på 1300-talet
Sixtus en påve från 200-talet som dog martyr,
Laurentius eller Lars som han heter på svenska, som dog martyr några dagar efter påven Sixtus. Han avbildas här bärande den grill som användes för att bränna honom till döds!
Dominikus som grundade predikarorden eller dominikanerna, på 1200-talet,
Edith Stein, judinna som blev karmelitsyster och dog i Auschwitz 1942
Klara, som inspirerad av Franciskus av Assisi, grundade Klarissorna… 

Kvinnor och män som följt Jesus Kristus, gett sitt liv för honom, vars liv har burit frukt, riklig frukt. De har gott in sin Herres uppståndelseljus. De är levande och nära oss - våra vänner, vi kan lära känna dem. 
Världen är mycket större än vi tror! Allting tar inte slut med den jordiska döden!

Rosenkransen

Varje dag går jag min ”Mariatur”, som Ingrid säger.
Dvs. jag går i skogen och ber rosenkransen.
Jag lärde mig be den i Paris när jag som ung syster läste tyska på Sorbonne.
Det var långa tunnelbana resor och vad kan man göra i tunnelbanan när tåget är fullpackat och man inte ens kan sitta och öppna en bok?

 Sen den tiden har det blivit av och till med den här bönen.

Men nu kan jag inte vara utan.
Igår blev jag tvungen att gå till vår boklåda och skaffa mig en nu rosenkrans när jag efter att ha undersökt alla mina fickor konstaterade att min hade försvunnit.
Fram till nu har jag tappat en del rosenkransar och ibland undrar jag vad folk gör ifall de hittar en rosenkrans i skogen eller på gatan?

 Den här lite enformiga och repetitiva bönen öppnar sig så småningom för den som ber den. Tillsammans med Maria går man genom hela Jesu liv och mysterium. Man blir påmind om Guds närvaro, om frälsningens historia, man går in i den.

För mig handlar det inte om stora upplevelser utan om en mycket stilla bön. Jag läser orden och är många gånger tankspridd, tänker på något annat, men bönen, det stilla upprepandet, verkar i mig och undervisar mig i det tysta.