Någon gång,
någonstans, blev lärjungarna vittne till någonting oerhört. De ser sin mästare
be, han står där inför någon som de inte ser, helt innesluten i sin bön. De
betraktar Sonen i sin dialog med Fadern och de förstår att de befinner sig på
helig mark, som Mose inför den brinnande busken.
Någon gång, någonstans, det vill säga inte
vid ett speciellt tillfälle och på en speciell plats utan mitt i vardagen, när
som helst. När han hade avslutat sin bön – hur länge den varade det säger Lukas
ingenting om – men han berättar att innan Jesus kallade sina lärjungar
tillbringade han hela natten i bön.
Lärjungarna tillhörde ett folk
som bad. Redan som små barn hade de lärt sig att be. Det fanns böner för alla
livets stora och små händelser. Somliga av dem hade varit Johannes lärjungar
och lärt sig ett djupare sätt att be. Men när de ser Sonen be, blir de medvetna
om att de ännu inte vet vad bönen är. En helt ny verklighet öppnar sig för dem
och en djup längtan tänds i deras hjärtan. De förstår att de inte kan nå dit av
sig själva och de kan bara be ödmjukt: Herre, lär oss att be.
Han ber, och för lärjungarna som är vittne
till hans bön börjar Guds mysterium öppna sig. Gud är större. Gud som de
längtar efter, men som är ouppnåelig. De själva är större, de är skapade till
Guds avbild. Nu står de inför den som har sagt: Jag är dörren till fåren … Jag
är vägen (Joh 10:7; 14:6), och de ber honom: lär oss att be, öppna bönens port
för oss, vägen till Fadern.
Jesus ger dem, ger oss, sin bön, Sonens bön: Fader vår. Han leder oss in
i sin bön. När vi ber denna bön låter vi oss ledas av honom, vi ber den i den
helige Ande, som upplyser vårt hjärta och vårt förstånd, som ger oss att be den
såsom Jesus själv har bett, vända mot Fadern.
Fader vår...
Det berättas om en liten flicka, Germaine, hette hon och hon vaktade får
någonstans i Frankrike för länge sen. En vacker dag fick hon besök att
församlingens herde. Den gode prästen hade hört om denna lilla flicka och var
lite bekymrad över att hon inte kom till katekesundervisning. Familjen var för
fattig. Han kom till henne och frågade: lilla Germaine, kan du dina böner? Nej,
sa hon och började gråta. Jag har ju försökt att lära mig dem, men när jag
säger "Fader vår", så blir mitt hjärta så uppfyllt av Guds närvaro att jag inte
kan fortsätta.
För några år sen träffade jag Elyanne. Hon var 53 år och inte döpt. Hon
trodde att nu var det för sent, men jag berättade för henne att hon var
välkommen till vår katekumenatgrupp. Där kunde hon förbereda sitt dop
tillsammans med andra. När jag besökte henne några veckor senare sa hon: Syster
Veronica, jag måste berätta en sak för dig. När du kom till mig första gången kände jag
mig så splittrad och orolig, jag hade så många problem, jag fladdrade omkring
hela tiden som en orolig liten fågel. Men nu, sedan jag har hört
att jag har en Far i himlen, har mitt liv blivit helt annorlunda. Jag kan slå
mig till ro. Någon ser mig, någon bryr sig om mig.
Några texter som kan hjälpa oss
att tränga in i Guds faderskaps mysterium:
2 Mos 4:22;
Jes 41:10; 43:1-7; 45:9-13; 63:16 följ; 64:8 följ;
Hos 11 följ.
Om ni bläddrar i era biblar och får hjälp av noterna hittar ni säkert
andra texter som kan hjälpa er i er meditativa bön!
En tid framöver kommer vi att meditera tillsammans över Herrens bön,
Fader vår.