måndag 1 mars 2010

Finns Gud eller ej?

Finns Gud eller ej?

För många år sen var jag på väg från Köpenhamn till Stockholm. I Malmö steg en liten pojke på 10 år och satte sig bredvid mig. Efter en stund blev vi inbegripna i ett djup samtal. Han berättade att hela hans klass hade varit engagerad i att rädda liv på små sälar. De hade läst i tidningen hur man sköt dem i Norge, de hade sett hemska bilder och med hjälp av sin lärare hade de nu skrivit till kungen i Oslo.
Eftersom vi talade om så viktiga och personliga saker frågade jag honom om han inte blivit förvånad över den dräkt jag bar.
- Nej, sa han, jag har inte tänkt på det! Jo, men när du nu talar om det …Varför är du klädd så här?
- Jag bär en dräkt för att jag är nunna.
- Vad är nunna för någonting?
- Någon som har gett sitt liv till Gud.
- Jaha! Till Gud.
- Tror du på Gud?
- Jag vet inte. Jesus, ja, jag tror att han har funnits. Men Gud? Nej, jag har inte bestämt mig!

Jag har inte bestämt mig! Tänk vilka stora beslut en liten pojke på tio år ska fatta: bestämma om Gud finns eller inte! Om Gud är Gud kan väl inte hans existens bero på våra beslut.
Men detta samtal fick mig att tänka på en märklig berättelse i första Moseboken.

Jakob är på flykt, hans bror Esau som han har lurat två gånger vill hämnas och döda honom.
Under flykten händer något. På kvällen, när solen gått ner tar Jakob en sten för att ha den vid huvudgärden och lägger sig till att sova. Han har en dröm. Han ser en trappa som leder från jorden till himlen och Guds änglar som går upp och ner för den. Herren står framför honom och säger: ”Jag är Herren, din fader Abrahams Gud och Isaks Gud. Marken som du ligger på skall jag ge åt dig och dina ättlingar. De skall bli som stoftkornen på jorden, och du skall utbreda dig åt väster och öster, åt norr och söder, och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelse som du och dina ättlingar har fått. Och jag skall vara med dig och skydda dig vart du än går; jag skall föra dig tillbaka till detta land. Jag kommer inte att överge dig, jag skall fullgöra det som jag har lovat dig.”

När Jakob vaknar tycks han inte vara så hänförd att han tappat sinnet för det jordiska. Han svarar nyktert” Om Gud är med mig och skyddar mig på denna min
färd och ger mig mat att äta och kläder att klä mig med, så att jag kommer
välbehållen hem igen, då skall Herren vara min Gud, och stenen som jag har
rest som en stod skall bli en Guds boning. Och av allt du låter mig få skall jag ge
dig tionde.” (1 Mos 28:12-18)

För Jakob är Gud inte ett intellektuellt problem. Han tvivlar inte på hans existens. Men han fattar ett beslut om att Gud ska blir hans Gud om han är den som ger honom mat och kläder, som leder honom. Den som han kan lita på.

Efter denna händelse får Jakob inget lätt liv. Han i sin tur blir lurad, han kämpar hårt för sitt liv och för sin stora familj, han flyr… och i flykten möter han Gud en gång till. Han brottas hela natten med en okänd. Vid gryningen är kampen oavgjord, och Jakob blir sårad i höftbenet. Den okände säger inte sitt namn men han välsignar Jakob. När han lämnar Penuel ser Jakob solen gå upp. Och han haltar på grund av sin skadade höft (1 Mos 32:22-32).

Solen går upp över Jakobs liv. Han är avslöjad, sårad, han som lurade och blev lurad, går i det nya landet haltande. Och han är välsignad. Han förstår nu att Gud alltid varit med honom. Han var med i alla livets strapatser, prövningar, lidanden. Det fanns i Jakobs liv en väg, fast han inte såg den. Det fanns en mening fast allt var så obegripligt. Han har kämpat och nu är han välsignad.

Gud är Gud och inte en människa. Gud är Gud och inte en filosofisk tes. Gud är Gud och inte en projicering av våra drömmar och föreställningar.
Gud kommer oss till mötes men vi brottas med honom tills solen går upp och vi börjar skönja hans ansikte.

2 kommentarer:

Pater Tomas sa...

Nej, Gud är verkligen inte beroende av vårt intellektuella godkännande eller erkännande, men eftersom vi gör oss själva till gudar, så blir tyvärr erkännande i sig själv av allra högsta vikt - för människan. Förnuftet kan omfamna Gud lika enkelt som den lekande 2 åringen kan omfatta världen omkring sig. Men det är ändå oviktigt. Det viktiga är att Gud omfattar oss...

f. Bumpa sa...

När man är 10 står många just där. Här kommer ofta vetenskapstron in istället för tron eftersom den har ett sken av absolut sanning.
Det är viktigt att grabben får söka färdigt. Han måste besluta om han kan omfatta denna tro eller inte. Det var väl det han menade? Så svårt är det att vara 10 år.
Kanske hade det varit klokt att leda honom in på frågan som Jakob ställer, den om Gud faktiskt är verklig eller inte och att det går att "testa" om man gör det på allvar. Då blir det inte så teoretiskt som någon, kanske i skolan, lärt honom att det är.
Men grabben var helt klart lovande.