Nu går vi in i Stilla veckan, den stora veckan och ”vem går att med Herren vaka?” (sv ps 135)
Det finns nog inte så många i vår tid som gör det. Vi har organiserat vårt paradis här på jorden och vi är nöjda med det. Vem längtar efter att bli frälst? Och vad skulle vi bli frälsta ifrån? Vi har vårt liv under kontroll. För många är det en mycket främmande tanke att någon skulle ha dött för oss. Vi har ju inte bett om det!
Men några går ”att med Herren vaka”. De går inte bara för sig själva. De går för att Herren har dött för alla, de går för att ingen är utesluten ur hans kärlek. De går för att Han har öppnat deras hjärtan. De går för att ”Det ljus som lyser i mörkret ” har nått dem. Varför dem och inte andra? För att de blev varse om att de var blinda och bad i sin nöd: ”Herre, gör så att jag ser igen” (se Mark 10:51).
De går med ödmjukhet, de följer den som dött för dem som ville röja honom ur vägen, för dem som dömer honom.
De går för att de skönjer det ljus som strålar ur korset. De går in i Korsets mysterium och låter sig undervisas av Jesu Kristi Ande.
2 kommentarer:
Ofta,ofta upplever jag att bruset från världen överröstar den inre röst som försöker få mig att förstå att detta livet inte är Livet. Jag väntar otåligt på att helig ande ska fylla mig med Kristusliv men det känns ofta bara ekande tomt i hjärtat. Ibland räcker det inte med längtan efter frälsning, jag måste känna djupt ner i min existens att Gud, min själs klangbotten, ser och hör mig. Jag behöver ett kvitto på att ha blivit sedd och hörd. Hur det kvittot ser ut är jag osäker på. Det skulle inte behöva vara ett under. Jag ber om en känsla av att ha funnit nåd inför Gud.
Tack syster Veronika! Jag har idag fått Katolska Magasinet och läst om din blogg. Jag kommer att bli en flitig besökare.
Skicka en kommentar