Idag , 24 juni, Johannes döparens fest. Han är det enda helgonet förutom Maria vars födelsedag vi firar. Hans stränga gestalt döljer en himmelsk glädje. När han ännu är i sin moders sköte uppfylls han av glädje över Frälsarens ankomst. Han är brudgummens vän, som fylls av glädje när han hör brudgummens röst.
För honom öppnar Gud en ny framtid. ”De ville kalla honom Sakarias efter sin far” berättar Lukas. Alla släktingar, grannar, vänner vet redan hur det blir med detta barn. Hans framtid är redan utstakad, han blir sin far efterföljare.
Men han får ett nytt namn, en ny framtid och alla blir förvånade och undrar: ”Vad ska det bli av detta barn?”
Mänskligt sett är hans liv inte så framgångsrikt. Eller rättare sagt efter att ha blivit en populär gestalt i öknen, som många besöker, blir han kastad i fängelse och dör en skamlig död. Han säger:” Han skall bli större och jag blir mindre.”
Vi har svårt att förstå hans ord. Vi som vill bli stora och som tar så mycket plats!
Helgonen är ofta en gåta för oss. Vi kan be dem att lösa denna gåta för oss. Johannes kan lära oss glädjen, den glädje som kommer från frälsarens ankomst i hans liv i våra liv och som förändrar allting.
2 kommentarer:
men varför skriver du vi... vi vill bli stora, vi har svårt, vi.... som om du vet hur det är för oss andra.
Kanske är det en av de saker jag har så svårt för i kyrkan. Att man menar sig veta hur människor har det.
Utan att egentligen någonsin fråga.
Och nu menar jag inte, att du som skriver gör så eller har levt så, jag känner dig ju inte. Jag generaliserar jag också. Fylld av fördomar.
Så... det ligger väl lika mycket i mig som lyssnar som i den som talar.... att svara med öppen vilja till dialog....
om det vi tror på - oavsett om vi tror lika.
Tycker om att läsa din blog för att du känns ärlig i det du skriver.
Johannes Döparen känns så levande och ljus, tänk att stå därute i öknen med huvudet i solen och fötterna i vattnet och oförtrutet döpa, döpa och åter döpa.
Alla som varit därute på en egen ökenvandring, vet vad det är värt med en droppe vatten i torkan, eller hur mycket någon, som alltid stannar i öknen som en yttersta utpost mot den eviga ensamheten, betyder för en som irrar i sina egna cirklar därute.
Allt detta utan att för ett enda ögonblick slå sig för bröstet, eller söka uppskattning och bekräftelse: En andlig gigant, helt enkelt?
Skicka en kommentar