postmodernt

jag har länge undrat vad postmodernt stod för. Nu börjar jag ana att postmodernt betyder att jag måste "definiera" mig själv. Jag måste själv tolka allting utifrån mig själv. Det handlar alltså inte bara att välja vad jag ska äta, vilka kläder jag ska ta på mig ... utan om mycket dramatiska val! Vill jag bli man eller kvinna? Hur ska jag leva ut min sexualitet? Homo? hetero? trans? Hur vill jag att mina relationer, min familj ska se ut? Vill jag ha barn? göra abort...Leva eller dö?
Inga normer finns, inga vägar som leder till livet. Jag måste hitta på allting själv.
Vilken otrolig, omänsklig börda den postmoderna människan tar på sig. Vilken ensamhet!

Tror man på Gud bara för att slippa detta ansvar, för att lasta av bördan av att vara människa på en annan? Är det en lätt väg? Är det inte värdigare att ta själv ansvar för sitt liv?

Jag vet inte om det är lättare, men jag konstaterar att det är mer realistiskt! Jag har inte gett mig själv livet. Jag är beroende, jag andas hela tiden, jag äter flera gånger om dagen. Detta enkla är ett påtagligt tecken på att livet inte har sin källa i mig. Det är mig givet i varje ögonblick.

Jag kan lyfta blicken och ta emot mitt liv som en gåva. Jag kan komma i en personlig relation till den som skapar mig nu: Gud. Jag kan lita på att den som kallar till livet vill att jag ska ta emot hans gåva och bli mig själv. Detta är inte oansvarigt utan tvärttom. Jag ansvarar inför Någon för de val jag gör, de beslut jag fattar.
Jag är kallad att bli mig själv, Guds avbild och att leva i tacksägelse i hans kärleksfulla närvaro, detta är källan till min glädje.

Gud är en annan

"En gång när Mose vaktade fåren åt sin svärfar Jetro, prästen i Midjan, drev
han dem till andra sidan öknen och kom till Guds berg, Horeb. Där visade sig
Herrens ängel för honom i en eldslåga, som slog upp ur en törnbuske. När
Mose såg att busken stod i låga utan att brinna upp tänkte han: ”Vilken
märklig syn! Jag måste gå dit och se varför busken inte brinner upp.” Då Herren
såg att han gick för att se efter ropade Gud till honom ur törnbusken:
”Mose! Mose!” Han svarade: ”Ja, här är jag.” Herren sade: ”Kom inte närmare!
Ta av dig dina skor, du står på helig mark.” Och han fortsatte: ”Jag är din
faders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud.” Då skylde Mose sitt
ansikte. Han vågade inte se på Gud".

Detta är en berättelse om hur Gud uppenbarar sig för Mose. Vi kan läsa den i andra Moseboken. Mose har vandrat långt, till andra sidan öknen. En lång livsvandring som fört honom, till Guds berg, nära Gud! Men han vet det inte. Han är ensam med sina får. Han ser en märklig syn: en buske som brinner utan att brinna! han vill förstå, undersöka varför det är så, men en röst ropar på honom och hindrar honom att komma närmare. "Ta av dig skorna, du står på helig mark". Mose har kommit nära Gud och Gud låter sig inte undesökas. Gud är inte ett objekt, utan en närvaro, en förtärande eld. Inför Gud, döljer Mose sitt ansikte, han böjer sig ner inför honom.

Gud är en annan. Gud är inte en projicering av våra föreställningar. Vi ger inte Gud liv, han finns inte för att vi finns utan tvärtom. I vår tid har Gud blivit liten, vi har förminskat honom. Vi har en del att lära oss av Gamla Testamentets stora gestalter: Mose, Abraham, Elia, som föll ner inför Gud... Vi måste böja oss ner inför Gud i förundran och tillbedjan, utan ord, för att lära känna Honom, för att lära känna oss själva, människor.

Gud och människa

Gud har skapat oss av kärlek. Han älskar alla människor. Jesus har dött för alla och frälsningen är till för alla utan undantag.
Vi förtjänar inte Guds kärlek. Vi behöver inte göra någonting för att bli älskade av Honom. Kärleken är till sitt väsen gratis.
Men kärleken längtar efter ömsesidighet. Den som älskar vill bli älskad tillbaka. Gud längtar efter vår kärlek. Detta kan verka märkvärdigt för många. Hur skulle Gud kunna längta efter just min kärlek, jag är ju ingenting! Vad skulle min kärlek kunna tillfoga Gud?
Ja detta är ett mysterium. De stora grekiska filosoferna, som har nått långt i sin reflexion över Gud, kunde tänka sig att människans lycka var att älska Gud men att denna kärlek kunde vara ömsesidig, att Gud kunde bry sig om människan och t.o.m. längta efter att bli älskad av människan var inte någonting de kunde tänka sig. Gud är fullkomlig och salig i sig själv. Han kan inte sakna någonting inte längta efter någonting, allraminst människans kärlek.

Den bibliska uppenbarelsen öppnar ett helt nytt perspektiv. Den säger någonting som människan själv inte kunde komma på. Gud utväljer åt sig ett folk. Gud älskar och längtar efter Israels kärlek. Genom att kalla och älska detta folk vill han visa hur han älskar alla folk. Kärleken är alltid personlig. Gud älskar inte alla i stort! Utan ett folk och ett folk, en människa och en människa på ett alldeles unikt och personligt sätt.
Jesus älskar och ger sitt liv för oss, för var och en av oss. Han känner oss vid namn. Han ger oss del av sin Ande så att vår kärlekskapacitet ska helas och upphöjas och vi förmår älska Gud.

Människans salighet är att ta emot Guds kärlek och att älska tillbaka! Att glömma sig själv för att hon är vänd mot den hon älskar.

Att ta emot kärleken och älska tillbaka. Detta engagerar vår frihet. Vi måste svara på kärleken. Vi är inte bara passiva vi måste säga vårt JA. Som Maria: ”Se jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt”.
Vi tar ett steg mot den som älskar oss. Vi vänder oss mot honom. Vi lyssnar och går in i en helig lydnad. Jesus säger: den som älskar mig är den som gör min Faders vilja. Detta förändrar livet och ger det mening och glädje.

världen är större, människan är större

Människan som bara litar på det hon ser med sina ögon, hör med sina öron, tar på med sina händer, förstår med sitt förnuft, stänger in sig i sin lilla värld. Hon begränsar verkligheten. Hon tappar till och mer kontakt med sitt djupa Jag, hon hittar inte längre vägen dit. Världen blir på något sätt tillplattad, endimensionell . Hon tolkar alla sina behov och sin längtan på ”hudens nivå” och försöker tillfredsställa dem på denna nivå! Hon vill äta sig mätt, tvätta sig ren, tillfredsställa sina sexuella behov…
Men våra behov har inte bara en kroppslig dimension, utan även en andlig. Vår längtan kan inte tillfredsställas bara på ett jordiskt sätt. Den jordiska maten räcker inte till.

Vi äter och andas för att vi inte har livet i oss. Vi är beroende av den som ger oss det, vår skapare. Livet kommer utifrån och in till oss som en gåva. Och den som ger oss det längtar efter oss. Han bjuder oss inte bara att ta utan att ta emot. Han vill möta oss för att han har sin glädje i oss . Han vill hela oss från vår instängdhet, vår blindhet och dövhet så att vi utan rädsla kan lyfta blicken och ha vår glädje i mötet med Honom.

Tatuering...och dop!

Har just läst om tatuering i SvD. Jag blir djupt rörd av det. Det är som ett mänskligt försök att bli bekräftad som människa, att bli mer än en ”vanlig” människa, annorlunda alla andra. Man blir märkt i sitt eget kött med ”ett evigt spår på skinnet”. ”Minnen som för evigt syns på huden”… ”Man vill ha något som varar för evigt.”
Det gör ont och det kostar mycket men det är värt.

Jag tänker på dopet. Genom dopet blir vi märkta för evigt. Inte på vår hud utan i själen. I det som är det djupaste i oss. Det syns inte utåt men det är källan till ett nytt liv, ett evigt liv. Vi kan bli helt omedvetna om detta nya liv vi fått, det kan förbli i oss som en förseglad skatt.
Vi kan också bejaka det och växa i det. Det kristna livet är egentligen ingenting annat än ett växande i vårt dop.
Dopet är som ett sigill, vi har blivit märkta, inte som fångar i koncentrationsläger som fick ett nummer bränt på armen, utan som det vi är: Guds älskade barn, skapade till Guds avbild. I dopet finns en dynamik, en kallelse. Vi utrustas för att bli oss själva och förverkliga vår djupaste identitet.

Att inte ge upp!

Nu är det redan juli och jag har inte skrivit på min blogg på länge. Ser att jag var flittigare den första månaden jag skrev.
Det kändes roligt men sen tröttnar man! Det är precis som med bönen. I början är det lätt att be, hjärtat är uppfyllt av ljuvliga känslor. Man tror att man älskar Gud och alla omkring en! Men sen tröttnar man! Man har inga känslor längre. Det gäller ändå att hålla ut, att inte ge upp. Bönen är en lång vandring i öknen med någon oas då och då. Det är ingen lätt väg men det är värt att gå den. Så småningom blir man mindre självupptagen och man börjar skönja Den man vandrar tillsammans med, Den levande Guden. Han som ständigt är närvarande i våra liv fast i det fördolda.

Det gäller kanske också att inte ge upp när det handlar om bloggen. Det kan vara viktigt för någon man inte ser?