Sista januari

Sista januari, dags att skörda, att plocka frukterna som Herren gett mig denna månad och bära fram dem i tacksägelse, eukaristi.

10 januari, Pers begravning, en himmelsk fest. Alla förenade i Rättviks kyrka för att tacka för Pers liv, för den han har varit för det han förmedlat till oss av Guds ofattbara kärlek .

Böneveckan för kyrkans enhet. Tacka för att vi tillsammans är Kristi kropp, för att Herren vill hela sin kropp och föra oss samman som den gode Herden samlar sina får. Redan nu är vi kallade att tillsammans vittna om den frälsning han har vunnit åt oss. Tacka för att han uppenbarar Fadern för oss, för att han leder oss in i Guds mysterium i Treenighetens eget liv. För att han utgjuter över oss sin Ande som får oss att känna Gud inifrån, att ropa Abba, Fader.

Paulus omvändelses fest. Den stolte farisé som är på väg med fullmakt från översteprästerna och som blir omkullkastad av Guds bländande härlighet. Han blir blind, han som trodde sig se bättre än alla de han förföljde. Han måste bli ledd vid handen som ett barn. Han blir beroende och få höra genom en annan, Ananias, det han ska göra.
I år har denna fest öppnat sig för mig på ett alldeles speciellt sätt och varit en källa av nåd. Kanske för att jag fått förmånen att meditera över den med olika grupper.

Så många möten med olika människor som gett så mycket. Församlingen i Västerås. Kursen i vårdvetenskap med den djupa reflexionen över människans värdighet och kärlekens dynamik. Retreaten jag just ledd för THS. Glädjen över alla dessa unga människor som Herren kallar till sin tjänst.

Jag kunde räkna upp mycket mer och egentligen aldrig bli färdig med att tacka Gud för allt det han gör i mitt liv. Jag är blind så många gånger och ser inte. Herre, öppna mina ögon och mitt hjärta så att jag ser det Du gör i mitt liv, så att hela mitt liv blir eukaristi!

I dag, Herrens dag

I dag, söndag, Herrens dag. Skulle jag åka till mässan? Köra 5 mil till Falun och 5 mil tillbaka alldeles själv? Det kändes lite motigt. För säkerhets skull kollade jag vädret på yr.no. Lite snöfall och under 0! Ett bra väder alltså. Jag tog mod till mig och åkte.

Du var där, Herre, och Du väntade på mig. Du var där och alla de trossyskon du gett mig. Kyrkan var samlad och vi firade tillsammans din påsk.
Du fyller mitt hjärta med glädje och tacksägelse. Tack, Herre för din trofasta kärlek.

När vi sjöng
”Ty du allena är helig,
du allena Herre,
Du allena den högste, Jesus Kristus.” (i Ära vare Gud)
kom det upp gamla minnen för mig. Det var när vi bodde i Karlstad. Livet kändes tungt och bönen var svår. Jag steg upp tidigt på mornarna, och cyklade till skogen. Där sjöng jag om och om igen dessa ord. De var hela min bön.
Ja, Herre, Du är Herre, den ende Herre över mitt liv.

Pers begravning - en himmelsk fest!

Pers begravning igår! En uppståndelses fest, himlen var öppen! Visst saknar vi Per, han lämnar ett stort tomrum efter sig, som ingen kan fylla, gråten finns med. Men vilket hopp och vilken tröst i Kyrkans liturgi, vilken glädje i vår tro på den uppståndne Kristus! Underbart att se så många vänner runt Per. Hans närvaro i vårt mitt var påtaglig.

Han hade själv förberett detta firande. Vi sjöng hans psalmer!
”Hela vägen går han med mig. Vilken kärlek hög och rik! ” (Ps 252)
Sen ”Det spirar i Guds örtagård en blomma skär och blid”… den psalm som sjöngs för Pers och Elsas bröllop 1959 (ps 527)
Mässan avslutades med: ”Ge Jesus ära, frälsta mänsklighet!
Han är den som segrat i all evighet!” (Ps 17)

När prästen gick runt kistan och välsignade kroppen som varit den helige Andes Tempel sjöng Hanna Ave Maria och alla blev som insvepta i Marias mantel, i hennes ömhet .

Kistan bars ut, vi sjöng:
”Dina händer är fulla av blommor,
Vem var det du tänkte att ge dem till?
Mina blommor var tänkta för Kristi grav,
Men han fanns ej där och hans grav är tom.
Halleluja…”(Ps 154)

Vi följde Per ända in i kyrkogården och till graven:
”Din trofasta kärlek aldrig mig lämnar.
Din barmhärtighet den kan aldrig ta slut.
Den är ny varje morgon, ny varje morgon.
Stor är in trofasthet, och Gud. Stor är in trofasthet.”

”Herre, ge mig din kärlek i mitt hjärta!” Det var din bön, Per! Det är vår bön nu!

Gott nytt år!

Hur ska vi våga säga detta när det nya året börjar med attentat, naturkatastrof, när hat och våld bara tycks växa?
I denna farliga och hotfulla tid kommer Gud till oss som ett litet, värnlöst barn, helt överlämnat i våra händer. Hur skulle han kunna frälsa oss i sin maktlöshet?
Är detta Guds svar på vårt rop om hjälp?
Hur kan den skymfade, blodige man som står på Pilatus gård vara Messias, undrar Petrus? ”Jag känner inte den här mannen”, säger han. Hur kan han som hänger på korset vara världens frälsare? ”Hjälp dig själv nu och stig ner från korset ” skriker de som går förbi.

”Guds svaghet är starkare än människorna” skriver Paulus (1 Kor 1:25). Men hur kan vi gå in i Guds maktlöshetens mysterium? Vem ska öppna det för oss?

Vi kan stanna utanför och ropa som lärjungarna:”Mästare, bryr du dig inte om att vi går under?” den natten de var nära att drunkna. (se Mark 4:37-38). Vi kan stänga in oss i hopplösheten och älta om världens och vårt eget elände. Det kan uppfylla våra tankar!

Vi kan se på barnet och låta våra hjärtan bli undervisade av honom. Guds tankar är inte våra tankar. Endast hans Ande kan lära oss Gud hemlighetsfulla vishet.
Men jag måste acceptera att stiga ner från min egen tron och sjunga med Maria i förundran:
"Han störtar härskare från deras troner,
och han upphöjer de ringa."