Jag har gett dig ditt namn, du är min.

Den 30 augusti 1961 avlade jag mina löften i ett kloster några mil norr om Paris och vigde mitt liv helt åt Herren som hade kallat mig. Jag var 22 år gammal.

När jag som 16-åring läste dessa ord hos profeten Jesaja:
"Var inte rädd, jag har friköpt dig,
jag har gett dig ditt namn, du är min.
När du går genom vatten är jag med dig,
vattenmassorna skall inte dränka dig.
När du går genom eld skall du inte bli svedd,
lågorna skall inte bränna dig.
Jag är Herren, din Gud,
Israels Helige är den som räddar dig...
Du är dyrbar för mig,
jag ärar och älskar dig "(Jes 43:1-4),
fick mitt liv och min kallelse, som varit klar för mig redan i barndomen, ett nytt ljus. Jag förstod att det handlade om en kärlek, att Gud älskade mig och då vågade jag svara JA, på en kallelse som hittills skrämt mig.

Jag kan säga att jag har gått genom vatten och genom eld. Det har inte alltid varit lätt, ibland har det t.o.m. varit mycket svårt, men Han har varit trofast Han som kallat mig. Han har gett sina änglar befallning att bevara mig på alla mina vägar, så att jag inte stöter min fot mot någon sten (Ps 91). Han har uppfyllt mina djupaste önskningar och fört mig på underliga vägar till den plats där jag nu befinner mig och gett mig en kommunitet där jag med glädje tjänar Honom och de han sänder på min väg.

När jag ser tillbaka på dessa år flödar mitt hjärta över av lovsång och tacksägelse. Jag vill tillsammans me alla mina vänner - kända och okända - tacka Gud för dessa år.


Nu gör jag en paus i bloggandet. Jag flyger till Frankrike och är borta en månad.
Jag hör av mig när jag kommer tillbaka!