Påven i Erfurt

I fredags bad påven med representanter för de evangliska kyrkorna i det klostret där Martin Luther blev augustinermunk och vigdes till präst. Där firade den enhet som vi redan har, vår gemensamma tro på Jesus Kristus, och den som vi väntar på av den enda som kan ge oss enhetens gåva.
Att gå till Erfurt, tillbaka till det ställe där splittringen började, vilken stark gest!Det som har skett en gång i tiden är inte fatalt. Vi behöver inte resignera. Det är aldrig för sent. Det är alltid möjligt för oss att öppna det förgångna för Gud och låta hans frälsning nå och verka i våra gamla sår, i kyrkans liv, i folkens liv i våra egna liv. Jesus Kristus har gett sitt liv och utgjutit sitt blod för att alla skulle bli frälsta. Hans frälsning sträcker sig även över det förgångna, men vi måste gå till Honom, våga öppna våra sår, erkänna vår synd. Vi måste som Benedikt gå till Erfurt.

Läste i dag i pressen att många är besvikna efter påvens besök. Han kom inte med en mirakulös lösning. Han har inte makt att hela såret, han kan bara erkänna och öppna det, be den helige Ande att hela Kristi kropp. Detta sker inte utan vår egen omvändelse, din och min!