Hen (1) - den könsneutrala skolan

Det är lovvärt att skolan vill ge flickorna alla chanser att utvecklas och få den plats i samhället som är i höjd med deras kapacitet.

 Jag förstår kampen för att befria kvinnan och öppna hittills förbjudna områden och möjligheter för henne.

Jag undrar om könet är ett handikapp? Om vi når en större befrielse genom att förneka det?

För länge sen kämpade man för jämlikheten.

Sen blev det jämställdheten

Nu talar man om könsneutralitet och vill introducera den könslösa pronomen hen,

Sverige leder kampen och är en modell för många länder. Få har hittills nått så långt. Befrielsekampen fortsätter. Hur länge? Hur långt vill man nå? Kommer man någon gång till målet, och vad är målet?  Att samhället ska fungera bättre? Att människorna ska bli lyckligare och mer kärleksfulla?

Jag reflekterar och ställer mig frågor:

Jämlikheten är ett stort och värdefullt begrepp. Alla människor har samma värde oavsett kön, ras, åsikter, ställning i samhället…

Det, jämställdheten betyder, är däremot mindre klart. Innebär det att vi är utbytbara? Att man kan ”ställa” alla på samma plats oavsett de egna förutsättningarna?

Leder det till en större befrielse att kallas för ”Hen”, att betraktas som neutral, att behandlas som sådan? Öppnar det nya möjligheter? Finns inte risken i stället att det stänger vägen till en själv, till att bli sig själv? Blir det inte en stor frustration att inte bli erkänd för den man faktiskt är: flicka eller pojke, att förnekas sitt kön?

Problemet är om vårt kön hör till vår identitet och måste så småningom bejakas, integreras - vilket är en utmaning, en lång och krävande arbete -  eller om det inte gör det? I så fall blir det upp till oss att definiera oss själva.

Jag fortsätter att reflektera och återkommer i kommande blogginlägg.