Luk 1:5-17
Naturen är i all sin glans
och prakt. De ljusa nätterna, den underbara naturen, den långa våren som får
oss att stanna upp att vänta, att förundras över allt det sköna. Allt detta är glädje,
naturen återspeglar Skaparens härlighet. Överallt upptäcker vi spår av hans
närvaro, han har strött ut en avglans av sin skönhet över vår värld. I våra
hjärtan föds lovsången. Men det finns också ett vemod i denna fest. Från och
med nu kommer dagarna att bli kortare och mörkret längre det blir höst och sen
vinter…
Naturen har sin egen rytm. En kosmisk rytm där årstiderna avlöser
varandra i ett oföränderligt kretslopp, enda sedan skapelsens morgon har det
varit så.
Jorden är evigt densamma.
Solen går upp och solen går ner
så skyndar den tillbaka
till platsen för sin uppgång.
Vinden blåser åt söder,
så slår den om mot norr,
ständigt slår vinden om,
slår om och vänder igen.
Alla floder flyter mot havet,
men havet blir aldrig fullt.
Dit floderna har vandrat
vandrar de alltid på nytt.(Pred. 1:4-7)
säger Predikaren.
Hans
slutsats är pessimistisk: Tomhet, idel tomhet. Allt är tomhet. Det finns
ingenting nytt under solen!
Men idag firar vi. bebådelsen till Sakarias, Johannes
döparens födelse. Idag sker någonting nytt. Den oföränderliga kosmiska tiden och
kairos, nådens tid, Guds frälsningstid, korsar varandra. Ett nytt liv, en ny
glädje kommer in. Tiden är inte längre bara en upprepning av det som redan har
varit, ett evigt kretslopp !
I dag får den gamle prästen Sakarias ett löfte. ”Var inte
rädd, Sakarias, din bön har blivit hörd. Din hustru Elisabet skall föda en son
åt dig, och du skall ge honom namnet Johannes.”
Sakarias och hans hustru Elisabeth var ”rättfärdiga
inför Gud och levde oförvitligt efter alla Herrens bud och föreskrifter”. De gjorde allt vad Gud befallde men Gud var långt borta, han såg
dem inte, han tycktes inte höra. De hade inte fått några barn.”Elisabet var ofruktsam, och
båda var till åren” skriver Lukas. Sakarias hade resignerat, underkastat sig
sitt öde. Han fortsatte att vara en trogen tjänare men hoppet hade slocknat i hans
hjärta och han hade för länge sen glömt hur glädjen smakade. Gud var gud och
han var bara en människa.
Idag utför Sakarias sin tjänst. Han går in med bävan i det
allraheligaste. Han ska tända rökelseoffret, ett hedersuppdrag som en vanlig
präst får utföra bara en gång i livet. Han har blivit utvald för detta. Lotten
har fallit på honom. Han träder in i det
allraheligaste och någonting oerhört sker. Någon är där, någon möter honom. Herrens ängel står till höger om
rökelsealtaret.
”Sakarias, din bön har blivit hörd. Sakarias, du trodde att Gud inte
hörde, att du var bortglömd, men Gud har hört din bön. Inte endast den bön som
du nu bär fram för ditt folk, utan din bön, den bön som du har slutat att be.
Gud har sett ditt hjärtas längtan. Gud ska ge dig en son. Ditt liv ska bära
frukt. Glädjen är också för dig”.
Hur kan Sakarias kunna tro på
detta ofattbara löfte? ”Hur skall jag få visshet om detta? Jag är ju gammal,
och min hustru är till åren.”
Mänskligt sett är det omöjligt! Hur skulle Gud kunna ändra på
detta? Hur kan liv och glädje rymmas i hans gamla hjärta? Han kan inte lita på
det ord som är sagt till honom, han måste få bevis.
”Jag är Gabriel som står vid Guds tron, och jag är utsänd för att tala till dig
och ge dig detta glädjebud och du skall
bli stum och inte kunna tala förrän den dag då detta sker".
Sakarias var instängd i sin
lilla värld i en verklighet som hade krympt men nu står Gabriel framför honom,
han som står inför Guds tron. Sakarias oförmåga att tro kan inte hindra Guds
vilja att ske, den kan inte hindra livet, glädjen. Men Sakarias blir stum. Han
måste lära sig att lyssna att lita, att släppa kontroll, att låta det ske. Hans
mänskliga ord var tomma, de kommer att fyllas med liv och kraft och efter
Johannes födelse kan lovsången fylla hans hjärta och flöda över hans läppar:
”Välsignad är Herren, Israels Gud,
som besöker sitt folk och ger
det frihet.”
Lukasevangeliet öppnar sig med
detta underbara löfte om liv och glädje till ett gammalt par som inte längre
väntade sig någonting av livet. Gamla testamentets berättelse öppnar sig med
ett löfte om liv och framtid till ett gammalt par som tyckte att de redan levt
sitt liv, Abraham är ju 75 år gammal när han får detta löfte: ”Ett barn ska
födas åt dig, i dig ska alla släkten på jorden bli välsignade. ”Han skall bli din glädje och
fröjd, och många kommer att glädja sig över hans födelse” säger Gabriel. Den
glädje som kommer från Gud är en gåva. Den som tar emot den blir bärare av den
för många andra. Denna glädje som Sakarias fick ta emot trots sin otro når även
oss idag, liksom den välsignelse som var given till Abraham. Gud vår Gud är
livets Gud. Han kallar oss till livet, han vill att vi ska leva. Han möter oss
idag, han vill fylla våra hjärtan med liv och glädje.
Johannes döparens födelse är
inte bara ett skeende som hör till det förflutna. Denna fest är mer än ett
minne, den är aktuell idag, när vi firar den, firar vi Guds ankomst i våra liv.
Mitt i vår enformiga vardag sker
någonting. Jesus Kristus kommer oss till mötes. Tiden öppnar sig. Den får ett
mål, en mening, ett innehåll. Den är en gåva som inte bara rinner ut i sanden
utan den blir platsen där mötet sker mellan Gud och människan. Ett utrymme som
fylls av Guds kärlek, av Guds kallelse och människans svar och ansvar. En tid för att mogna och bära frukt, en
förberedelse till det slutliga mötet där vi får möta vår Skapare och vår
Frälsare ansikte mot ansikte.
