Höstmötet på Bjärka-Säby

Att älska den osynlige Guden, den svåra men nödvändiga kärleken! Det var det jag skulle tala om på höstmötet i Bjärka-Säby i lördags. Kärleken till Gud; omöjlig och nödvändig!

 Omöjlig!

Hur skulle jag kunna älska Gud?
Om det handlar om känslor kan jag inte åstadkomma några sådana för någon som är så långt borta, som känns så främmande för mig i min vardag. När jag tror mig älska Gud är det oftast mina bilder av honom jag älskar, mina egna projektioner. Egentligen älskar jag mig själv, jag förblir instängd i mitt ego.

Nödvändig!

Vem ska kunna fylla min stora längtan? Jag försöker ju på alla sätt, men jag blir inte mätt, jag blir inte glad, och vem kan leva utan glädje?
Vem ska kunna lösa min gåta? Jag förstår inte mig själv?

Given!

Min kropp utgiven för dig…  Mitt blod utgjutet för dig!
Jesus Kristus, Guds enfödde son, som blivit människa för mig har talat om det för mig. Han har visat hur Fadern älskar oss. En ofattbar kärlek, en kärlek som övergår alla våra föreställningar,  
Jesus säger till var och en av oss: ”följ mig!” jag ska visa dig, jag ska lära dig vad kärleken är.
Jag ska utgjuta min egen Ande i dig så att du blir istånd att älska tillbaka, med den kärlek du tar emot och som förvandlar ditt hjärta!

Pingst-katolsk dialog

I onsdag hade vi ett offentligt möte i Newman Institutet. Vi ville berätta lite vad vi gjort under dessa tio år av samtal.

För min del har det varit viktigt att lyssna på varandra, att nå "bakom" orden, så vi förstår det som står bortom orden, den andras erfarenhet av Gud. Vi är ofta inte överens om teologiska frågor, men vi kan dela det andliga livet. Vi kan be tillsammans. Under dessa år vi har lärt oss av varandra.De andras frågor har tvingat oss att fördjupa vår egen tro.

 

 

Enheten är en gudomlig gåva som kommer från Gud, som övergår alla våra förväntningar och föreställningar. Den kommer inte som en följd av våra ansträngningar. Det är inte så att vi gör vad vi mänskligt sett kan göra och Anden kröner våra mänskliga ansträngningar med enhetens gåva.

Om vi ser det på det sättet kan vi tappa modet, tro att vi inte gör tillräckligt mycket, att våra ledare är tröga, att Gud kanske inte hör, att ekumeniken står på nolläge osv.

Längtan efter enheten kommer från den Helige Ande. Anden öppnar vägen för oss. Enheten är hans verk från början till slut. Han leder oss till varandra, han öppnar våra öron och våra hjärtan så att vi kan lyssna till varandra, ödmjukt lära oss av varandra, vända oss tillsammans till vår Herre och låta honom skapa i oss ett rent hjärta.

 

Det mänskliga arbetet är inte förgäves, det är t.o.m. nödvändigt, men lett av Anden, under Andens ljus. Det handlar hela tiden om att omvända oss till Jesus Kristus. Vi kan inte förhandla som politikerna gör. Vi måste vittna om att Guds rike är mitt ibland oss och leva försonade med varandra i väntan på den fullkomliga enheten som redan finns i himlen.

Oktober

En månad som jag inte tyckte om när jag var liten.

Då började skolan den 1:a oktober och jag tyckte inte om skolan!

Oktober, en månad som är så rik,

den lyser av många färger, både jordiska och andliga.

Den är fylld av kära möten med himmelska vänner:
Båda Teresa, den stora från Avila och den lilla från Lisieux, har sin fest i oktober
och Franciskus, och Birgitta, och evangelisten Lukas …
Tänk att himlen är befolkad med så många vänner,
som ser på oss med kärlek.
Vi har en så stor familj!

 

Oktober är också Rosenkransmånaden

denna enkla och kanske monotona bön

som öppnar Jesu mysteriet för oss.